Jag var inlagd under lpt, efter flera månader av maktlöshet så orkade jag inte mer.
Slutenvården hade drivit mig hela vägen till där jag i en impuls väljer att jag ska ta mitt liv.
Bakom slutenvårdens dörrar skadar jag mig så allvarligt att det inte går att stoppa och det behövs sys 30 stygn.
När en i personalen hittar mig utbrister hen ”så himla onödigt, om du vill ha uppmärksamhet, varför säger du inte det istället för att hålla på med sånt här larv?”
”Du borde avbryta behandlingen”
Jag var 18 år och gick i dagvård för ÄS UNS. Ca 6 veckor in berättade jag för min kontaktperson att jag har det väldigt jobbigt med motivationen och att jag är rädd för återfall när dagvårdsperioden tar slut. Istället för att få stöd eller tips får jag höra att min kp pratat med resten av personalen och dom undrade om jag ens borde fortsätta dagvården om jag tänkte så. Jag började gråta, kände mig totalt oönskad och inte tagen på allvar – kände mig därefter otrygg med personalen och valde att avsluta behandlingen tidigare.
Visst jag förstår att de inte kan behandla någon som inte vill – men jag ville ju bli bättre och jag sökte ju stöd när min motivation var låg. Är fortfarande sjuk och går ännu en gång i dagvård.
Missbedömning
Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.
Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.
En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.
Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.
Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.
Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.
Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.
Låtsas vara heterosexuell
Är bisexuell, växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang och mådde dåligt över att inte vara normal. Som 19-åring fick jag vård för anorexia och depression. Tre gånger vågade jag mig på att berätta om min sexualitet och hur det påverkade mitt mående. Två gånger fick jag till svar: ”vetenskapen har bevisat att det är normalt så det är inget du behöver må dåligt över”. Som om jag hade bett dem att bota mig och göra mig heterosexuell, men det var ju inte det jag bad om. Eller som om min skam skapats av dålig logik och inte hur jag behandlats av människor. Tredje gången undrade en psykolog hur jag kunde vara bisexuell och vara i en relation med min pojkvän, och började prata om att jag kanske borde göra slut.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata om det igen.
Jag har inte funderat över min sexualitet på många år utan bara tryckt undan det, men när jag hörde om den här hemsidan så kom det tillbaka. Jag har låtsas vara heterosexuell i flera år, för att det är enklast så, och för att jag är rädd för att man varken kan eller vill hjälpa mig att hantera det.
De ville inte hjälpa mig
Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.
Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.
Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.
Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.
Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.
Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.
Du får googla
Jag blev tilldelad en kurator på en vårdcentral 2017 efter att jag brutit ihop på en rutinkontroll hos gynekologen i samma hus pga en våldtäkt jag var med om flera år tidigare som jag aldrig pratat om eller anmält. Det kändes först bra och barnmorskan följde mig till en person som bokade in mig hos en kurator.
Redan under första mötet hos kuratorn märkte jag att detta kändes fel. Den teknik hen använde var endast att jag i kronologisk ordning skulle berätta om traumat VARJE gång jag kom dit, jag fick inte dela med mig av andra problem som inte rörde detta trauma tex ang. missbruk i min familj som även påverkade mig mycket.
Efter varje avslutat möte då vi skulle boka in nästa tid ifrågasatte hen om jag ”verkligen behövde komma tillbaka en gång till” vilket kändes tungt då jag mådde väldigt dåligt under den här perioden.
När jag frågade hen saker som ”var kan jag söka mig vidare för dessa problem” eller ”jag har problem med sex efter detta trauma vad kan man göra åt det” så sa hen bara att hen inte visste och att jag skulle googla.
Psykakuten
Förtvivlad ringer jag för tankar och fysisk lust att kasta mig framför tågen när jag står på perrongen. Rösten i telefonen säger med släpig röst att jag kan backa på perrongen – utan att problematisera varför tankarna och begäret att göra slut på livet finns.
