Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”. Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.
Bältad på BUP
När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):
”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”
Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”
Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”
”Paktat ihop oss mot personalen”
Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som luktade alkohol och betedde sig som att hen var berusad. Vi patienter diskuterade detta då vi kände oss otrygga i den personalens närvaro och bestämde oss därför för att gå till avdelningschefen. Det enda svar vi fick var att de ”lyssnar” samt kritik för att vi som patientgrupp paktat ihop oss mot personalen
Sekretessbrott
Vissa kliniker är supernoga med sekretessen men det är mer regel än undantag att väldigt känsliga uppgifter delas i korridorer och väntrum. Personal som ropar till varandra, har samtal med patienter mitt bland alla patienter och pratar med patienter om andra patienter. På slutenvårdsavdelningar finns det inga hemligheter, allt läcker ut förr eller senare eftersom personalen inte respekterar sekretessen.
Ett exempel är på akutpsyk där personalen av någon ougrundlig anledning valde att prata med patients anhöriga i väntrummet istället för i ett stängt samtalsrum. Så alla i rummet fick veta hur patienten mådde, vad den hade sagt osv. Ett annat exempel är personal på en sluten barnpsykiatrisk avdelning där jag vårdades som snackade skit om andra patienter med mig. Typ ”xx” är ju störig och jag får ju EGENTLIGEN inte säga det här pga sekretess MEN såhär är det: *berättar allt om patienten*.
”Det bästa jag vet är att bälta patienter”
Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som, efter att jag skrivits ut, fick byta avdelning efter att ha sagt att det bästa hen visste med sitt jobb var att bälta patienter.
Medicindimma
Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.
Bältessäng vs en kram
Jag har många gånger, både på BUP och vuxenpsykiatrin, blivit hotad med bältningar om jag inte ”skärper” mig (personalens ord). Det är inte ovanligt att personalen stått i korridoren och skrikit ”LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG ANNARS KOMMER VI BÄLTA DIG” när jag haft panikångest (ofta pga traumatiserad från tidigare bältningar/sexuella övergrepp eller att jag bett om hjälp men inte fått någon). Detta lugnar såklart inte ned mig utan ger mig mer panik.
I en sån här situation på BUP när personalen hetsat med att de kommer ”ringa på doktorn så hen kan bälta dig” och tusen personal var i rummet och allt var bara kaos, både inuti och utanför, så kom en ny personal in i rummet. Jag var en späd, panikslagen femtonårig flicka. Hen vuxen och trygg. Lugnt gick hen i rummet, sa åt de andra i personalen som höll fast mig att flytta på sig och så omfamnade hen mig. Svepte in mig i sitt lugn. Trygghet. Paniken i mig lugnade sig nästan direkt och jag kunde andas igen. Slutade skrika och började gråta istället. Grät och grät och grät och hen fortsatte att krama mig tills jag gråtit klart. Jag tycker den situationen visar så tydligt vad barn behöver i panikslagna situationer. Att bältessängen bara gör saker värre.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
