Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.
Måste vårda mitt barn dygnet runt
När mitt barn blev inlagd för andra gången på en vecka för suicidrisk och självskador är jag desperat när vi ska bli hemskickade igen. Jag gråter och säger att vad är det som säger att hon inte ställer sig framför en bil när vi kommer ut. Vi får då svaret att vi föräldrar måste acceptera att den risken finns.
Jag kommer ALDRIG acceptera att den risken finns. Nu är vi vårdare och ska punktmarkera henne dygnet runt.
Depression en del av din personlighet
Samtal med läkare inom slutenvård: ”Du är inte deprimerad, du har bara lite lägre energi än de flesta andra men det är en del av din personlighet. Som Ior i Nalle Puh.”
Fördomar utifrån felaktig diagnos
Fördomarna inom psykiatrin är brutala. Det har vart bättre sista tiden på den slutenvårdsavdelningen jag tillhör men det finns fortfarande kvar.
Man har, utan utredning, antagit att jag har diagnosen Emotionellt instabilt personlighetasyndrom (EIPS). Detta har gjort att jag bemöts med fördomar och behandlats orättvist. Man har bemött mig med att påstå att jag hittar på, ljuger, överdriver och gör saker för att få uppmärksamhet.
För det första tycker jag aldrig att man ska bemöta en patient på detta sättet oavsett diagnos. För det andra så har en utredning på öppenvården gett mig en helt annan diagnos.
Det är kränkande att bli behandlad fördomsfullt.
Skuldbeläggande psykolog
Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.
Läkaren sa att det inte var något övergrepp
Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”
”Du vet att man ibland behöver säga nej va?”
Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.
Körde bältessängen framför andra patienter
Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde
Var finns hjälpen?
På sociala medier och på tv. När man hör om psykisk ohälsa så säger man alltid: ”Sök hjälp, det finns hjälp att få”. Jag har alltid tänkt, att de snackar så mycket skit. Har ropat på hjälp så länge. Vart är hjälpen? ”Vad är det för hjälp du vill ha?” Är svaret. Som om man är en börda och inte kan ta emot hjälp. Jag har ju inte ens fått det jag eftersökt. Fått mediciner och diagnoser. Man känner sig så förvriden och maktlös. Precis som i en dysfunktionell relation där man är i underläge och i detta fall har psykiatrin har det narcissistiska övertaget. Man har inte mycket att säga till om, allt bara snurrar runt i ens eget huvud. Ingen att bolla med på evigheter så det blir bara ett större och komplexare nystan för var dag. Man hinner ruttna bort snart. Så hemska känslor kopplat till ett fördärvat liv. Och så förväntas man ta tag i sitt eget liv, för det är det enda som finns kvar. Men man är oförmögen att göra det… och fortsatt ingen som bryr sig. Men ja, det finns ju hjälp att få. Antar jag…
Våldsam bältning istället för förståelse
Jag har blivit bältad många många gånger, både som minderårig och vuxen & det är det absolut värsta jag varit med om. Blev mestadels bältad iomed min anorexi. Hände att personal både gjorde illa mig fysiskt och psykiskt. Stora vuxna kraftiga män låg över mig, en mycket mindre tjej, vilket resulterade i att jag fick blodstopp och domningar i benen. En läkare ställde sig över mig och skrek på mig att jag skulle ”hålla tyst”. Blev även bältad många gånger även fast att allt jag egentligen behövde var lite förståelse, någon som kunde ge mig tid och en trygg kram.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
