Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Jag träffade en ny läkare efter tidigare dåligt bemötande i psykiatrin. Eftersom jag har blivit utsatt för kränkande behandling av andra läkare, så vill jag ha stöd med mig i form av min psykolog. Ångesten blir annars för stor av att sitta ensam med en läkare som kan behandla en hur som helst. Att ha med psykologen skulle ge lite trygghet. När jag tar upp det på det andra besöket hos den här läkaren så blir svaret direkt nej. Det finns inte en chans att kunna diskutera detta.  Jag ”förlorar mitt autonomi” om jag har med mig psykologen som stöd, enligt hen. Hen viker sig inte en tum, inte ens när min mamma eller psykologen pratar med hen. Än en gång får jag inte det stöd jag behöver, utan känner mig överkörd av en läkare som mest verkar gilla att visa sin makt. Så jag blir tvungen att byta läkare igen!

När jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning sa min överläkare att jag var tvungen att ta theralen varje timme. Jag ifrågasatte den höga dosen som jag skulle ta varje timme men läkaren sa att om jag inte tar theralen varje timme kommer de att bälta mig och ge mig det med tvång. Jag ville inte bli bältad, så jag tog den stora dosen Theralen varje timme. Jag somnade vid 18 på kvällen och vaknade 13 dagen efter. En behandlare kom in i mitt rum och var extremt orolig. Hen berättade att de har försökt att väcka mig hela morgonen och var tvungna att ringa till akuten efter att de sett att jag fått så pass mycket theralen. Akuten ville att jag skulle dit och ta blodprover då de var oroliga över att min lever skulle ha blivit skadad av så pass mycket medicin. Min behandlare frågade mig varför jag hade bett om så pass mycket medicin. Jag svarade att det var läkaren som hade sagt till mig att jag var tvungen att ta så mycket medicin. Sedan fick jag veta att min överläkare hade skrivit in i min journal att jag tydligen hade bett om att få så pass mycket theralen, och sedan hade min överläkare tagit ledigt och åkt iväg på semester. Min behandlare berättade att om jag hade fått en till dos av theralen den kvällen hade det varit en stor fara för mitt liv.

Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.

När jag var inlagd andra gången på vuxenpsyk blev jag bältad för första gången. Jag fick ligga så i över 12 timmar trots att jag var lugn. Och sen på morgonen efter, innan de släppte mig ”råkade” de släppa in mina besökare till mig trots att jag låg bältad. Så då fick mamma, min moster och min ex flickvän se mig ligga bältad. Har aldrig varit så ledsen. De visste inte ens om att jag låg bältad så de blev helt chockade. Har aldrig vågat prata om det med någon.

Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.

Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte  kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.

Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.

Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.

Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.

När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.

Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.

Lite kort bakgrundsinformation bara. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag spänts fast i en bältessäng. Hade en lång period helt utan bältningsläggning.
Jag hade alltså inte spänts fast på länge när den här händelsen inträffade.

Så när jag sedan skadade mig på en avdelning och allt vad det innebär, så upplevde jag att de hotade med bältesläggning utan att ens ha prövat något annat, som de enligt lag måste. Sa hela tiden att de inte fick hota men nonchalerades bara eller så sa de att ”det är ju så”. Det var det första de sa när jag skadade mig, att de skulle bälta mig om jag inte lugnade ner mig… när det inte ens hade gått så mycket som FEM minuter.
Med min bakgrund och allt, blev jag så rädd att jag till slut avbröt just den självskadan på något sätt, bara för att jag blev så rädd.

Någon dag senare sa en av skötarna som var med angående just hoten, ”ja, men hur ska vi annars få dig att sluta?”

Ja, inte genom att hota om något som är en bidragande orsak till mina vårdtrauman. Fastspänning ska alltid vara sista utvägen. Och att spela på min rädsla istället för att hjälpa mig är något jag inte förstår alls.

Att psykiatrin är en kall plats för oss sjuka att vara på är inget man kan se undan.
Hur överläkarnas syn på vården inom LPT oftast inte involverar patienten och hur maktlös man känner sig som patient när man inte har någonting att säga till om, makten står på deras sida och säger du emot får du absolut inte som du vill.
Vi är en siffra i journalen, ofta påpekas det när man agerar utåt eller skadar sig att man vill ha uppmärksamhet, trots att allt man vill är att få bort den hemska smärtan man känner inombords.
Jag har själv fått höra från personal ”men om du verkligen skulle velat vara död så hade du inte varit här så du vill ju leva” eller ” men om du nu så gärna vill dö så hade du kunnat rymma, du vill ju inte dö”.

På slutenvården erbjuds oftast ingen samtalskontakt utan vill man prata får man själv gå och påpeka detta för personal som i sin tur säger att de inte har tid.
Man blir fullproppad med massor av mediciner som oftast inte ens funkar ihop, varesig du vill det eller inte.
Inte nog där, de flesta sjuka har själva ingen ork att be om hjälp, bland annat en av anledningarna till att man har LPT, varför är det bara förvaring?
Hur tvångåtergäder fortfarande är lagligt är för mig oförståeligt i de flesta fall, skapar trauman och är ett hemskt övergrepp att vara med om. Oftast görs dessa tvångsåtergärder trots att det hade kunnat lösas på bättre sätt.

Slutenpsykiatrin är lätt att fastna i för oftast är du sjukare efter ett tag som inneliggande än vad du faktiskt var från början. Och de undrar om man ens vill bli bättre när det är dem som fått det sämre.