Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Sadistisk sjuksköterska

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.

En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.

Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.

Läs mer om: #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 15/10-2021

Hemskickad ”naken” och utelåst

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.

Läs mer om: #Bemötande • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende Publicerad 15/10-2021

Bristande information och felbehandling

Hej. Vårdas just nu på slutenpsykiatrisk avdelning och blev tipsad om er sida av en annan patient. Jag skulle vilja dela med mig av en av mina historier från psykiatrin som har kommit att prägla hela mitt liv. Hoppas att det inte är för långt.

Första gången jag vårdades inom slutenpsykiatrin var för sex år sedan. Jag befann mig mitt i ett trauma och hade börjat dissociera kraftigt för första gången i mitt liv. Jag var väldigt rädd, för jag visste inte vad det var som hände mig och jag trodde att jag höll på att bli galen, så jag bestämde mig för att åka in till psykakuten. Först ville de skicka hem mig med någon sorts antidepressiva, men jag stod på mig och de bestämde sig till slut för att jag skulle läggas in

När jag kom upp till avdelningen fick jag en säng, och de tog mina skor för att de tyckte att det var för jobbigt att snöra upp dem. Jag fick ingen information om vad som skulle hända, eller att jag kunde få mat och jag hade på den tiden så svår social fobi att jag inte vågade fråga dem. Efter ett dygn fick jag träffande en jourläkare som jag fick väldigt mycket förtroende för (hon var den första som meddelade mig om att jag kunde få mat och när mattiderna var) och hon ville sätta mig på ett antipsykotiskt läkemedel då hon sade att det skulle hjälpa mot dissociationerna (som jag fortfarande inte visste var dissociationer, eftersom att ingen hade informerat mig om vad det var jag upplevde). Jag var väldigt orolig för biverkningar – speciellt för att gå upp i vikt då jag har ätstörningar – så jag bad om något utan viktuppgång som vanlig biverkning. Läkaren satte in Abilify och lovordade det läkemedlet – sade att det var så gott som fritt från biverkningar och sade att jag skulle börja med det dagen därpå.

Nästa morgon kom sjuksköterskan in och delade läkemedlet. Jag sade till henne att jag var orolig för biverkningar och bad henne titta till mig om någon timme. Hon sade att hon skulle komma in. Efter ungefär en halvtimme efter att jag tagit tabletten fick jag feber och frös så att jag skakade. När sjuksköterskan kom in så försökte jag förmedla till henne att jag hade feber, men jag var såpass svag att jag bara kunde mumla fram ”jag har feber”. Hon verkade inte lyssna efter svaret för hon sade ”Okej.” Och gick bara därifrån. Jag somnade och sov till middagen, då jag gick upp för att få i mig någonting.

I matkön så tappade jag plötsligt hörseln och ramlade ihop på marken. Jag försökte säga till personalen som stod och delade ut maten att jag inte kunde höra något men de stod bara och stirrade på mig som om jag var helt galen. Efter ett tag kom en skötare och fick upp mig på fötter och jag kräktes över hela golvet. De tog mitt blodtryck och det var, vad jag i efterhand har förstått, farligt lågt. Jag kommer inte ihåg hela trycket, men jag minns att mitt undertryck låg på 17. Det skall optimalt vara på 80.

Jag fick en kanna saft för att höja mitt blodtryck och sedan lades jag ensam på mitt rum. Det här var en fredag och någon läkare kallades inte in med motivation att ”det finns ingen läkare här på helgen.”. Jag fick ligga där och bälga i mig saft. Jag kunde knappt gå och tog mig inte längre än till toaletten och ingen kom in och erbjöd mig någon mat. Dagen efter kom de och gav mig en ny Abilify och jag vägrade ta den. De sade att ”du kan väl testa?”. Ingen verkade ta i beaktning hur sjuk jag hade blivit.

