Jag var på sjukhuset o utreddes av ätstörningsteamet,

hade varit nära o svälta ihjäl mig själv vid flera tillfällen
 från 14 års ålder
de gav mig diagnosen ätstörning UNS

 och sade att de inte kunde behandla mig,
eftersom jag två år tidigare fått en sen Asperger diagnos, AST, (autism utan utvecklingsstörning)
Var 19 när jag fick min autism diagnos

De saknade kunskap/resurser
 att göra en differential diagnos,
 dvs att säga vad i ätstörning
 som beror på autism,

Ca 50-60 procent av min ätstörning beror på autism, och 40-50% på psykologiska faktorer, (anorexia nervosa)
och går att behandla bort
med autism-anpassad Kbt-terapeut/behandling

Alla deras behandlingsmetoder
var gruppterapi,
och därför kunde de inte
erbjuda mig någon behandling
Eftersom jag saknar förmåga
att läsa andra människors kroppsspråk adekvat pga autism

Mitt boendestöd och sköterskan som är knuten på mitt LSS boende
har fått stötta mig så gott de kan
Men de saknar kunskap om ätstörningar

Jag har fått i mig 80 procent av näringsbehovet via näringsdrycker
 i fyra år nu
Jag kan när som helst
börja svälta mig själv igen
Jag lever med ett ständigt dödshot över huvudet

Och måste helt själv
hantera den ångest som kommer
 vid intag av mat nu…

Sedan min kommun har skurit ner
på personalen i min LSS bostad,
(för 3 månader sedan)
Så mkt att boendepersonal inte hinner
sitta med mig o kolla så att jag äter

Jag är rädd för att jag ska ramla tillbaka ner i det där svarta hålet…
Jag vill inte hamna där igen

Jag sitter iallafall på kanten av hålet nu…

Jag har slutat gå till daglig verksamhet,  (anpassat arbete för personer med funktionsnedsättning)

Jag stannar hemma
och ägnar 100% av min energi
till att få i mig mat o näringsdrycker
och promenera o kolla film
o göra annat som jag mår bra utav

Jag borde ha samma rättigheter!!!
 till vård som andra patienter!!!

Att ätstörningsenheten inte vet
vad autism innebär
 o inte vill individanpassa sina behandlingsmetoder
Det är inte ok, inte alls ok…

hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.

fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare;  Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…

Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT,  ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?

År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…

I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.

Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Träffade en läkare på öppenpsyk och när vi avslutade mötet fick jag ett screeningformulär som jag skulle fylla i och lämna till personalen. Satt i väntrummet och fyllde i det, sen lämnade jag det till en i personalen och sa tydligt att han skulle ge det till läkare x. Om jag minns rätt så sa han att han skulle lägga pappret i läkarens fack.
Långt senare läste jag i journalen att de skrivit att jag gått därifrån utan att ge dem screeningformuläret.
Det stämmer ju inte.

En annan gång läste jag i journalen att läkare y ringt mig många gånger men att jag inte svarat.
Fakta är att ingen ringt mig. Hade inga missade samtal.

Som patient inom psykiatrin lär man sig med tiden att allt som vårdpersonal skriver i journalen är sant, fastän det inte är sant i verkligheten.

Psykmottagningen jag går på har sagt och skrivit att jag kan kontakta jourpsyk om det är akut och/eller utanför kontorstid.
När jag gör det och ringer jourpsyk säger de ofta att jag ska kontakta min mottagning kommande vardag.
Vad är då meningen med jourpsyk, undrar jag?

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”  (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.

Min son har sedan 12-års ålder lidit av psykisk ohälsa. Jag har kämpat i många år för min son. Både med BUP och vuxenpsykiatrin. Orken efter 15 års kamp börjar ta slut. Men vem tar hand om min son när jag själv kanske blir sjuk. Vi anhöriga vårdar utan att ha utbildning, utan stöd och rätt kunskap. Psykiatrin lämnar över det till anhöriga som själv riskerar att bli sjuka.

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen