”Du har LPT, jag kan göra det under tvång” – det sa läkaren till mig under ett samtal när jag nekat att ta emot ECT behandling under 2 veckors tid. Jag ville inte göra ECT eller ta mediciner då jag några månader innan fått ett epileptiskt anfall som biverkning av en medicin. Jag hade LPT och mitt enda sätt att bli av med det var att lyda. Jag kommer aldrig söka hjälp igen. Ärrad av läkarens makt, traumatiserad av hoten och vad jag behövde göra för att bli fri.
ECT är det värsta och bästa som hänt mig
ECT är det värsta och bästa som hänt mig. Efter första omgången gick jag från att vara sängliggande apatisk och endast velat dö till att känna en liten livsgnista igen. Problemet var bara att mitt minne blev permanent påverkat. Då stördes jag inte så mycket av det, visst jag mindes inte personer jag vuxit upp med eller resor jag gjort men jag ville leva leva och fick en chans till det igen.
Nästa gång jag blev deprimerad var ECT första valet, denna gången hjälpte det tyvärr inte utan det enda som hände var att jag inte hittade på jobbet när jag väl blivit bättre igen. Gick runt som en idiot och letade efter ett samtalsgrupper, så otroligt tufft.
Livet med återkommande depressioner gjorde att jag blev sjuk igen några år senare, då vägrade jag ECT, men alla läkare hävdade att det var det bästa. Blev nästan tvingad till det ändå men hade en vän som pratade med läkarna om den relativt nya mildare behandlingen mot depression TMS. Då svår depression egentligen inte är en indikation på TMS var alla tveksamma, men tillslut gick alla med på att jag skulle få prova. Varje vardag i samanalgt 10 veckor fick jag behandling och det hjälpte tillslut.
Fler borde veta att denna behandlingen finns, även om man eg inte ska vara svårt deprimerad för att få det. Kanske något att önska när man känner att man är på väg ner i en depression?
Minns inte pappas besök
Jag minns inte varför jag var så stark motståndare till ect och varför jag undvek det i sju års tid. Men nu var jag så deprimerad att jag kunde gå med på allt. Nu minns jag ingenting av december månad, inte min pappas efterlängtade besök, vi hade inte setts på två år. Jag minns ingeting . Minns inte julen med mina barn. Och måste ofta svara på deras frågor att jag måste fråga deras pappa
Hittade inte hem efter ECT
Jag hittade inte hem efter att jag fått ECT. Blev så panikslagen av min förvirring och kontrollförlust att jag gjorde flera suicidförsök tills behandlingen avbröts. Vissa minnen har inte kommit tillbaka och jag upplever att jag har svårare att skapa nya.
Är psykolog dyrare än ECT?
Erbjöds ECT när läkemedel inte gav effekt, aldrig tal om psykologkontakt, trots att jag bett om det x gånger. tror såhär i efterhand att läkemedlen hade gett större effekt om jag samtidigt hade psykologkontakt, men det är väl dyrare än att ordinera några behandlingstillfällen med ECT.
16 ECT-behandlingar mot sin vilja
Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.
Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?
Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.
De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.
Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.
Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.
Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.
Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.
Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.
Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.
När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.
Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.
Läkaren blev arg när jag avböjde ECT
Jag var inlagd för första gången för förlossningsdepression och hade en läkare som direkt ville sätta in ECT. Jag visste inte va det var (och läkaren förklarade ej utan sa ”så här gör vi nu.”) Läkaren bokade in mig för första behandling dagen efter. Jag gick och läste på och bestämde att jag inte ville genomgå behandlingen utan att prova andra saker först.
När jag berättade för min läkare att jag inte ville utan prova andra behandlingsformer först blev hon arg. Hon kränkte mig, skrek i princip, berättade sekretess belagda saker för den personen som va i rummet med mig, och hotade att ringa soc om jag inte genomgick behandlingen (hon visste att jag inte visste att det görs ändå).
Kände mig så dåligt behandlad att jag krävde en ny läkare pch skrev ut mig själv samma dag.
ECT på tvång
Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.
ECT under tvång som barn
Efter endast ett halvårs kontakt med BUP, och ett tjugotal mediciner senare fick jag ECT. Jag hade inte ens fått testa terapi, som egentligen var det jag behövde. Istället fick jag ECT (som barn!!!) under tvång när jag var inlagd, även det på tvång. Har besvärande biverkningar än idag.
Pappa förändrades efter diagnosen
Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
