När jag var inlagd på bup för suicidpreventivion och hade varit det i 2 år kom en nattsjuksköterska in till mig. Hen sa att om jag verkligen hade velat dö, då hade jag väl redan varit det? Sen fortsatte hen med att säga att ”du vill ju vara här, du vill ju inte dö. Hade du verkligen velat dö hade du spelat glad så du hade kunnat bli utskriven och då ta livet av dig”
Jag försökte ta livet av mig dagarna efter.
Under Corona-våren 2020, så hade jag blivit nekad vård om jag hade kommit med förkylningssymtom till akutpsykiatrin, trots att jag var suicidal. Det var en skötare som sa: ”Om du har symtom (på Corona), får du inte komma hit.” När jag som har astma, hostade. Detta trots att ingen annan sa så senare, och att folk med symtom på Covid, isolerades på akuten på enskilda rum. Den här skötaren hade inga direktiv uppifrån, utan ville förvägra mig vård pga. sin egen rädsla. Och detta kunde ha slutat illa, om jag hade gjort ett allvarligt självmordsförsök
Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och hade ett svårt självskadebeteende. Jag satt inne på mitt rum och dissocierade. Innan hade jag fått tag på ett föremål som jag hade haft sönder och satt och skar mig med. Jag befann mig i dissociationen snett, till höger, ovanför min kropp, och såg och hörde hela situationen därifrån. Jag kunde inte kommunicera med andra.
Efter en stund kommer en sska in på rummet och säger följande: ”Hej”, efter en kort stund: ”Hur mår du?” och avslutar med: ”Behöver du hjälp?”. Jag är som sagt oförmögen att svara, och fortsätter att skära mig framför hennes ögon. Hon lämnar rummet efter att hon frågat det sista.
Jag kommer efter en stund tillbaka till verkligheten, darrig av ångest och känner mig otroligt övergiven och ensam. Efter ännu en stund kommer sskan in i rummet igen. Hon får då föremålet från mig, och på frågan om varför hon inte tog det ifrån mig, säger hon: ”Det kan bli värre om man gör det.”
Jag undrar vad som kan bli värre. Och hur länge de hade tänkt låta mig sitta och skära mig. Hur kan de veta exakt var min pulsåder sitter? Hur kan de veta om jag kommer att dö av mina skador och är inte det ”värre”?
När jag skriver ett brev till verksamhetschefen angående det sjuka bemötandet från sskan, får jag till svar: ”Vi använder oss av lågaffektivt bemötande på det här sjukhuset.” Vidare skriver hen att ”Det kan bli värre om man ingriper.” Och verksamhetschefen insinuerar också att jag ljuger, då sskan hävdar att när hen frågade mig: ”Behöver du hjälp?” var i samband med att jag skulle flyttas till en annan plats, och att det syftade på om jag behövde hjälp att flytta mina saker.
Alltså, jag ska få sitta och eventuellt skära ihjäl mig, för det är alltså då låg affektivt bemötande?! Och sedan ljuger jag, trots att jag tydligt kommer ihåg sskans konversation med mig, efter 2 år. Man väljer alltså att hellre tro på personalen och hellre, låta patienter få skador eller dö, för att man vill bemöta patienter låg affektivt.
Var inlagd för anorexi, varav en av skötarna frågar varför jag följer något ”barbiekomplex” när det är så oerhört fult och sedan kontrar med ”fast ja, det är ju tur att du inte är fet, våra stolar är så smala”
”Hur ska du kunna ta hand om andra när du inte ens kan ta hand om dig själv?” säger läkaren på den slutenvårdsavdelning jag är inlagd på när jag berättar att jag blivit antagen till fristående kurs psykologi A på universitetet.
Jag är inlagd pga självmordstankar och ett (enligt läkaren som lade in mig) självmordsförsök. Mitt liv har precis rasat samman, och jag är tekniskt sett hemlös. Jag ser inget ljus och vill inte leva.
”Du behöver inte vård, du är bara ute efter tak över huvudet” slänger han ur sig innan han avslutar samtalet utan att ens titta på mig.
Var i en destruktiv relation med fysisk och psykisk misshandel, kämpade också med somatisk sjukdom och djup depression (senare bipolär diagnos). Gjorde ett suicidförsök med intox och pappa hittade mig i sista stund. På IVA jobbade en fd klasskompis (som dessutom mobbat mig tidigare). Jag sa till en sjuksköterska att det inte kändes bra att hon vårdade mig. Fick till svar ”har man gjort som du gjort får man stå sitt kasst”. Det är över tio år sedan men sårar än.
När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.
Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.
Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.
När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.
Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.
Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.
Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.
Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.
Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.
När jag jag hade kommit till psykakuten sa läkaren till mig att hen ville inte någon skulle någon sjuksköterska skulle sitta vak med mig under natten för att ”det finns folk som faktiskt är sjuka här på sjukhuset”
Min första kontakt med psykiatrin skedde när jag var 10 år gammal, och sedan dess har jag haft mer eller mindre regelbunden kontakt. Jag fick diagnos på diagnos utan att någonsin känna att det täcker in alla problem jag faktiskt har i vardagen. Vid flera tillfällen tog jag upp frågan om ADHD på BUP, men det blev inget av det, varför vet jag inte. När jag som 18-åring tog upp det hos läkaren på vuxenpsykiatrin hade hon bestämt sig så fort hon hade hört att jag hade bra betyg i grundskolan. ”Bra betyg betyder att du inte har ADHD. Och om du hade ADHD så hade det synts på dig”. Jag bytte läkare. Men det var bara min kurator som tog mig på tillräckligt stort allvar för att sätta mig i kö för utredning.
Jag hann få sju diagnoser innan jag fick en ADHD-utredning och ADHD-diagnos som 19-åring. Det ska inte behöva ta nio år att få rätt hjälp.
För 3 år sedan var jag inlagd i psykiatrin för PTSD och funktionella bortfall. Jag satt i rullstol den första veckan då jag hade svårt att gå pga bortfallen.
Min första dag där börjar en skötare prata med mig i korridoren och frågar mig vad min sysselsättning är. När jag berättar min yrkestitel säger skötaren ”ursäkta, men jag måste bara fråga… vad gör en högskoleutbildad som du på psyket? du ser väl vilka som är här?”
Ni får själva använda fantasin på hur ni hade viljat kontra den kommentaren.
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
