Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.

SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.

-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.

– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.

-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.

-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse

-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.

-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.

-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.

-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.

Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.

Kuratorer är den yrkesgrupp jag har haft mest ”tur” med under alla mina år i psykiatrin, bland alla maktgalna läkare, inkomptenta sjuksköterskor, casemanagers och frånvarande psykologer har det ofta funnits helt fantastiska kuratorer med varma hjärtan, mänskligt bemötande och jordnära stöd. Min senaste kurator jobbade jag tätt med i fem år, har aldrig tidigare mött någon som förstått min komplexa samsjuklighet med autism, anorexi och PTSD på samma nivå som hon

Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.

Bland allt hemskt jag varit med om på bup heldygn, så finns det en grej jag kommer uppskatta livet ut. Det var på midsommar och jag va så ledsen att jag va inlåst under min favorithögtid, dock hade jag äntligen fått börja gå ut på promenad med 2 personal. Vi passade på att plocka blommor för att göra kransar inne på mitt rum senare, och sen hade en av skötarna jag plocka blommor med köpt med sig alla ingredienser för att göra en jordgubbstårta, så det gjorde vi också. Dessutom fixade hon så vi kunde ha långbord till middagen och hon dukade så fint. Hon sa flera gånger att man får göra det bästa utav det, även här på avdelningen, och att det är klart vi också ska få fira. Kommer aldrig glömma henne och hur hon verkligen gjorde allt för att vi patienter skulle ha det bra trots omständigheterna.

BI är någonting som har hjälpt/hjälper mig väldigt mycket då jag själv kan styra över inläggningar mycket mer. Att lägga in sig på sina vilkor och slippa behöva gå till akuten när det är som värst. Att istället ha en inläggning som hjälper längst vägen och inte en inläggning som blir ett krav är GULD värt

Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.

Jag har fått ha samma specialistöverläkare sedan 2017. Han är fantastisk! Gör allting för att hjälpa till och ringer alltid upp direkt trots att hans chef säger att det kommer ta flera dagar. Nu är han föräldraledig och jag har inte fått någon läkare som ersätter utan bollas mellan olika ”vanliga” läkare och sjuksköterskor som inte förstår min situation eller medicin. Chefen hjälper ingenting. Längtar till min läkare är tillbaka. Han bryr sig genuint som patienter.

Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.