Jag hjärntvättades att tro att jag har asperger

När jag blev feldiagnostiserad med asperger av BUP så kände jag inte igen mig i diagnosen alls och jag sa det till överläkaren som satt diagnosen och hon sa bara “det är ett symptom på asperger att tro att man inte har asperger”. Så eftersom jag visste att jag inte hade asperger så, enligt henne, bevisade det bara ännu mera att jag hade asperger. Sen när jag försökte få dom att fatta att det var fel så fick jag höra bland annat att jag “har dålig sjukdomsinsikt” och dom sa hela tiden att allt var ett symptom på asperger. Var jag sen hela tiden så var det pga asperger, var jag alltid 5 min tidig så var det pga asperger, gillade jag inte att äta fisk så var det pga asperger, var jag deprimerad så var det pga asperger och så vidare. Det var totalt maktmissbruk och jag hade ingen makt alls och jag kunde inte skydda mig. Försökte jag säga emot så sa dom att det är inget fel med att ha asperger och betedde sig som att jag var i förnekelse på grund av skam och dom manipulerade och skuldbela mig.  Alla mina motargument ignorerades och jag hjärntvättades till att tro att jag hade en funktionsnedsättning jag inte hade, så dom gjorde mig sjuk i asperger genom att hjärntvätta mig så jag till slut fick asperger. Dom fick alla runt omkring mig att tro att jag hade asperger också och jag tvingades till och med börja i en specialklass emot min vilja.

Jag vet sanningen nu, även om ingen annan tror på mig, så vet jag att det var en feldiagnos. Feldiagnosen står fortfarande kvar i mina journaler även efter jag försökte bli av med den i flera år. Det är extremt traumatiskt för mig på grund av all trauma och lidande feldiagnosen orsakat mig. Läkare kan sätta diagnoser hur dom vill utan krav på att det ska vara korrekt eller behöva bevisa att det är sant eller behöva förhålla sig till några lagar eller riktlinjer alls, men det är nästan omöjligt för en patient att göra sig av med en feldiagnos. Dom kan verkligen göra vad dom vill emot ett utsatt barn och jag hade aldrig någon chans att skydda mig emot dom. Som patient så har man ingen makt att påverka sina diagnoser eller behandling eller någonting och när man säger att det är en feldiagnos så tror ingen på en för dom tror att läkare är som gudar som aldrig kan göra fel. Jag önskar allmänheten visste hur ond och oprofessionell psykiatrin är. Det är så mycket maktmissbruk inom psykiatrin och dom bryter mot alla lagar och riktlinjer som finns regelbundet och dom ljuder en rakt upp i  ansiktet hela tiden och dom håller aldrig vad dom lovar utan bara ljuger och manipulerar och man kan inte hålla dom till svars för det dom gör. Man är totalt maktlös.

Pappa tog på sig ansvaret att sitta vak

Efter självmordsförsök och fortsatt suicidrisk blev jag inlagd på bup slutenvård. Jag var inlagd ett långt tag och under en period försökte jag ta mitt liv flera ggr i veckan eller flera dagar i rad på avdelningen. Efter varje försök togs det jag försökte ta mitt liv med bort och dörren till mitt rum låstes. Jag tvingades vara ute på avdelningen oftast ensam och brottas med all ångest och självmordstankar. Redan efter några timmar efter försöket kunde jag få tillbaka det jag försökte med?! Trots de regelbundna försöken fortsatte personalen endast titta till mig var 20onde ibland 40onde minut. Detta pågick ända till att min pappa kom tillbaka till avdelningen en dag och möttes av att jag försökte strypa mig själv inne på mitt rum. Personalen bara stod där och lät min pappa försöka ta bort det runt halsen. Jag återhämtade mig ganska fort och pappa gick iväg för att ha ett kort möte med ssk. Personalen struntade helt i att ha uppsikt på mig och min pappa fick be om att någon skulle sitta med mig så jag inte kunde försöka igen. Antingen kvällen eller dagen därpå sa pappa till mig att packa ihop mina grejer för att åka hem. Han tog på sig ansvaret att vara vak 24/7 hemma eftersom avdelningen inte kunde göra det. Efter något enstaka försök kan jag förstå deras ”misstag” att inte kunnat ha uppsikt på mig, men efter 10+ självmordsförsök är det inte ett misstag längre.

”Hade du verkligen velat ta livet av dig hade du lyckats”

Efter ett självmordsförsök hamnade jag än en gång på bup slutenvård. När jag kommer dit vill en skötare ha ett samtal med mig om hur det hade varit sen jag var inlagd sist. Jag kände hen sen tidigare och kände mig bekväm med att vara öppen om mina känslor och tankar. Jag uttrycker min starka suicidalitet och hur jag försökt planera olika försök på bup och på vägen till slutenvårdsavdelningen. Jag hade däremot någon med mig 24/7 och av respekt och mycket skuldkänslor ville jag inte ta livet av mig framför någon. Jag hade därför inte fått någon möjlighet att genomföra dessa planer. Jag berättar detta och möts av ”om du verkligen hade viljat ta livet av dig hade lyckats göra det”. Det förstärkte mina självmordstankar ännu mer och morgonen efter försökte jag ta mitt liv på avdelningen.

Övermedicinering och narkotikaklassade läkemedel utan grund – ”Jag var ett test”

Jag var 14 år när jag lades in för första gången. Jag mådde inte bra alls. Så det första läkarna gjorde var att skriva ut en massa mediciner. Jag fick mediciner mot bipoläritet, schizofreni, mani, depression osv. Även fast jag inte hade någon av diagnoserna. Ett tag åt jag upp mot 30 tabletter om dagen, många narkotikaklassade. Men den värsta gången, de skulle pröva en ny medicin på mig. Men de gav mig en alldeles för hög dos så jag fick ett krampanfall och fick motgift. Jag var fjorton år och given narkotikaklassade läkemedel. Läkare jag träffat efter har häpnat och sagt oj jag har aldrig sett någon annan som har prövat såhär många olika mediciner. Jag var ett test.

Gick ned i vikt för att få vård

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

Sondmatad i 9 månader

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Det var som att de tyckte att det var kul att bälta mig

Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Det kändes som att jag skulle dö

Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.

Låg avsvimmad i duschen i en timme

Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.

”Här ligger bara personer med riktiga besvär”

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.