Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.
En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.
Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.
