Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd

Jag har varit inlagd på BUP fem gänger. Varje gång har jag blivit stressad när vi äter. Jag blir stressad av hur de ”behandlar” anorexia där.  Även när jag inte var inlagd för anorexi blev jag rädd att de skulle tvångsinlägga mig på grund av mina ätvanor. Och det gjorde det inte bättre när de bara höll på att säga ”ta större tuggor”, ”ät snabbare, tiden är snart ute”, ”du vet vad som gäller, kom igen nu”. Det har varit samma sak varje gång och när jag har haft personal som sitter över mig när vi ätit, har jag fått kommentarer som ”vad långsamt du äter”, ”du var inte stor i maten”, ”var det inte gott?”, när jag har ätit ”för långsamt”. Efter vi hade ätit var det nästan alltid någon patient under min inläggning som blev aggressiv och larmet behövde gå av. Jag fick panik när alla började springa i korridorerna och man inte visste vad som hände. Slutenvården har triggat och stressat mig ibland, men än det har hjälpt.

Jag känner mig oviktig. Glömd. Värdelös. Självskadar vecka in och ut på en psykiatrisk avdelning men ingen försöker förhindra det. De ser på. Ingen öppnar min dörr för att se hur jag har det. Frågan ”hur har du det” är jag inte värd tydligen. När nästan alla självskador sker kvällen, som de märker, ringer läkare och plåstrar om, så gör de ändå inget för att förhindra det. De kan inte gå och öppna en dörr och fråga hur jag har det en gång ens. Det är jag inte värd enligt dem. Jag som patient glöms bort. Trots läkare säger, ”du kan dö om du fortsätter skada dig såhär”.

Är jag inte värd omtanke? Är jag inte värd medmänsklighet? Är jag inte värd att få frågan om hur jag mår? Eller den energin som krävs för att öppna en dörr?
Vad är jag värd då?
Död?
Självskada?

Är det vad psykiatrin tycker?

Jag har ätit samma narkotikaklassade läkemedel i snart 15 år och skött det exemplariskt. Men fortfarande verkar vården tro att jag planerar att knarka upp allt. Jag får inte ha framförhållning och hämta ut innan den är slut, vilket skapar problem med mina diagnoser och oförmåga att planera.

En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.

Låg på HSL och skulle bli utsläppt. Informerade personalen om att det var exakt 8 månader efter min systers suicid, och att jag inte ville bli utsläppt för att jag visste att jag skulle försöka ta mitt eget liv. Blev utslängd och 4 timmar senare låg jag på IVA efter allvarlig intox. Hade läkaren på psykiatrin lyssnat på mig hade vi undvikit det hela.

Jag talade med läkaren under en inläggning och säger på samtalet att så fort jag kommer ut där ifrån så kommer jag ta en intox, varpå hen säger ”Du kommer inte göra det, för då skulle du inte sägs det till mig.” Mindre än 24h senare så var jag tillbaka och hade fått LPT pga en allvarlig intox som borde avslutat mitt liv.

Jag hade tydliga planer på hur och när jag skulle ta livet av mig. Min psykolog fick fram dem, eller delar av dem, och ville inte låta mig gå hem. Hen tyckte jag skulle använda min självvalda inläggning, att det var ett ypperligt tillfälle för det. Och att det vore väldigt synd om jag gjorde något som äventyrade mitt liv och möjligheten till förbättring genom vår behandling. Hen var lugn, uttryckte oro, lyssnade och var samtidigt bestämd.
Hen såg min panik som bara steg och istället för att skynda på samtalet, lät hen mig sitta tyst, svara i min takt.
Jag minns inte hur eller varför vi kom fram till att jag skulle få åka hem. Men hen gick med på det. Jag blev uppmanad att kontakta akuten om det blev sämre under helgen. Och hen sa så tydligt hen bara kunde ”vi ses nästa vecka, eller hur?” Det kändes som att hen ville det.
Vi avslutade samtalet men jag förmådde inte resa mig upp ur stolen. Hen sa att jag fick sitta kvar om jag ville. Vi satt i tystnad ett tag. Min panik var över. I huvudet ändrades de destruktiva reglerna och istället för att gå hem och försöka avsluta livet var nästa hållpunkt att gå tillbaka till min behandlare på måndagen.
”Vi ses nästa vecka, eller hur?” Frågade hen när jag tillslut reste mig upp. Jag sa ja och när jag gick ut såg jag att hen hade låtit mig dra över mer än 30 min utan att på något sätt få mig att känna stress över tiden.
Hen hindrade mig från att försöka ta livet av mig den dagen, utan att hämta läkare och sätta LPT, och bevisade samtidigt att det går att lita på hen.

Ett par veckor senare uppstod samma kris men när jag var hemma. Då vågade jag ringa och be att bli uppringd. Hen ringde snabbt och gav mig en timme med frågor, försök till hjälp, samtal till avdelning och allt för att styra upp och förenkla för mig.

Hen hindrade mig ännu en gång från att ta livet av mig och fångade upp mig när vi pratade igen dagen efter, och jag kände det som ett misslyckande. Hen sa att hen var stolt över mig, och glad att jag fanns kvar.

Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.

”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”

”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.

Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?

Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.

I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger)  tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.

Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.

Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.