Jag såg hur mina händer blev blåa av deras grepp. Jag bad dem släppa men de sa åt mig att skärpa mig, ”Annars blir det bältessängen”.

Orkar inte skriva mer nu men jag mår sämre och sämre och psykiatrin sviker mig pga att jag är en jobbig patient som är för insatt i  mon situation. Droppen var min restnotering på iktorivil september 2022 som jag har tagit i över 20år utan  problem har inga missbruk och ordnade förhållanden som nu är ett minne blott. det krävs licens på iktorivil men läkaren undviker mig och har sen september 2022 skrivit ut kopiösa mängder benso som jag ej vill ha och sagt. Förutom iktorivil 8mg per dag så ska jag tydligen ta 60 mg stesolid plus 50mg oxscacand på det…… iktorivil snart slut och jag tar endast den trots att läkaren undviker mig pga att jag inte mår bra. Har över 2300 stesolid sparat exempelvis. Svårt för mig att skriva mer nu för tiden jag mår bra är slut nu och allt jag tänker kan jag inte förmedla nu. enda jag vill är att få må bra men tåget har gått och Orkar inte leva mer utan processar det som komma skall om 9veckor för då tar min iktorivil slut och då sätter jag på mig fentanyl plåster och som ar. Tappat allt ingen lyssnar och jag orkar verkligen inte prata en sekund mer på vården psykiatrin sviker mig tja psykiatrin har dödat mig. Är så mycket mer att skriva om detta men nu är jag helt slut.  Återkommer med mer info.

Jag var på sjukhuset o utreddes av ätstörningsteamet,

hade varit nära o svälta ihjäl mig själv vid flera tillfällen
 från 14 års ålder
de gav mig diagnosen ätstörning UNS

 och sade att de inte kunde behandla mig,
eftersom jag två år tidigare fått en sen Asperger diagnos, AST, (autism utan utvecklingsstörning)
Var 19 när jag fick min autism diagnos

De saknade kunskap/resurser
 att göra en differential diagnos,
 dvs att säga vad i ätstörning
 som beror på autism,

Ca 50-60 procent av min ätstörning beror på autism, och 40-50% på psykologiska faktorer, (anorexia nervosa)
och går att behandla bort
med autism-anpassad Kbt-terapeut/behandling

Alla deras behandlingsmetoder
var gruppterapi,
och därför kunde de inte
erbjuda mig någon behandling
Eftersom jag saknar förmåga
att läsa andra människors kroppsspråk adekvat pga autism

Mitt boendestöd och sköterskan som är knuten på mitt LSS boende
har fått stötta mig så gott de kan
Men de saknar kunskap om ätstörningar

Jag har fått i mig 80 procent av näringsbehovet via näringsdrycker
 i fyra år nu
Jag kan när som helst
börja svälta mig själv igen
Jag lever med ett ständigt dödshot över huvudet

Och måste helt själv
hantera den ångest som kommer
 vid intag av mat nu…

Sedan min kommun har skurit ner
på personalen i min LSS bostad,
(för 3 månader sedan)
Så mkt att boendepersonal inte hinner
sitta med mig o kolla så att jag äter

Jag är rädd för att jag ska ramla tillbaka ner i det där svarta hålet…
Jag vill inte hamna där igen

Jag sitter iallafall på kanten av hålet nu…

Jag har slutat gå till daglig verksamhet,  (anpassat arbete för personer med funktionsnedsättning)

Jag stannar hemma
och ägnar 100% av min energi
till att få i mig mat o näringsdrycker
och promenera o kolla film
o göra annat som jag mår bra utav

Jag borde ha samma rättigheter!!!
 till vård som andra patienter!!!

Att ätstörningsenheten inte vet
vad autism innebär
 o inte vill individanpassa sina behandlingsmetoder
Det är inte ok, inte alls ok…

hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.

fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.

Jag var inlagd på affektiv avdelning för svår ångest och hallucinationer efter att min dåvarande psykolog exponerat mig för mina trauman för snabbt. Jag fick ta blodprover och de visade på svår hypokalemi, dvs under 2,5 mmol/l. Detta var till följd av obehandlad anorexia. Anorexia fanns i anamnesen både inom psykiatrin och den somatiska vården, jag hade dessutom tappat 20 kg på ett halvår. Trots detta fick jag ingen vård för detta. Överläkaren sade åt mig att ”äta en banan” för att få upp mitt kalium.

Ett par veckor efter utskrivning blev jag skickad med ambulans till kardiologen då mitt EKG var avvikande. Mina provsvar visade en måttlig hypokalemi, alltså hade mitt kalium gått upp sedan jag vårdades inom slutenpsykiatrin. Trots att mina värden var bättre än det som uppmättes hos psykiatrin fick jag sex tabletter med kaliumklorid den dagen och ett recept för två veckor av kardiologen.