Jag har slutat ringa akuten då jag inte får hjälp och blir förringad. Hellre dör jag än be om hjälp av psykiatrin igen.
Mentalskötare
Inne på slutenvårdsavdelning berättar en mentalskötare hur en person blivit överfallen på sjukhuset på väg hem från jobbet. Med PTSD av överfall, sexuella övergrepp och ständigt otrygg var detta det sista jag ville höra som patient. Mentalskötare behöver högre utbildning för att vårda för jag kan berätta många, många fler historier liknande denna.
Läkare möte
På 1 år hade jag 10 olika läkare inom psykiatrin. En ny läkare frågade mig hur jag mådde och jag svarade att jag inte mådde så bra då jag hade sett personen som för flera år sen våldtog mig. Jag förklarade att jag blir rädd och får panik varje gång jag ser hen. Jag berättade lite för hen vad som hände den dagen. Det hen reagerade på var att jag hade pussat en annan kille när jag hade pojkvän. Jag blev helt paff och försökte förklara att det var väldigt dåligt mellan mig och mitt ex då. Sen frågade hen mig om jag va religiös och att att tro på något kan hjälpa. När hen avslutar mötet knäpper hen med fingrarna och säger att det här kommer jag fixa hur lätt du får komma hit nästa vecka. Antar hen menade min psykiska ohälsa som jag draggit på i hela mitt liv. När jag kommer hem lägger jag mig i sängen och vill aldrig mer vakna! Jag ville bara dö! Men min mamma övertalar mig att ringa psyk nästa dag och berätta vad som hänt och att hen borde inte jobba på psyk!
Panikångest och KBT-behandling?
Jag har levt med ångest och panikattacker så länge jag kan minnas. Det mesta innefattar trånga utrymmen och fordon som åker snabbt. Jag har fått träffa psykologer höger och vänster men ingen har kunnat hjälpa mig ordentligt, de flesta gjorde dessutom allt värre.
Den värsta upplevelsen var efter att jag träffat en specifik psykolog i ett år. Vi hade pratat om mitt ”tillstånd” och räknat ut att KBT passar mig bäst. Vi hade gått igenom de vanliga stegen; Vad tänker jag på medans jag befinner mig i en situation som ger mig ångest, vart i kroppen det börjar, andningsmönstret och ångestkurvan. Sedan var det tid att börja exponera mig. Det värsta var att vi inte började med något litet. Vi skulle ta tåg. Instängt fordon som åker väldigt snabbt och 15 min tills första stopp.
För att förklara lite bättre om hur illa det verkligen var för mig så kunde jag inte ens sitta i en bil i en lite större korsning. Än mindre en hållplats med buss. Så fort fordonet jag befann mig i stod still utan att jag kunde ta mig ut steg paniken i mig ofantligt!
Så, tåget. Jag och psykologen hade gått igenom steg och planer för hur jag skulle göra. Hen försäkrade mig om att jag absolut inte behövde gå igenom det ifall det inte kändes bra, vilket var en stor lättnad, och att bara gå ner till tåget under marknivå var redan ett stort steg för mig. Jag kom så långt att jag hoppade på tåget med psykologen och precis innan dörrarna stänges gick paniken i taket och jag ville ut. Men det var för sent. Jag svettades, var andfådd och kunde knappt se någonting. Jag blev ledd till en plats att sitta på medans paniken rusade igenom mig. Då tyckte min psykolog att det var en bra tidpunkt att lämna mig ensam. På ett tåg, med folk runt om mig, ensam och panikslagen. Hen gick iväg till en annan del av tåget och jag ”dog” typ lite. Grät och kippade efter andan. Folk runt mig bara stod och tittade. Så höll det på i 15 min (kändes som flera timmar) Tills tåget höll på att stanna. Då kom min psykolog tillbaka. FANtastiskt! Träffade aldrig hen igen.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
