Jag har legat inlagd inom psykiatrisk slutenvård flera gånger, och varje gång irriteras jag över hur lite det krävs för att de ska vilja ge mig ångestdämpande. Går jag fram och tillbaka i korridoren? Ångestdämpande! Gråter jag? Ångestdämpande! Är jag irriterad över en helt naturlig grej? Ångestdämpande! Jag vet att det är nödvändigt ibland, men oftast räcker det gott och väl med någon som bara lyssnar eller visar stöd genom att bara finnas vid min sida. .
Mediciner som inte fungerar ihop
Jag var på ett läkarsamtal o kände mig inte bra bemött. Blev arg och upprörd. Då sa min läkare att jag kanske borde ha ett tillägg till medicinen. Å så skrev hon ut en ny medicin åt mig. Jag struntade i å hämta ut den. Vid nästa läkarbesök, med en ny läkare, så frågade hon mig om jag hade tagit den nya medicinen. ”Nej, sa jag. Jag märkte att den andra läkaren tyckte jag var hysterisk och tyckte jag skulle lugna ner mig. Så jag struntade i å hämta ut medicinen.”
”Det var tur det, för den medicinen funkar inte ihop med den medicin som du redan tar.”
Snälla, medicinera inte bort hela min själ
Jag mådde dåligt och var tvångsinlagd på psyk. Jag bältades, hade vak, hölls fast etc. Jag kunde inte prata. Och eftersom jag inte kunde prata och hade sån ångest och gjorde dumma saker blev min medicinlista längre och längre. De satte in medicin, men vande mig vid dem och de fortsatte höja doserna eftersom. Vet inte hur många tabletter jag tog tillslut. Utöver det fick jag också starka tvångsinjektioner som gjorde att jag krampade ibland. När jag kom bort från den psykiatrin och flyttade till en annan del av Sverige och blev inlagd och skulle få medicin när jag mådde dåligt var sjuksköterskan rädd att ge mig min ordinerade medicin för det var så otroligt mycket. De gick runt och frågade varandra hela tiden om jag verkligen kunde ta hela den dosen samtidigt. Varje gång jag fick medicin. Jag kan inte prata. Men snälla medicinera inte bort hela min själ för det.
Mediciner men ingen samtalskontakt
Trots att även socialstyrelsen rekommenderar samtalskontakt före medicin fick jag inget förutom det. Nya läkemedel i höjda doser när det tidigare inte funkade. Trots vidriga biverkningar och misstankar om att ingen medicin kommer fungera skrevs nästa ut. Och när alternativen tog slut kom rekommendationen om elbehandling.
Jag vill inte avskräcka från att söka vård. Jag önskar bara att vi alla visste vilka rättigheter vi har och att vi själva orkade eller hade någon som slogs för oss. För det är ofta vad som krävs. Att man konstant påminner om sin rätt till vård, och kräver den. Vilket är svårt när man knappt orkar leva.
Antidepressiva för att gå upp i vikt
Som 17-åring blev jag inlagd på psykiatrisk avdelning pga anorexia. Läkaren satte dag 1 in höga doser antidepressiva för att jag förhoppningsvis skulle få biverkningen att man går upp i vikt. Då skulle jag ju bli frisk snabbare enligt honom…
Ingen hjälp, bara mediciner
Jag var inlagd. Mådde fruktansvärt dåligt, bara grät och grät och grät. Fick inte ens frågan om vad som hade hänt, eller VAD jag kände, utan fick bara medicin. De sa till mig att jag fick x mg, men i själva verket fick jag sju gånger så mycket som de sa, vilket jag senare förstod när jag begärde ut journalen.
Inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare
Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen
Var är medmänskligheten?
Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.
Jag blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.
Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat. Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.
Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.
Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne. Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?
Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.
I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.
Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.
Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten. De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.
Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.
Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.
Medpatienter upptäcker suicidförsök
Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.
Antidepressiva istället för rätt behandling
Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.
Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