Personen som valde att inte behandla mig för svår hypokalemi var överläkare och jobbade på ett sjukhus, hen borde ha vetat om att mina värden var så dåliga att de behövde behandlas, men hen valde att inte sätta in läkemedel. Jag hade ingen aning om hur farliga mina kaliumvärden var och hade jag inte kommit till kardiologen i tid hade det kunnat sluta väldigt illa.

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Jag mådde riktigt dåligt och hade varit på begravning hela dagen Hade mått sämre en längre tid På vägen hem från begravningen så skickar jag sms till mitt boendestöd Hon sa åk till psy akuten Jag gjorde det Men läkaren där sa Vill du ha vak eller Nej jag vill bli inlag pga orka inte riktigt med livet just nu Jag fick ej stanna kvar utan skulle åka hem igen Jag gråter i väntrummet och en sköterska frågar vad det är Jag berätta att jag orkar inte riktigt med livet längre och läkare säger att jag ska åka hem igen Och tilläggas kan jag gråter inte ofta Jag sa till alla på psykiatrin akuten Jag har massa tabletter i min väska och jag kommer ta dom om jag inte får stanna Jag fick ändå inte stanna Så jag nämnde psykiatrin akuten och tog alla tabletter och somnade på en parkbänk Någon såg mig och tog mig till den vanliga akuten Där fick jag stanna och hjälp med den förgiftning jag fått av tabletter jag tog Sen fick jag komma till psy avd Varför fick jag inte hjälpa av psykiatrin akuten när jag bad om den Sen det bemötande på psykiatrin akuten har jag vägrar åka till psykiatrin akuten Jag tänkte alldrig åka till psykiatrin akuten mer Även om jag skulle behöva någon gång Kommer jag inte göra det frivillig Ingen mer psykiatrin akuten för mig Jag har blivit så illa behandlad så många gånger där på psykiatrin akuten

Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men  det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.

Nu har man alltid fått utstå denna press. Vem har inte hört talas om ”Duktig flicka” ett syndrom.
Jag är bara duktig, när siffran på vågen, visar att jag har gått ner i vikt.
Jag är bara duktig när jag gör mitt yttersta.
Jag har ångest,över alltid ska vara perfekt!
Men när blir något 100 % OK!
Om man sen helt plötsligt, inte kan hålla upp den fasaden?
Du alltid så lungn och glad.
Men inombords är man helt slut!!
Ingen sömn, obefintligt liv.
Stress & ångest. När duger man?
Jag kan inte vara bäst på allt.
Jag vill bara få andas!
Jag vill bara få vara JAG!

Vi är inte ”duktiga flickor”
För inte säger någon ”dumma pojkar”
”Dumma pojkar, dom få bara vara”

Det är inte könet, som ska avgöra om man tas på allvar.
När man söker vård eller stöd.
Skämta bort ens känslor!!
En känsla är alltid det som känns.
Då är det på riktigt!
Flickor har ADHD & Ångest men det syns inte alltid. Osynlig ångest som man kan lära sig gömma för ”alla” .
Någon dag råka man tappa kontrollen.
Då går allt åt helvetet!
Vården lyssnar inte på någon som vågar visa att man är svag.
Man måste vara frisk, för få vara sjuk!

Jag reflekterade inte först över att läkaren ville sätta in en ytterligare medicin. Jag trodde att 2 olika adhd mediciner, Max dos på antidepressiva och 2 olika sömnmediciner var normalt.. Eller Aa så normalt ett liv med NPF, sömnsvårigheter och depression ser ut.. Jag åt medicinen i flera veckor, månader och mamma undrade varför jag var som en zombie. Tillslut när hon skulle hämta ut medicinen till mig så blev hon rasande och undrade varför man hade skrivit ut en lugnande medicin med en så pass hög dos, och som brukar användas till äldre eller till personer som upplevt ett trauma.

Jag ville inte ta bort medicinen för det var det jag hade.

Mina antidepressiva var redan på Maxdos och jag hade ätit dem i över 5 års tid. Jag kände varken något uppåt & min (dåvarande) läkare påstår att jag kanske klarar mig utan antidepressiva eftersom jag är så pass högfungerande… Min nuvarande läkare satte in en till antidepressiv medicin som hittills fortfarande är väldigt svajigt, för jag orkar inte känna efter.

Jag vill sluta med medicinen ibland men det känns som att jag är beroende och att om jag skulle sluta ta den skulle allt rasa samman.. jag vet att den ena skillnaden på mig utan medicin är att jag har ett svängande humör, mörka tankar och att ångesten och paniken kryper närmare…

Jag finner trygghet i att ta medicinerna och känner att det är de enda som kan hjälpa mig, eftersom ingen tar mig på allvar…