In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Minns hur jag under en pågående självskadehandling på avdelning blir bemött med så mycket ilska. Skötaren som hittar mig drar en högljudd suck, kommer ilsket fram och rycker åt sig det jag skadar mig med för att sedan avsluta med ett irriterat: ”Men lägg av nu!” innan hon lämnar rummet.

Under en lång vårdtid och flera veckor av extra vak bad sjuka jag om att gå på toaletten med stängd dörr. Skötaren säger att den litar på att jag inte skulle göra något som sätter honom i skiten. Det ansvaret låg på mig. Sjuka jag skadar mig själv i badrummet medan skötaren skrollar Facebook i fåtöljen utanför. Han blir arg på mig.

Jag har haft många extravak genom åren men aldrig haft någon som suttit extravak som varit närvarande, engagerad, frågat hur jag mått, föreslagit att vi ska göra någonting. Det enda jag egentligen minns tydligt av alla extravak är att de alltid suttit och tittat ner i sin privata mobiltelefon. Hela tiden.

En kväll har en patient på avdelningen stark ångest.
Hon kastar saker och försöker skada sig. Personalen bältar henne och två skötare går tillbaka till personalköket precis utanför mitt rum. Jag hör den ena säga till den andre ”Om hon nu ska skada så kan hon väl göra det i tystnad som *mitt namn*, nu vill hon bara ha uppmärksamhet.

När jag var inlagd på psykiatrin blev jag ofta refererad till som mitt rumsnummer. De flesta personal hade sett mig tillräckligt många gånger för att kunna mitt namn.

Jag har varit inlagd en hel del inom psykiatrin för suicidprevention etc. Har även en hel del tics, och har många gånger möts av personal som, inför andra patienter, frågat vad jag gjort, frågat om jag ”ser saker som andra inte ser” etc. Det är något jag upplevt som väldigt jobbigt att upprepade gånger behövt förklara för personal att det är tics jag har, det står trots allt väldigt återkommande i min journal

Som inlagd på psykiatrin sa sjuksköterskan till mig att min bipolära sjukdom skulle upphöra om jag besökte ett av hens namngivet medium. jag anmälde till Ivo som gav hen kritik. jag vågar inte ens tänka på hur många hen gett samma råd eftersom hen i utredningen sa att hen brukar tipsa om det.

Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.

Min kontaktperson på psykiatrin som skulle ge stödjande samtal och stöta mig till att kunna må bättre var flertalet gånger tydlig med att hon tyckte att jag inte borde plugga till sjuksköterska, vilket var mitt mål och dröm. Hon sa att jag inte borde jobba inom vården och absolut inte ha hand ansvar över läkemedel i mitt yrke. Även om jag försökte förklara hur jag aldrig skulle riskera att förlora min yrkeslegitimation pga att jag mår dåligt eller att jag ser stor skillnad på mina egna läkemedel och någon annans. Har aldrig ens provat narkotika, röka eller dricka alkohol. En kontaktperson på öppenvården borde stöta mig att gå mot mina mål och inte gång på gång påpeka hur jag aldrig skulle klara av att jobba som sjuksköterska och om jag mot förmodan skulle klara det tror hon jag skulle göra något så jag blir av med min legitimation. Jag kände mig redo att prova att börja studera och följa min dröm men hon gav råd att fortsätta vara 100% sjukskriven och typ bara gå hemma. Tog ett halvår sedan gick jag emot hennes råd och började studera. Pratade med henne efter studerat 1 hel termin på högskola 100% och mådde bättre än någonsin inte ens då kunde hon säga något positivt om mitt val att studera trots hennes starka avrådan att börja plugga. Även då skulle hon säga att ja men du lära aldrig bli klar du mår snart dåligt igen och om du skulle klara studierna klarar du inte arbetet sedan. Önskar att jag hade haft mod att våga säga ifrån och byta kontaktperson när jag mådde dåligt och behövde psykiatrin men vågade aldrig det. Stod bara ut med henne och hoppades att hon skulle sluta eller bli sjukskriven så jag kunde få en ny. Hörde av mig till någon chef eller reception och bad om att få byta kontakperson men fick svar att jag måste ta det personligen med kontaktpersonen vilket jag inte vågade.

Som tur är hittade jag stöd från boendestöd och andra insatser runt mig som trodde på mig. Så jag följde min dröm och började plugga till sjuksköterska. Studierna har räddat och hjälpt mig så jag nu mår mycket bättre. Från att kämpat nästan dygnet runt mot stark ångest till att jag varit självskadefri sen studiestart för 1 åt sedan och sällan har ångest på den nivån. Som tur är hade jag andra runt om som trodde på mig och peppat mitt annars hade jag aldrig vågat börja plugga på högskola och troligtvis inte mått så bra som jag gör.