Efter helgen hade jag blodtrycket hunnit bli tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna gå uppe längre stunder. Jag blir då meddelad att jag kommer att bli utskriven eftersom att jag vägrar att ta mina mediciner. Jag försöker förklara situationen, brister i gråt och skriker i desperation att jag kommer att dö om de skriver ut mig. Det stod senare i mina journaler att jag försökte manipulera dem för att få stanna kvar på avdelningen. En sjuksköterska uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att få stanna kvar. Jag försökte förklara för henne att jag var där för att få hjälp och inte bara för sakens skull. Jag blir erbjuden ett nytt antipsykotiskt läkemedel och blev hemskickad samma dag.

Jag försökte anmäla händelsen till IVO senare men de lade ned ärendet direkt då avdelningen skrivit i mina journaler att jag fått ”god omvårdnad.”. Jag blev sjuk i PTSD efter den här händelsen, men öppenvården diagnosticerade mig med borderline då jag uppfyllde fyra kriterier för det eftersom att jag hade börjat dissociera. Egentligen skall man uppfylla fem och det skall ha pågått en längre tid. Öppenvården har behandlat mig för borderlineproblematik två gånger och jag har kämpat i snart sju år för att få behandling för PTSD. De har kommit med allsköns bortförklaringar genom åren: de säger att jag har ”extra mycket borderline” (nu uppfyller jag förresten bara tre kriterier), ”autismproblematik”, att jag är ”mycket svårbehandlad”, ”omotiverad”, har ”bristande sjukdomsinsikt”. och att jag har ”komplex traumatisering men det är ingen riktig diagnos så det finns ingen behandling för det.”. I april 2020 avslutade de mig från öppenvården efter flera år av att vägra mig en traumabehandling, med motivationen att ”patienten är adekvat medicinerad.”. Den läkaren hade träffat mig en gång, för att skriva ett sjukintyg.

Detta, ihop med andra händelser inom slutenvården, har påverkat mig så svårt att jag i sex år har varit skräckslagen för både läkemedel och vårdpersonal. Det här vet öppenvården om och jag har dragit på mig flera fysiska sjukdomstillstånd som inte är behandlade för att jag inte vågar söka vård. Jag fick en ny öppenvårdskontakt på en annan mottagning i början av det här året och de vill ändå inte ge mig en traumabehandling, utan väljer att gång på gång skicka mig på tio veckors DBT.

Hade jag valt att inte söka psykiatrisk vård så hade jag inte varit lika sjuk idag, varken psykiskt eller fysiskt.

Läs mer om: #Bemötande • #Mediciner • #Öppenvård • #PTSD • #Slutenvård • #SocialÅngest • #Vårdkvalitet Publicerad 13/10-2021

En sådan stor risk får inte tas

En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.

Läs mer om: #Anhöriga • #Bemötande • #Depression • #Lagligt? • #Mediciner • #Öppenvård • #Suicid • #Vuxenpsykiatri Publicerad 13/10-2021

Diagnos utan utredning

Det står EIPS i min journal, trots att jag inte gjort utredning och min psykolog inte tycker det stämmer in. Detta medför såklart felbedömningar och förändrat bemötande. Jag får frågor som utgår från den stereotypa EIPS-personen, vilket i säg är fel, men också för att jag inte kan svara på merparten av dem. Jag har komplex PTSD och det finns nästan inga ja/nej svar. Så läkarna bedömer inte det jag faktiskt säger, utan vad de tolkar utifrån sin förutbestämda uppfattning av mig, utan att ens ha läst i min journal. Det är som att de säger åt mig vad jag ska tänka och känna, så det passar in i deras box. Resultatet blir att jag återigen står utan adekvat hjälp och tvingas till åter-traumatisering, gång på gång. Lösningen är egentligen enkel; lyssna.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 12/10-2021

”Hade du verkligen velat dö hade du spelat glad”

När jag var inlagd på bup för suicidpreventivion och hade varit det i 2 år kom en nattsjuksköterska in till mig. Hen sa att om jag verkligen hade velat dö, då hade jag väl redan varit det? Sen fortsatte hen med att säga att ”du vill ju vara här, du vill ju inte dö. Hade du verkligen velat dö hade du spelat glad så du hade kunnat bli utskriven och då ta livet av dig”

