När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.
Diagnos var satt efter 15 minuter
För nästan 20 år sen träffade jag en ny läkare i en kvart, han satte EIPS diagnos på mig, trots att jag precis gjort en väldigt omfattande utredning som inte visade på nåt personlighetssyndrom. Jag har utretts två gånger till för det, senast för några år sen, utan resultat. Trots det tycker samordningsteamet att jag igen ska utredas, eftersom diagnosen finns i min historik. Min läkare vill därför att jag ska remitteras från Affektiva till mottagningen för personlighetssyndrom. Psykiatrin gör allt för att bli av med en.
Ser inte helheten
Innan jag hittade rätt hjälp träffade jag flertalet psykologer och terapeuter som diagnostiserade mig med olika diagnoser, utifrån enskilda symptom som jag hade. Men ingen såg helheten i det jag upplevde och den obehandlade borderline-diagnosen/EIPS som jag kämpade med, vilket gjorde att ingen behandling som jag fick hjälpte. Efter att jag en gång hade berättat om mitt bagage och hur jag mådde avslutade en av mina psykologer samtalet med att säga ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig”, och avslutade kontakten utan att ge mig någon remiss till vuxenpsykiatrin eller vidare hjälp. Det bara ökade på skammen och självhatet över mig själv ännu mer, och tomhetskänslan som fanns inom mig växte sig bara större. Det kändes som att jag stod och trampade vatten för att hålla mig flytande samtidigt som jag hade en ryggsäck som försökte dra ner mig under ytan. Tills jag en dag, några år senare, träffade psykologen som såg hela mig och äntligen gav mig rätt diagnos och såg till att jag fick rätt hjälp för min borderline/EIPS. Hon är, i mina ögon, en av de änglar som finns och verkligen behövs i psykiatrin.
”skiter fullständigt i om du tar livet av dig”
Jag var inlagd inom slutenvården i min hemkommun. Hade smugglat in ett föremål och vi alla vet nog vid detta lag vad som skedde. Dagen efter hade jag uppföljningssamtal och då säger läkaren ” ja jag hade inte tänkt säga någonting men fan ta dig om du skadar dig igen så skiter jag fullständigt i om du tar livet av dig”..
Kan förstå att läkaren blev arg och att jag gjorde fel men tycker inte att den läkaren hade rätt att uttrycka sig så, saker och ting vart ju inte bättre eller enklare om man säger så.
Detta var x-antal år sedan, den läkaren är fortfarande överläkare och jag tänkte anmäla det till patientnämnden men det rann ut i sanden då jag visste att jag skulle ha med den läkaren att göra i framtiden då jag har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård i perioder. Samt att jag tänkte att det kommer bli ord mot ord och vem skulle lyssna på mig ( vid det tillfället var det extremt dålig och oförstående vårdpersonal samt läkare ).
Den läkaren träffade jag på för ca 1månad sen då hon återigen skrev in mig enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) då vi inte kunde komma fram till en lösning och jag inte visste varken ut eller in. Fick dock ett fint och lugnt bemötande av den överläkaren vid detta tillfälle, men orden sitter ändå kvar.
Bara rastlös
När jag gick till en läkare och skulle göra en utredning för bipolär sjukdom så ansåg dom efter 3 möten att jag bara var rastlös, även om mina maniska episoder började efter jag käkade antidepp, och även stämde in på alla kriterierna. Det var bara ”hormoner” enligt dom.
Ingen informerade mig
Varje gång jag informerades om något alls när jag var inlagd så var de lika överraskade att jag inte redan visste. ”Va, har ingen berättat det för dig?” var så vanligt att höra att jag inte förstår hur de kunde fortsätta vara överraskade. Det var även ofta ingen kom ihåg att informera mig.
Glömde bort att ge mig ångestdämpande
När jag var inlagd och bad om ångestdämpande så var det ungefär hälften av gångerna personen faktiskt kom tillbaka. Annars gick jag ut senare och såg dem göra något annat och såg inget i deras blick som antydde att de kom ihåg mig.
”Det är väl såhär du gör”
En kurator sa ”det är väl så här du gör” till mig angående att jag ville ha information om stödinsatser efter att hon tagit upp att hon läst min journal och sett att jag blivit utredd för osjälvständigt personlighetssyndrom.
Spelat beteende
Läkaren på akutmottagningen antecknade i journalen att mitt beteende såg lite spelat ut.
”Du vet inte hur det känns att ha en ätstörning”
Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
