Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.

var inlagd på bup. under hela vårdtiden var det flera personal som inte ens kunde lära sig mitt namn – blev flera gånger kallad ”hon i rum 9” eller ”suicidpatienten” (jag var den enda på avdelningen som inte var inlagd för anorexi)

Sist när jag var inlagd så ville jag hem (var över en helg) pratade med en skötare och hon höjde rösten åt mig och kändes nästan som hon skrek åt mig ”du kommer bara när det passar dig och när du ska hem” blev ledsen för det stämde inte. sa till henne att hon får mig inte vilja stanna kvar direkt när hon säger sådana saker. hon sa hon ber om ursäkt och att hon ”formulerade sig fel”

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

Jag kom tillbaka till min dåvarande psykolog efter sommaren där jag gått ner en del i vikt, vilket psykologen såg direkt. Det första hen sa var ”oj vad du har gått ner i vikt”.
I slutet av samtalet så sa hen ”nu får du börja äta ordentligt för annars kommer jag ringa din mamma”. Jag var 22 år.
Där förstörde hen den tillit jag innan haft till hen och jag pratade aldrig mer om min ätstörning.

För mer än tio år sedan gick jag till psykolog. Han frågade bla om jag kunde bli riktigt arg, om jag brukade vara kåt och vad jag skulle göra om det kom in en älg i rummet.

Psykologen trodde att jag hade ngn medfödd eller störning och skickade en remiss till ett ställe.

För många, många år sedan hörde jag om det inte var dags för en tid. Jo en remiss var skickad såg dom.

Efter mer än tio år har jag nu fortfarande inte blivit kallad.

Lika bra är det.

När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal

Jag var inlagd på psyk.
Jag har en magtarmsjukdom som gör att jag ibland har svåra diarréer. En dag gick jag till sjuksköterskan och bad om dimor/loperamid. Ett läkemedel, mot just diarréer, stoppande helt enkelt. Inget konstigt läkemedel utan vanligt vid  t ex ”turistdiarréer”. Och jag hade den på min medicinlista. Jag fick en tablett.
Inom en timme frågade jag efter en tablett till. Nä, det gick inte för sig. Hon krävde att nästa gång jag var på toa skulle hon minsann komma och titta så att jag verkligen hade diarré! Jag stod väl där som en fågelholk och undrade om jag verkligen hade hört rätt.
Jag sa lugnt och stilla att hon gärna fick läsa i FASS att den vanligaste ordinationen var att först ta 1-2 tabletter för att vid nästa diarrétillfälle fylla på med ytterligare en tablett. Efter en stund återkom hon och sa ”ja, här har du en då” och stängde dörren till expeditionen.
Helt otroligt – komma med och titta i toaletten! Det är sjukt!

Vi skulle äta middag. Försökte då gömma maten för att slippa äta och då kallar skötaren mig barnslig samtidigt som hon väldigt aggressivt pratar med mig. Kände mig då barnslig och att jag bara låtsades att vara sjuk och då fick jag en panikattack.

Blev oerhört kränkt av psykiatrin efter att jag gjort en orosanmälan avseende sexuella övergrepp på mitt barn. De etablerade kontakt med den anmälda pedofilen och de angav honom som referens till min psykiska hälsa – utan att vare sig informera mig om det eller be om mitt samtycke. Jag fick diagnosen ”paranoia” i enlighet med referensen. Senare, då jag och mitt barn blev utsatta för förföljelse och hot, så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Jag hade bl a blivit hotad till livet och mitt barn och jag levde under hotet av besök av pedofilen på dagiset. Psykiatrin har aldrig ställt en enda fråga till mig. De har dömt mig utan att känna till händelser. Senare när jag och mitt barn blev beskjutna  på väg hem från dagis så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatrin har dömt mig efter hörsägen och inga utredningar är gjorda som underlag till diagnoser. En vårdpersonal har läst mina dokument avseende hoten och bekräftar att det jag uppgett stämmer. Något som psykiatrikerna inte ens tagit notis om.
Upplever mig inte enbart som oerhört kränkt utan även respektlöst och patientosäkert. Utsatt för förtal och ryktesspridning av psykiatriker på så sätt att de när jag söker primärvården för fysisk ohälsa kontaktar psykiatriker dem och talar om att jag har ”vanföreställningar” och därmed får jag inte den vård jag är i behov av.
Jag visste inte att psykiatrisk sjukvård kan fungera så illa!