Jag var inlagd. En vårdare envisades med att säga mitt namn hela tiden i varje mening. Så som en förmyndare översittare gör. Istället för att säga att, du kan göra si eller så. Ordet du byts mot mitt namn. Nu får faktiskt ”mitt namn” göra såhär för ”mitt namn” kan inte. Jag sade helt frustrerat att kan du sluta säga mitt namn i varje mening och bara säga du. Det känns så nedvärderande. Hen blev skitarg och talade om för mig att jag skulle inte tro att jag var den enda på avdelningen.

Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.

Åker in till akuten. Jag och min fru vill att jag läggs in. Den första läkaren börjar att, trolla mig. Fiska efter en reaktion. Hen börjar med att du har jobbat som officer va? Ja säger jag. Det kan ju inte alla göra eller? Du måste vara lite extra duktig för att klara det. Jag blev så glad att någon sade något bra, jag hade legat så sjuk i många år. Jag skiner upp och börjar prata om att vara officer. Jag var ganska duktig ja, det har du rätt i osv. Jag var så glad för lite glädje trodde jag. Hen sade att officerare är ju starka så de kan klara sig hemma. Jag blev hemskickad för att två dagar senare komma tillbaka och då blev jag inlagd. När jag sedan läste journalen hade hen skrivit att jag hade tydliga narcissistiska drag. Jag kände mig lurad och förrådd. Kändes som att någon man vill skall hjälpa en lurar en bak ryggen.

Inlagd och en vuxen där, snarare ung vuxen, var mycket snarstucken och man kände att man skulle hålla sig ifrån hen. Hen verkligen osade förakt när hen tittade på oss patienter och talade med oss. Hen fick för sig att alla patienter på hela avdelningen skulle upp och hoppa. Ställa sig på ett led i köket. Sedan skulle vi gå fram till hen en och en, få sin medicin, ta den och tacka. Hen menade på att hen gjorde det för att hen retade sig på alla som bara låg ned. Man kan faktiskt upp och hoppa. Inte bara ligga där hela tiden. Det var ett av de mest förnedrande ögonblicken i mitt liv. Bli tvingad till förnedring inför tjugo personer.

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.

När jag blev inlagd på lpt pga att läkaren inte känner mig och mitt beteende när jag blir stressad och trängd. Så hamnade jag först på en avdelning där ingen känner min problematik. Där blev jag tilldelad medicin enl min lista. Men läkaren hade inte uppdaterat min dos vid förra läkarbesöket, så jag sa att det var fel varpå ssk lät mig ta den dos jag sa att jag tog. Men när jag fick träffa läkaren så var hen mycket hotfull och sa att jag var inlagd på lpt nu och hade inget att säga till om med mediciner längre. Så jag vågade inte säga nått mer utan tog den felaktiga dosen och fick insättningssymptom som inte var roliga. När jag flyttades över till ”min” avdelning där de känner mig så dröjde det ändå tills ”min” skk kom innan jag vågade påtala felet igen. De ändrade genast och kontaktade läkare för att skriva rätt dos i journalen. Där ser man hur farligt det är med att inte lyssna på patienter oavsätt om de är inlagda frivilligt eller på lpt.

Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på  psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Jag hade skrivits ut en v tidigare pga platsbrist. Den veckan var väldigt tuff för mig och jag brände mig upprepade gånger med tändstickor på låren. Gjorde av med många paket så det blev stora sår. Läkaren jag träffade då talade om för mig att de inte skriver in patienter på fredagar. Fast jag hade blivit inskriven förut på fredagar. När hen sett mina sår går hen och konsulterar en överläkare som känner mig. Jag blir inlagd. Med restriktionen att jag måste hämta min egen mat i köket. Vilket jag inte klarar eftersom jag är livrädd för män. Tidigare inläggning som avslutades en vecka tidigare hade de haft listor där de skrev upp vad jag åt och drack eftersom jag tenderar att sluta äta när jag mår dåligt. Jag var också väldigt smal nära på underviktig.
Så jag fick ligga där utan mat i 1.5 dygn tills läkaren kom tillbaka och drog in sin restriktion. Innan inläggningen hade jag inte ätit på ett dygn eftersom jag hade sån ångest.

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman