Nu vill dom tvinga på mig mer medecin!
”Neuroleptika” Jag skrattar och gråter.
Jag är för arg av ingen riktig naturlig anledning? Ãr vi patienter? Att man inte orkar bli fortsatt baktalad, nedtryckt, Överkörd? Av icke fungerande stöd och vård! Vi patienter får fortsãtta påminna Vårdarna, Personal dagligen om det mest enkla!

Jag har varit inom vården hela livet. Först som vuxen fick jag rätt diagnos, autism. De senaste 15 åren har inneburit detta:
– Under återfall i anorexi blev jag bollad till vuxenhab eftersom psykiatrin ansåg att autister hör hemma där. Vuxenhab bollade tillbaka med ”vi behandlar inte sjukdomar, så som anorexi är”. Bollades fram och tillbaka, även några svängar till vårdcentral och socialpsykiatri, utan att något hände. Jag hade livshotande låg vikt utan att något alls hände.

– Fick felaktig diagnos som inte ens berättades för mig. Jag har, förutom autism, BDD, vilket diagnosticerades fel. När jag hade fått rätt diagnos, fick jag prata om hur KBT går till, men fick inte prova det. I journalen skrev de ändå att det var provat och att jag inte kan få mer hjälp. Jag bad om psykodynamisk terapi, men de sade att det var ”farligt för personer med autism”. Jag visade flera studier som visade hur framgångsrikt det var för personer med autism. Men då sade de att de hade kommit fram till att det inte passade just mig. De upprepade att jag inte kan få vård alls, eftersom KBT inte fungerar. Jag fick senare psykodynamiska samtal med utbildad präst, vilket var mycket bra för mig.

– Alla gånger jag har haft anorexi, under de senaste 15 åren, och även tidigare, har vårdpersonal påpekat att jag väger mer än de tror, och att jag nog bara ser smal ut för att jag är lång. De vet inte att man som 184 cm lång, kan väga 20 ibland 30 kg mer än normalviktiga kortare personer. En supersmal 150 cm lång kurator, sade ” du väger bara 5 kg mindre än jag, du ser nog bara smal ut då”. Detta har hänt så ofta och mycket att jag än idag vägrar prata om min vikt, vägrade väga mig under graviditeter m.m. Inte en sådan kommentar mer under min livstid!

– Alla gånger jag haft anorektiska återfall har vården helt gått på vikt, och friskförklarat och tagit bort diagnosen om vikten ökat. Jag har fått det fullständigt klart för mig att om jag ska få hjälp, så får vikten inte öka. Till slut fattade jag själv beslutet att absolut inte söka hjälp mer. Det blir en sjukdomsvinst som bara ställer till det mer än att försöka på egen hand.

– När jag fick svårare biverkningar av fluoxetin, och ville sluta, blev jag skrattad åt. Upptäckte sedan att kommande tider till läkare och psykolog hade strukits utan att de berättat. På frågan varför var svaret: ”du vill inte ta medicinen vi säger att du ska ta, så då kan du inte gå här”.

– Att ha autism, eller någon annan psykiatrisk diagnos har även inneburit att jag inte får någon okej somatisk vård längre. Borrelia, järnbrist, mycoplasmalunginflammation har förklarats med: ”vi ser att du har haft kontakt med psykiatrin, och då blir man ofta hypokondrisk [som deprimerad t.ex.] och vi kommer inte att späda på det med några borreliaprover”. Jag gick med aktiv borreliainfektion i två år p.g.a. det. Har även nekats andra utredningar med förklaringen att ”autister, ni tänker för mycket, förresten är man ofta trött då”. Nekades mer utredning.

– Psykolog berättade för mig att ni autister har ju en särskild hjärnskada så att ni har tvång och sådant. ”Jag tycker inte att du ska söka dig hit, utan sluta i stället upp med scheman och andra tvång (som samma enhet hade hjälpt mig med eftersom jag behövde det…) och gå hem och krama din hund så ska du se att allt blir bra.”

I nuläget har jag en anorexi som inte är livshotande, men hårt styrd av mig för att inte gå överstyr åt något håll (går jag ner, så dör jag väl, och äter jag mer så kan jag blir mer sucidal eller börja hetsäta/kräkas), samt, enligt psykiatrin obotlig BDD. Svår social ensamhet, dystymi med återfall i depression. Har suicidala planer. Jag nekas all form av hjälp och vård utom akupunktur (ja, jag är väldigt förvånad över att bli erbjuden pseudo-/placebo-saker). Jag får inte heller hjälp med mina autistiska problem, utan nekas habilitering (blir då bollad till psykiatrin och tillbaka igen hela tiden).

Jag har haft mina problem i över 35 år, och vården har inte varit bra någon gång någonsin. Det som har hänt de senaste 15 åren som ni vill att man beskriver, är att vården nu blivit obefintlig utöver att vara dålig. Förut var den bara dålig. Man nekas vård, och har man flera diagnoser, så startar bollandet direkt. Man är ”inte vårt bord” och alla gör vad de kan för att slippa få en på sin budget. Är man inne i psykiatrin, så hotas man och ställs inför olika ultimatum, som bara gör en sjukare. Jag kommer aldrig att söka psykiatrisk vård mer, oavsett hur dåligt jag mår.

Jag är så skadad i själen och i min barndom var det anhörig som skadad mig och inte brydd sig om mig alls och sen gjorde psykiatrin lika dant När jag tog mod till mig och sök hjäl Mitt liv har varit konstigt på många viss Jag blev utatt för sexuellt övergrepp i barndomen Men det värsta var att ingen bryde sig om mig och jag tog bort mig själv total tidigt i livet Och börja skada mig själv mycket och i många år och psykiskt löste min ångest och stress och oro med medicin lpt mm Utan prata med mig om hur jag mådde på riktigt Jag bältade och fick tvångs mediciner ofta Och detta händer när jag tex blev ledsen av någon anledning Ingen Peronalen på avd psy prata med mig Utan oftast blev det medicin eller lagd i bälte Och jag var aldrig våldsamma på något viss Och mycket längre fram i livet fick jag adhd ptsd och lätt atisum dignos Men detta hjälp inte mig att få bra hjälp av psykiatrin ändå Jag försöka på ett bra sätt att be om hjälp av psykiatrin Nu Jag skadar inte mig själv längre och jag ber om hjälp om och om igen Ingen tycks ta det på allvar Är rätt gamal nu och livet har varit en kamp hela tiden Psykiatrin kan säga att jag kämpa bra Men dom ger mig inte så mycket hjälp Har en samtal kontakt i psykiatrin som har tid att träffas mig ca 2 ggr i månaden Jag har skickat på 1177 om och om igen och bet om hjälp men inget händer Jag är helt slut i både kropp och själ och är i grunden så trasig Så att få det liv jag drömde om som barn är nu så långt borta och inte ens lite av mina drömmar har jag fått Pga att ingen bryr sig Inte psykiatrin heler Vi lever i ett modernt samhälle och vården är bra här säger många Men inte psykiatrin iallafall Jag har inte jobbat sedan jag var mycket ung och detta pga mitt psy dåligt mående och inte fått någon hjälp Har bara tagit imot pengar från försäkringskassan i många år Men jag ville så mycket med mitt liv Jag hade också en dröm Nu drömmer jag ofta Mardömmar istället om alla min trauma i livet Och så fungerar psykiatrin Jag psykiatrin har bestämt mycket över mig i mitt liv genom lpt och varit på behandling hem utan någon form av behandling Dom tog mitt liv igång mig och jag har inte gjort någon fel alls Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott Men blivit utsatt för många olika trauma som ingen vill hjälpa mig med känns det som

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Jag fick så mycket mediciner att jag började krampa när jag låg bältad. Jag kände hur kroppen spände sig och ögonen rullade bakåt utan att jag kunde kontrollera dem. Jag uttryckte till mitt vak att något var fel men han trodde mig inte. Efter en stunds övertalning kontaktade han sjuksköterska som kom med en sjuksköterskestudent. Den enda som kändes snäll var studenten och jag höll hennes hand och bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Sjuksköterskan bad mig tillslut att hålla ögonkontakt med studenten för att se om jag kunde det. Vilket jag inte kunde. Så sjuksköterskan som först inte trodde mig gav mig då injektion mot biverkningarna, kramperna. Och tillslut blev det bättre. Men att inte bli trodd på i ett sådant utsatt sammanhang var sjukt hemskt.

Jag berättade om våldsutsatthet för en vårdkontakt. Istället för att få hjälp med situationen jag befann mig i medicinerades jag med haldol pga dom trodde inte att det jag berättade kunde hända.
(jag fick senare hjälp av polisen)

Hade tagit en massiv intox och efter jag var frisk förklarad på somatiken hade jag fortfarande symptom. Kunde inte gå bland annat men personalen trodde inte det och sa ”skärp dig nu” osv… mådde extremt dåligt då.. dom tvingade mig att gå fast jag inte kunde, jag föll på golvet och dom blev arga på mig…

Jag fick nytt personnummer (bytte juridiskt kön) men stod på väntelista till att träffa en läkare för medicinuppföljning. Har inte haft riktig uppföljning på medicinerna på över ett år och skulle träffa läkaren på psykiatrin i november 2022. Väntetiderna blev visst längre än förväntat så de sa att de räknade med att jag skulle kunna träffa honom i februari. I mars frågar jag hur det går med att få träffa läkare för att jag inte fått höra något alls men när de kollar så finns det inget om att jag väntar på att träffa läkare. Nu är det beräknat att jag kanske hinner träffa läkaren innan juli men har låga förhoppningar på det. Efter jag fick nytt personnummer så satte de inte upp mig på väntelistan igen men sa till mig att jag snart skulle bli kallad till läkare. Har väntat sen november men eftersom att de tappade bort mig så behövde jag börja om längst bak i listan i slutet på mars.

Har varit inlagd länge. Personal känner mig och vet vem jag är för jag varit här så länge. Även läkarna på hela kliniken. Tiden på avdelningen är jag för mig själv. Kommer endast ut för mat, toalettbesök och när jag behöver medicin. Ingen kollar till mig under tiden. Ingen frågar hur jag mår eller hur jag har det.

Jag har under denna vårdtiden (flera år) skadat mig varje vecka inne på avdelningen. Men ingen bryr sig. I perioder har de visiterat och kollat igenom mina saker ordentligt. Men slarvar oftare och nu sker ingen visitering av mina kläder alls. Trots upprepade självskador under veckorna.

Läkarna säger mina skador är stora och allvarliga och att jag kan dö faktiskt. Men ingen verkar bry sig. De lägger om, ger mig vb/smärtlindring och nya sängkläder så jag kan lägga om och kollar inte till mig förrän nästa medicin/mat. Det finns mönster. Jag visar signaler.   

Ibland skadar jag mig och ligger helt blodig och de kommer in, ger medicin och går. De blundar för mina blodiga fingrar. Ber om smärtlindring, för det gör ju sjukt ont, och får smärtlindring utan att de frågar om jag självskadat. För jag ber nästan bara om smärtlindring när jag självskadat och det vet jag dem vet. Och de lägger ju om mina sår tre gånger i veckan. Så ena dagen hade jag ett nytt, men ssk säger inget och lägger om utan ett ord. Och två dagar senare lägger en annan om med två till nya, inte ett ord. Jag skadar mig, med sår som behövs sys och ingen lägger märke.

Jag ber inte att de ska sätta tillsyn. Men medmänsklighet. Att öppna dörren och fråga hur jag har det. Att se mina signaler och rutiner. Att självskador oftast händer på kvällen och natten kanske det är smart att kolla in en extra gång? Mellan 17 och 19:30 kommer de aldrig in, trots flest av mina självskador sker då.

Personalen bryr sig inte. De ser på och låter mig självskada. De visar ingen omtanke om mig.

Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd