Opsynligas logga

Rätt terapiform sparar år av lidande

Jag som patient anser att det är ett misstag av psykiatrin att i princip bara erbjuda KBT som enda samtalsterapiform. Trots att nya studier har visat att psykodynamisk terapi kan vara lika effektiv som KBT.

Det enda som har hjälpt mig i min ätstörning och utmattningssyndrom har varit compassionfokuserad och psykodynamisk terapi. Alla hundratals timmar jag spenderade på KBT som regionen erbjöd var i stort sett bortkastat.

Om jag hade erbjudits rätt terapi tidigare hade jag och min familj besparats på så många år av lidande och staten hade sparat stora mängder skattepengar.

Att jag tillslut hittade rätt terapiform var bara ren tur och utan den hade jag troligtvis inte varit frisk idag.

Utskriven utan medicinförnyelse

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Öppenvården stöttade när akuten vägrade

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

EIPS-diagnos utan utredning

I mitten av sommaren -23 får jag beslut från tre håll om att jag inte får hjälp med att skaffa barn och min ångest skjuter i höjden. Jag gråter mycket och mitt humör svänger, jag klarar inte av att jobba och blir sjukskriven en vecka innan jag går på semester. Jag jobbar som sjuksköterska på ett barnsjukhus och älskar mitt jobb. Semesterveckorna är tuffa men jag tar mig igenom dem. Åter på jobbet väntar ett byte av avdelning, ett byte som mina chefer tycker vore bra för mig men som jag själv är tveksam till eftersom det innebär nya kollegor, ett nytt sätt att jobba på och nya rutiner. Till saken hör att jag har en autismdiagnos som gör det svårt för mig med förändringar. Jag jobbar ca en vecka innan jag får så stark ångest att mina chefer får köra mig till psykiatriakuten. Här någonstans börjar ett år av missförstånd och felaktig vård.

I denna veva var det en överläkare som skrev i min journal att jag har EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Jag var i en mycket turbulent situation men med en tydlig orsak. Jag var mitt i en livskris. Att EIPS-diagnosen ställdes ifrågasatte jag redan då men jag fick till svar att min reaktion till det jag gått igenom under sommaren inte var proportionell till hur man borde reagera i ett sådant läge. Jag visste inte om att sorg och förtvivlan har någon regelrätt mall som man ska följa men det tyckte han. Jag försökte att inte bry mig om att han satt diagnosen, men det skulle visa sig att det skulle ställa till väldigt många problem för mig senare.

I oktober -23 kom jag till någon slags acceptans om min livssituation och insikt i att om jag ska kunna återgå till mitt jobb och ett fungerande liv måste jag återinsätta preventivmedel. Jag satte då in en p-stav som jag tidigare haft och mått bra på och det tog inte många veckor innan jag kände hur svängningarna i måendet försvann och jag var tillbaka i mitt habitualtillstånd. Min autism gör att jag har en ökad sårbarhet för stress, men det är något jag lärt mig leva med. När jag nu mådde bra igen ville jag börja arbeta, för mitt jobb ger mig glädje och mening i livet. Det bokades in ett möte med min arbetsgivare och min nyligen tilldelade kurator på vuxenpsykiatrimottagningen. Arbetsgivaren sa då stopp och menade på att de måste ha en läkares utlåtande för att kunna låta mig komma tillbaka.

Jag hade inte fått träffa någon läkare på vuxenpsykiatrimottagningen, jag hade däremot blivit tilldelad en som skrev sjukintyg genom att enbart läsa mina journaler. Hon vidimerade EIPS-diagnosen utan att träffa mig, utan att göra någon utredning. I november fick jag en tid till henne, men det mötet varade inte ens i fem minuter och vi stod i korridoren och pratade. Jag hade nämligen fått tid till en DBT-bedömning senare samma dag och hon sa att jag måste vara stressad inför den så hon skulle inte uppehålla min tid.

Jag åkte på DBT-bedömningen och träffade två personer, varav den ena var hon som jag hade som kontaktperson vid tidigare tillfälle då jag gått DBT. Efter en stunds pratande var vi överens om att DBT inte var rätt väg för mig. Det var inte hjälpsamt för mig vid tidigare tillfälle jag gått behandlingen och vi hade svårt att se att det skulle vara det nu heller. I deras utlåtande formulerade de sig dock som att jag inte var motiverad och det tolkas senare som att jag tackar nej till erbjuden behandling.

Jag fortsätter att ha regelbunden kontakt med två kuratorer på vuxenpsykiatrimottagningen, jag tycker inte att det ger mig något och jag upplever inte att vi strävar efter samma mål. Jag får vid ett större möte i januari med arbetsgivaren och där ”min” läkare närvarar reda på varför. Läkaren hävdar, utan att ha träffat mig mer än under de fem minuterna i korridoren, att jag inte är kapabel att ha ett så ansvarsfullt jobb, att jag är instabil, oberäknelig och att mitt tillstånd kräver lång tid av rehabilitering och stora insatser från såväl vården som kommunen. Hon menar på att jag inte har någon sjukdomsinsikt och därför inte går att lita på. Jag försöker stoppa henne och påpeka att det hon säger inte stämmer men får då till svar att hon är överläkare och har den kunskap och erfarenhet som krävs för att kunna göra den bedömningen utifrån det hon läst om mig i min journal. Det här mötet blir kortvarigt för jag klarar inte av att stanna kvar i rummet och höra på hennes, i mina ögon, felaktiga bedömning av mig. Jag är mycket kompetent på mitt arbete och får uppskattning och beröm av såväl chefer som kollegor och patienter och deras anhöriga.

Efter detta börjar jag signalera att jag inte tycker att det fungerar mellan mig och den läkare jag blivit tilldelad. Jag efterfrågar ett byte av läkare men får nej med hänvisning att man inte får lov att välja läkare. Efter det ovan nämnda mötet mår jag fruktansvärt dåligt varje gång jag ska till vuxenpsykiatrimottagningen. Jag får kraftig ångest inför besöken och är ledsen och uppgiven när jag går därifrån. Jag upplever att jag blir förtalad, inte lyssnad på och nedvärderad. Jag har dessutom blivit utesluten ur mitt sociala liv i och med att jag inte får komma tillbaka till mitt arbete. Läkaren har fått många omkring mig att tro på hennes bild av mig. Jag började också tro på den. Jag började tro att min självbild är falsk, att jag inte förstår att jag är farlig för andra, att jag är så sjuk att ingen borde behöva ha med mig att göra. Jag får inte jobba med det jag älskar och jag får inte skaffa barn. I april -24 kände jag mig så maktlös, ensam och misslyckad att jag bestämde mig för det var dags att göra slut på mitt liv. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Jag misslyckades. Vården hade nästan tagit mitt liv, men även efter det kastades jag ut från en annan psykiatrisk vårdavdelning eftersom jag fortsatt hade suicidtankar och planer när jag var inneliggande.

Jag mår idag bra och jobbar heltid. Jag har fått träffa en specialist på att utreda personlighetssyndrom på en privat klinik och hon kunde enkelt konstatera att jag inte har EIPS. Jag har PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) och det i kombination med min autism gör det ibland svårt för mig vid extrema påfrestningar, men med rätt stöd och balans i livet och med hormonerna så är jag en mycket välfungerande person och i allra högsta grad en bra sjuksköterska!

Fel diagnos och ändå ingen behandling

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Utskriven tre gånger på en vecka

I en period då jag mådde alldeles för dåligt för att klara av att vårdas frivilligt hade min hemavdelning en tillfällig läkare som skrev ut mig 3 gånger på en vecka. Varje gång tog det mindre än ett dygn innan jag på olika sätt hamnade på avdelningen igen på LPT. Tillslut valde min öppenvård i samråd med cheferna för psykiatrikliniken att lägga in mig på PIVA för att inte den läkaren skulle kunna komma åt mig

De fångade upp mig när det var som sämst

Jag blev svårt deprimerad under mitt sista år på gymnasiet. Från att ha varit en glad och nyfiken tjej till att ha ständiga tankar på suicid och stänga in mig i mig själv. Efter en tids kämpande på egen hand tog min pappa mig till psykakuten. Involverades i planen – om jag ville bli inlagd eller hitta en annan väg. Vi landade i att kontakt med den mobila enheten som ringde flera gånger i veckor en tid, stöd från familj som inte lämnade mig ensam och snar behandlingsstart hos kurator för beteendeaktivering. Egentligen tror jag att mina egna ansträngningar gjorde störst skillnad – det som inte ens nämndes i samtalen. Men att känna att vården fanns där och att det fanns någon som fångade upp mig när det var som sämst betydde mycket. Jag tror också att det var minst lika betydelsefullt att jag inte remitterades till en annan psykiatrisk mottagning när jag flyttade hemifrån, utan till vårdcentralen. Då kunde jag våga lita på att mina egna förmågor. Idag vet jag att alla inte har samma tur vad gäller vårdflöde.

Saknar kompetens för högspecialiserad vård

Jag var en av de första patienterna som fick testa NHV på ätstörningskliniken jag går på. Det har varit så oerhört svårt att få en inläggning som varit tillräckligt anpassad efter min funktionsnedsättning och även tagit hänsyn till att jag är allvarligt traumatiserad från allmänpsykiatrin. Allt lät så bra, planeringssamtalen kändes hoppfulla. Men när inläggningen startade havererade allt väldigt snabbt. Personalen inne på avdelningen körde på precis som vanligt med sitt oproffessionella bemötande och bristande kompetens kring autism. NHV-teamet och terapeuterna var inte närvarande på avdelningen och kommunikationen mellan avdelningens personal och NHV-teamet fungerade inte överhuvudtaget. Efter två helt omotiverade fasthållningar kände jag mig inte längre trygg på avdelningen och avbröt inläggningen i förtid.

Jag försämrades snabbt efter utskrivningen och behovet av slutenvård var odiskutabelt. Efter diverse möten där NHV-teamet meddelade att det inte var någon ide att lägga in mig på NHV-plats igen eftersom de saknar tillräcklig kompetens, gick en remiss för ”vanlig” plats.

Jag väntade i månader och blev bara mer och mer svältpåverkad. Avdelningen vägrade kommunicera ordentligt med mottagningen. Vi bad om att få planera noggrant för att undvika nya vårdskador, inget svar. Mina anhöriga sökte chefer för avdelningen men kom inte fram. Efter tre månader, får jag äntligen ett datum för inläggning. Jag kan vid den här punkten knappt stå längre, svimmar flera gånger dagligen och äter ingen fast föda. Vi får ett möte för ”planering” fem dagar innan inskrivningen. På det mötet deklarerar avdelningen att jag enbart kommer få en inläggning på två veckor. Öppenvården var inte informerad om detta på förhand heller. Det hela är fullkomligt absrudt, både med tanke på mitt fysiska tillstånd och graden av ätstörningssymtom, men också utifrån ett autismperspektiv. Att jag ska lyckas bryta en svält som pågått i månader och lyckas etablera rutiner och strategier som jag kan överföra till min hemmiljö på två veckor är helt orimligt. Avdelningens förklaring är att jag ju inte varit nöjd med tidigare vård (NHV-inläggningen som havererade), att jag redan fått deras mest specialiserade vård (NHV) som ju ”inte heller fungerade” och att de behöver pröva något radikalt annorlunda. Jag försöker påtala att NHV-teamet ju själva erkänt att det inte fungerade på grund av bristande kompetens, men får inget gehör. Min mottagning är chockade och har heller inte en chans att på så kort varsel skapa en planering för hur jag ska tas emot i öppenvården när jag skrivs ut.

När jag kommer till avdelningen får jag veta att jag inte kommer ha fasta behandlare på avdelningen, utan de kommer rotera kontaktpersoner varje arbetspass utan kontinuitet. Hela upplägget är riggat för total katastrof. Vilket är precis vad som händer. Min hjärna låser sig, jag får inte i mig den näring jag ska, jag får täta kraftiga ångestattacker där jag fastnar i hyperventilering. Under en sådan attack sitter jag på min säng och hyperventilerar i ökande panik. En undersköterska sitter på en stol vid dörren till mitt rum, stirrar framför sig, surfar på sin mobil. Ignorerar mig. Detta pågår en halvtimme innan personen till slut går och hämtar det ett isbad för att kunna utföra TIPP vilket är vad som står i min krisplan. Jag behöver knappast förklara hur fruktansvärt detta är att uppleva. I min journal står bara att jag inte bedöms vara hjälpsökande. I möten med enhetschef och överläkare dagen efter blir jag gaslightad, det jag berättar har inte hänt, jag är enligt de för autistisk för att kunna tolka vad som händer runt mig korrekt. Jag försöker förklara att hela upplägget är orimligt, jag förstår inte varför de inte velat prata med mottagningen som kan min problematik. Jag säger att överläkaren inte känner mig och får då höra att hen läst mina journaler från psykiatrin. Journaler som fördes under år jag inte hade rätt diagnoser, där jag felbehandlades för bipolärt blandtillstånd och personlighetsstörning. År där jag utsattes för ständiga övergrepp inne på psykiatriska avdelningar. Det spelar ingen roll vad jag säger. Överläkaren har redan bestämt sig för att jag inte är värd vård eller ens ett mänskligt bemötande.

Personalen inne på ätstörningsavdelningen börjar behandla mig allt mer konstigt. Matstödet börjar utföras av två personer, en sätter sig på en stol precis fram dörren till mitt rum (och blockerar utgången) en sitter på en stol i korridoren utanför för att de säger att de behöver ha kontakt med varandra. När jag frågar varför de gör såhär tittar de bara oförstående på mig och säger att de bara är matstöd åt mig. Jag upplever det som hotfullt och blir rädd. Även andra patienter reagerar på den behandling jag får och förstår inte vad personalen håller på med.

Det finns så mycket att skriva om denna ”inläggning” och då pågick den bara i fyra dagar innan jag skrev ut mig för att skydda mig själv.

Jag har nu fått ge upp att kunna få behandling i slutenvård för min ätstörning. Ätstörningsavdelningen i min stad har tydligt visat att de inte är intresserade av att hantera autism. Det finns kunskap att ta till sig, det finns sätt. Men de vill inte. När jag vid utskrivningen sa att jag aldrig kommer vilja sätta min fot på avdelningen igen sa överläkaren ”Bra”

Jag behöver fortfarande slutenvård. Men får klara mig med 45-minuters samtal på mottagningen och hantera resten hemma själv. Jag tror inte längre på att jag någonsin kommer kunna bli frisk. Den vård jag behöver existerar inte.

Vården anpassas inte efter min funktionsnedsättning

Jag passar inte in i systemet. Det är fullkomligt omöjligt att få vård för en allvarlig ätstörning om man samtidigt behöver anpassningar för autism. Slutenvård är uteslutet – de har skadat mig tillräckligt under åren, det går inte längre.

Dagvård är inte heller ett alternativ – där måste jag kunna äta i grupp (vilket jag inte klarar på grund av autismen). Jag måste även kunna hantera mina ångestattacker självständigt eftersom det saknas bemanning med personal som kan stötta. Och det är ju liksom lite det som är mitt problem, att jag behöver hjälp med att hantera den ångest ett regelbundet och tillräckligt ätande skapar.

