Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.
”Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa”
Vart ska jag ens börja…
Har kämpat i 10 år nu. En kamp och upplevelse som förmodligen inte hade behövt bli så djup, om jag inte hade blivit gravt felbehandlad när jag behövde hjälp.
Sommaren 2014 drabbades jag efter akuta turer inne på psykiatrin, av något som heter depersonalisation, en kronisk overklighetskänsla som är som att leva fången i sin egen kropp. Det är ett försvar. Att kroppen spelar död- Och det försvaret har fastnat, jag har stannat där sedan dess. Då jag blev psykiskt nedbruten.
Det finns inte mycket kunnighet inom området vilket försvårar hela situationen ytterligare och allt hänger då på en själv ännu mer.
Det börjar sakta luckras upp något inom mig, på något sätt, på senare tid. Små små fragment av minnen ifrån mitt liv innan allt som hände, kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas då det gått så många år av detta mardrömstilstånd, det har gått i ett, som om jag är kvar där och stampar i gjyttjan.
Detta symtom fick jag pga den höga stress och trauma jag utsattes för inom psykiatrins slutenvårdssytem, det är ett symtom som krigsskadade ofta hamnar i pga C-ptsd- en diagnos jag än idag inte ens har fått på papper eller diagnostiserad, trots att signalerna varit så tydliga och starka och jag inte kunnat jobba alls på tio år.
Mina föräldrar är högutbildade och min största dröm var ju att också få ett liv där jag kan använda mina styrkor. Jag trodde aldrig det kunde gå så snett.
Jag ska berätta för den som orkar läsa, jag lämnar ute vissa detaljer då det blir för mycket och för långt.
Jag var 21 år, kom in 2014 för att få hjälp. Det var första gången jag kom i kontakt med psykiatrin. Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa. Om att världen såg ut såhär. Jag sökte pga att jag rasade i ångest efter en kärleksrelation som tagit slut.
Men jag blev alltså istället för hjälpt, försämrad i PTSD, emellan deras psykiatriska väggar, och var nära på att mista livet då jag även fysiskt började ta slut som resultat av felbehandladet. Av mediciner och omänskligt bemötande. Jag var en skör tjej då mina föräldrar är skilda, hade behövt någon som satt ned och lyssnade på mig. Men jag bombarderades istället i första hand med medicin, och därmed med ännu er medicin. Det slutade med 35 tabletter om dagen m.m. trots att jag sa att jag inte klarar mer.
Jag var en mjuk och otroligt snäll tjej, som aldrig ens tog alvedon, aldrig hade haft kontakt med psykiatrin innan, knappt doktorn. Var frisk som en nötkärna i övrigt och ville alltid alla väl. Föräldrarna skilsmässa och vårt förflutna hade kommit ikapp mig, därav min höga ångest i min egen avslutade relation.
Men psykiatrin var den sista droppen.
Ju mer tabletter desto sjukare och mer akut blev mitt tillstånd. Det var mitt i sommaren, träffade sammanlagt 42 läkare på 6 veckor, och allt missledande bemötande i form av okunniga och inkompetenta personer (skötare med vita rockar) som tog sig rätt att slänga ur sig sina åsikter. De betedde sig tillslut som odjur i takt med att min ångest eskallerade. Jag kräktes och kräktes, grät efter hjälp och de bara glodde på mig som om jag var ett ufo och tvungade på mig ännu mer medicin tills mina ögon började rulla. Deras brist på värme och hur man handskas med person i kris var brutal.
De tog sig makten att skada mig genom nonchalans, men också verbalt och fysiskt maktutövande.
Ingen inom systemet jag berättar för tycks förstå, då de endas möter med att ”ja det är din upplevelse”. Men ingen av dessa var ju där och såg vad som pågick. Ingen har civilkurage. De som såg hade makt och kunde göra vad de ville för att förgöra mig i min utsatthet och automatiska underläge.
Jag har inte vågat sätta min fot i närheten av akuten sedan dess pga rädslan över att processen ska eskalera och bli den samma igen. Varje gång jag inte kan sova, dvs varannan natt, skriker jag att jag kommer bli plågad av dem igen! Och hamnar i total skräck som att jag återupplever allt på nytt. 10 år och samma sak upplever jag än idag. Än idag får jag sitta och vänta på stöd och behandling. Just nu har jag inte ens en doktor. Jag sitter helt utlämnad med detta för 100e gången.
Det finns en läkaren som räddade mig. Han tog sig ann mig när det hade gått riktigt riktigt illa i slutet av den sommaren. Men skadan var ju redan skedd då han inte var på plats och var på semester under tiden traumat pågick. Den övriga personalen hade redan hunnit sätta klorna i en.
Han var en enda person i ett helt system som försökte. Han har varit min läkare i 10 år men gick nyligen i pension. Man har inte mycket kontakt med sin läkare. Så jag har övrig tid, till största del kämpat ensam med följderna av traumat, tillsammans med min mamma. Men haft som trygghet denna läkare i bakgrunden då han förstod. Han har skonqt mig ifrån det han kunde. Jag är honom evigt tacksam för det.
Men, jag har ju inte riktigt kunnat skapa nya minnen, eftersom jag blev så sjuk och istället behövt kämpa varenda dag med min överlevnad pga konsekvenserna som följer i form av trauma. Ett tillstånd jag aldrig hade kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Jag var en frisk, vacker sprudlande tjej.
Man känner att man ropar från den djupaste av hål. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig. Fel att säga att man behöver hjälp eftersom det bara slår tillbaka till en i form av ointresserade svar eller en näve mediciner. Så många inom detta vårdsystem frågar ”vilken hjälp är det du vill ha egentligen?” Vadå egentligen? Den jag aldrig får????
Så många de använder hemska typer av stratergier för att förminska en och få en att verka överdiven, eller när man ringt i desperation på nätter då man inte erbjuds behandling, så har det funnits folk som säger ”men vad vill du att jag ska göra kl 04 på natten?” Alltså har inget där inne blivit bättre sedan 2014. Det är samma typ av institution fortfarande. De lägger på luren i ens öra när man gråter och är utom sig. Jag ringer inte dit längre.
Vad menar dem med allt detta? Hur ska en ung traumatiserad person i kris med så hög ångest och förtvivlan- mer än att utrycka sin smärta- veta vad man ska svara på en sådan fråga? Det har jag ju upprepat så många gånger! Jag är livrädd och behöver en duktig, komplex psykolog som kan sätta sig in i mitt komplexa mående.
Vart är min behandling? Vart är psykologerna? Är det mitt fel så som de får mig att känna?
Har aldrig fått någon riktig upprättelse för det som hände mig. Det har drabbat mig och min mamma. Ingen annan. Vilket inneburit hemska konsekvenser för mitt liv, ekonomiska, fysiska och psykiska. Jag har förlorat min ungdom, mitt liv. Men jag kämpar för att bli jag igen. Varje dag.
Vården tar inte sitt fulla ansvar. De skyddar sig själva, stigmatiserar och avhumaniserar till en siffra, en bricka i systemet. Besvikelse efter varje samtal, att de inte har något att erbjuda pga läkarna och psykologerna nu har slutat. Annat än medicin.
Jag har resurser och skall ta vara på dem, säger dem. Men hur ska jag göra det när jag blev sjuk? När jag lever i skräck som kväver mina förmågor? Hur ska jag ta mig fram? Är det fel att jag söker hjälp? Verkar så.. Varför erkänner ingen vad jag blev utsatt för? Aldrig fått den terapi jag förtjänar, den kontinuiteten och uppbackningen som ska vara ens team.
Journaler tecknade av hundratals olika personer som inte ens träffat en. Skriver så sjuka saker som inte ens stämmer.
Vart är tryggheten? Vart är patientsäkerheten? Är vi värda så lite för att vi lider av psykiska men? Vem ska jag ställa alla dessa frågor till?
Det är ett narsisistiskt system! Patienten, personens unika står inte i fokus utan förgörs istället totalt.
Men jag andas än. Mitt ljus får inte släckas och jag vill fortsätta för oss alla som blivit drabbade av detta!
Lättvindig diagnostisering
Det känns som att man inom psykiatrin sätter diagnoser på ett lättvindigt sätt, ofta utan utredning. På mig satte den första läkaren jag var i kontakt med inom psykiatrin Emotionellt instabilt personlighetssyndrom efter att han träffat mig i 10 minuter… Sen har alla läkare efter honom satt EIPS, ingen av dem har gjort en utredning. Nu mer än 10år senare har jag fått diagnosen Dissociativ identitetsstörning, jag hade inte EIPS… Kanske hade vart bra att göra en utredning och inte bara gissa.
Klinik älskar att använda ECT
På kliniken jag tillhör älskar man att använda ECT. Jag är extremt ECT skeptisk och anser att det är farligt då man ger sina patienter hjärnskador.
Första gången jag blev inlagd, innan man ens hade en diagnos på mig så gav man mig ECT. Jag var i så dåligt skick att jag inte sa nej. Jag brydde mig helt enkelt inte. ECTn slog snett och jag blev sämre, mycket sämre. Jag gick in i mina trauman och fastnade i en skrämmande värld från förr, efter drygt 1v valde man att avbryta ECTn. Idag vet jag att ECT inte är lämpligt att ge till komplext traumatiserade personer, idag vet jag att jag har dissociativ identitetsstörning och cPTSD. Då ska man inte få ECT, det borde läkarna ha koll på…
Skyller på autism
Alla flashbacks, tillitsproblem, dissociation, overklighetskänslor, brutala minnen. “Det är bara autismen”.
Såklart, det blir enklare för er att skylla allt på något biologiskt och obotbart istället för att se att relationer och sammanhang påverkar människor.
Alla självskadare har inte EIPS
Jag är sjukt trött på hur man tolkar självskadebeteende som att personen alltid har EIPS. Många inom sjukvården säger också att man självskadar för uppmärksamheten och att någon med självskadebeteende kan låssas ta sitt liv. Det är befängt vilken uppfattning och dålig koll på självskadebeteende många inom vården har. För mig är självskadande ett tvång, någonting som jag måste göra eller någonting som en annan självdel gör. Jag lever med diagnosen Dissociativ identitetsstörning men pga självskadebeteende anser vården att jag har en personlighetsstörning. Jag kan bli helt galen på det. Varför kan inte vården se till att ta reda på varför man har ett symptom och inte bara välja en diagnos som inte stämmer? Alla med självskadebeteende har inte EIPS.
Inte vana med ”såna som jag”
Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.
Arg för att jag inte svarade på tilltal
Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.
”Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade”
Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad. En helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.
DID eller EIPS?
Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