Jag försökte ta livet av mig dagarna efter.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 12/10-2021

”Ville förvägra mig vård pga sin egen rädsla”

Under Corona-våren 2020, så hade jag blivit nekad vård om jag hade kommit med förkylningssymtom till akutpsykiatrin, trots att jag var suicidal. Det var en skötare som sa: ”Om du har symtom (på Corona), får du inte komma hit.” När jag som har astma, hostade. Detta trots att ingen annan sa så senare, och att folk med symtom på Covid, isolerades på akuten på enskilda rum. Den här skötaren hade inga direktiv uppifrån, utan ville förvägra mig vård pga. sin egen rädsla. Och detta kunde ha slutat illa, om jag hade gjort ett allvarligt självmordsförsök

Läs mer om: #Bemötande • #Psykakuten Publicerad 11/10-2021

Självskada och lågaffektivt bemötande

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och hade ett svårt självskadebeteende. Jag satt inne på mitt rum och dissocierade. Innan hade jag fått tag på ett föremål som jag hade haft sönder och satt och skar mig med. Jag befann mig i dissociationen snett, till höger, ovanför min kropp, och såg och hörde hela situationen därifrån. Jag kunde inte kommunicera med andra.
Efter en stund kommer en sska in på rummet och säger följande: ”Hej”, efter en kort stund: ”Hur mår du?” och avslutar med: ”Behöver du hjälp?”. Jag är som sagt oförmögen att svara, och fortsätter att skära mig framför hennes ögon. Hon lämnar rummet efter att hon frågat det sista.
Jag kommer efter en stund tillbaka till verkligheten, darrig av ångest och känner mig otroligt övergiven och ensam. Efter ännu en stund kommer sskan in i rummet igen. Hon får då föremålet från mig, och på frågan om varför hon inte tog det ifrån mig, säger hon: ”Det kan bli värre om man gör det.”
Jag undrar vad som kan bli värre. Och hur länge de hade tänkt låta mig sitta och skära mig. Hur kan de veta exakt var min pulsåder sitter? Hur kan de veta om jag kommer att dö av mina skador och är inte det ”värre”?
När jag skriver ett brev till verksamhetschefen angående det sjuka bemötandet från sskan, får jag till svar: ”Vi använder oss av lågaffektivt bemötande på det här sjukhuset.” Vidare skriver hen att ”Det kan bli värre om man ingriper.” Och verksamhetschefen insinuerar också att jag ljuger, då sskan hävdar att när hen frågade mig: ”Behöver du hjälp?” var i samband med att jag skulle flyttas till en annan plats, och att det syftade på om jag behövde hjälp att flytta mina saker.
Alltså, jag ska få sitta och eventuellt skära ihjäl mig, för det är alltså då låg affektivt bemötande?! Och sedan ljuger jag, trots att jag tydligt kommer ihåg sskans konversation med mig, efter 2 år. Man väljer alltså att hellre tro på personalen och hellre, låta patienter få skador eller dö, för att man vill bemöta patienter låg affektivt.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Slutenvård Publicerad 11/10-2021

”Det är ju tur att du inte är fet”

Var inlagd för anorexi, varav en av skötarna frågar varför jag följer något ”barbiekomplex” när det är så oerhört fult och sedan kontrar med ”fast ja, det är ju tur att du inte är fet, våra stolar är så smala”

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård Publicerad 10/10-2021

”Du är bara ute efter tak över huvudet”

”Hur ska du kunna ta hand om andra när du inte ens kan ta hand om dig själv?” säger läkaren på den slutenvårdsavdelning jag är inlagd på när jag berättar att jag blivit antagen till fristående kurs psykologi A på universitetet.
Jag är inlagd pga självmordstankar och ett (enligt läkaren som lade in mig) självmordsförsök. Mitt liv har precis rasat samman, och jag är tekniskt sett hemlös. Jag ser inget ljus och vill inte leva.
”Du behöver inte vård, du är bara ute efter tak över huvudet” slänger han ur sig innan han avslutar samtalet utan att ens titta på mig.

Läs mer om: #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 10/10-2021