En individanpassad öppenvård med tillräckligt måltidsstöd är inte heller möjligt. Öppenvården får inte boka mer än ett besök per dag om 45 minuter. Så jag behöver välja om jag vill ha samtalsstöd eller stöd att äta EN måltid. De kan heller inte erbjuda tider som överensstämmer med mina mattider i matschemat. Så jag ska då också klara att äta på avvikande tider.

Jag får hela tiden höra om deras begränsningar och ramar som jag förväntas ha förståelse för. De påstår att de vet att jag har en funktionsnedsättning som ger mig begränsningar. Men behandlingen bygger hela tiden på att jag tvingar mig själv att passera mina begränsningar för att kompensera för deras.

Sverige påstår att vi är ett välfärdsland. Det finns så mycket fina ord skrivna och beslut tagna om att vård ska personcentreras och anpassas efter individen. Att man ska ha rätt till vård oavsett funktionsnedsättning. Men det är bara en fasad. För när jag står där och säger ”Jag vill ha vård, jag vill bli frisk från min anorexi, snälla hjälp mig” så möter jag bara motstånd. Hela jag är bara ett enda stort problem. Och lösningen är alltid att jag ska tryckas in i deras trasiga system. Inte att vården ska anpassas efter min funktionsnedsättning.

Ätstörningen fångades inte upp

När jag som rätt långvarig patient på psykiatrin började utveckla en ätstörning var det ingen som verkade ta det på allvar. Jag undanhöll det ett tag men öppnade sen upp om det för att jag innerst inne önskade hjälp. Eftersom jag redan hade flera vårdkontakter och var inlagd rätt ofta tror jag att psykiatrin med rätt små medel hade kunnat föra in förändringar i min vård för att stötta, förebygga och vända mönstret som började ske. Men istället togs det inte på allvar, sågs som ett nytt sätt att självskada och som något att inte ge uppmärksamhet till. Alla visste att jag inte åt och gick ner i vikt men jag var ju inte underviktig så det bara tilläts fortsätta.
Enstaka personer i slutenvården försökte motivera mig till att äta mer och planera matschema, och lyckades. Men när resten av personalen inte höll sig till det och sa att det inte behövdes så föll det.
Jag förstod att det alltså inte spelade någon roll, att det inte var fråga om en ätstörning, så jag slutade tänka att det var något jag skulle kunna få hjälp med.
Så problemen fortsatte och jag blev sjukare. När jag sen gick ner mer i vikt och det inte hade vänt av sig själv på 1.5 år så började vården plötsligt prata om att det skulle vara en riktig ätstörning och eventuell behandling.
Men då har jag sagt nej, för nu är jag fast mycket djupare och har börjat tro på vårdens signaler om att jag inte är tillräckligt sjuk. Det som från början hade kunnat gå rätt lätt att vända med måltidsrutiner och motivation (jag vet det, eftersom jag på egen hand lyckats vända det förr) har nu blivit en tvångsmässig del av min vardag.

Jag hade behövt att vården där i början sa ”Vi ser dig och den nya problematiken, vi ser riskerna och vi kan hjälpa dig att vända det här. Nu tar vi tag i det här på en gång.”
Men inte ens nu har jag fått höra dessa ord. Behandling talas neutralt och eventuellt om, ingen gång har det pratats om på ett övertygande och positivt sätt.
Tror inte psykiatrin på sin egen behandling? Eller tycker de inte att jag behöver den?
Om jag inte är motiverad, varför försöker ingen motivera mig?
Vården har hållit sig så avvaktande att jag nu tvivlar på både deras kompetens och vilja att hjälpa.

Jag hade behövt hjälp i början att vända ett beteende, uppfyllda diagnoskriterier eller ej, inte vänta på att det skulle förvärras och att orden komplex psykiatrisk problematik numera står i min journal. Psykiatrin hade kunnat förhindrat det där ordet komplex genom att förebygga. Nu är jag rädd att ätstörningen kommer vara det som slutligen gör att jag dör i suicid.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.