Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.
Pga vården är hon nu bara aska i en grav.
Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.
Läkare rusar argt ut – Patient inser risken
Läkare som träffat mig 10 år tidigare i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.
”Vill aldrig mer söka hjälp”
Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns. Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp
Tog inte mina symtom på allvar
Jag hamnar ibland i dissociation/gränspsykos. Denna gång skedde det på en slutenvårdsavdelning. Jag upplevde att jag hade gråsuggor och kackerlackor som kröp i min kropp. Jag hade panik. Jag bad en sjuksköterska att prata med läkaren, men han ville inte, och svarade bara ”Gå och sätt dig i TV-rummet”, som en ”lösning”.
Under kvällen blev symtomen värre. Jag gick till köket och försökte få tag på en vass plastkniv, så att jag skulle kunna skära ett hål på huden så att insekterna kunde krypa ut. Det blev en turbulent situation där personal höll fast mig medan jag var skräckslagen. Sjuksköterskan som tidigare inte pratat med läkaren utbrast bara: ”Det här är ju löjligt!” Dagen efter fick jag ett läkarsamtal, där läkaren bedömde att jag behövde antipsykotisk medicin. Sjuksköterskan tog inte mina symtom på allvar.
Fick ångestdämpande utan att ha ångest
Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.
Psykiatrin vet inte vad de ska göra
På grund av mina trauman från tidigare vård kan jag i de allra flesta vårdsammanhang inte vara på ett möte utan att försvinna iväg i dissociation. Jag kan höra men jag får svårt att se och känna. Jag blir även så innesluten i mig själv så jag kan sällan prata alls eller mer än något enstaka ord. Jag upplever att psykiatrin inte alls vet vad de ska göra och att det här begränsar att jag ska kunna få hjälp överhuvudtaget. Om det fanns mer kunskap hade jag kanske inte behövt känna att det inte kommer finnas hjälp för mig bara för att jag lider av dissociation.
Dissociation uppfattades som psykos
Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.
Ingen kunskap om dissociation
För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.
”Gör du så när du inte vill prata?”
Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
