Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

Vårdcentralen skickade remiss till psykiatrin på grund av svår depression som inte svarat på behandling. Jag var 18 och hade gått hos en psykolog i över ett år och antidepressiva nästan lika länge. Tog flera månader innan jag ens fick komma dit och när jag äntligen får ett läkarsamtal så misstar läkaren mig för en annan patient. Han trodde att jag är där för bedömning om NPF-utredning borde göras och kallade mig flera gånger för fel namn. Jag sa tydligt att ingen trodde att jag hade en NPF-diagnos utan att jag var där för min depression men han vägrade lyssna. Vid slutet av besöket så sa han att han bedömde att jag inte skulle utredas för NPF och därför avsluta min kontakt med psykiatrin och skicka tillbaka mig till vårdcentralen. Det dröjde mer än 9 månader innan jag tillslut fick komma tillbaka till psykiatrin och då träffa en ny läkare som faktiskt visste om vem jag var och varför jag var där. Under de månader som dröjde innan jag fick komma tillbaka till psykiatrin skickade vårdcentralen otaliga nya remisser vilka nekades då jag ”nyss varit där och då inte bedömts behöva deras hjälp”. De nekade mig alltså vård på grund av att jag blivit misstagen för att vara fel patient. Under dessa månader behövde jag flera gånger besöka psykakuten på grund av suicidtankar och planer. Tillslut erbjöd de mig inläggning men att jag då ändå inte skulle få någon kontakt på psykiatrin efteråt då de fortfarande nekade mina remisser. Det var även under dessa månader som mitt självskadebeteende eskalerade och jag gjorde mitt första självmordsförsök vilket jag nu har men för livet av. Jag undrar än idag hur det hade varit om den första läkaren inte misstagit mig för någon annan.

Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag gick till psykiatrin för att möjligen få prata med någon, skickas runt bland olika mottagningar och ingen vill ta i mig med tång med min autism och adhd-diagnos. En som jag går hos för att få antidepressiva frågar mig om jag duschar regelbundet och tror inte på mig när jag säger att jag duschar varje dag, då jag tydligen luktar lite svett. (Det var varmt den dagen.) Jag klär mig också bekvämt och han tyckte jag såg ovårdad ut ”vilket förstärkte hygienaspekten”. Han tror inte heller på att jag är gift vilket går jätteenkelt att kolla upp och tror inte heller jag har några vänner fast jag säger att jag har det. Efter att ha blivit misstrodd angående mig själv och min personliga hygien och i princip hånad i typ 15 minuter så skriker jag till av ilska över den orättvisa behandlingen och springer ut, varpå jag blir eskorterad ut av vakter från mottagningen då de tror jag är ett hot, när jag bara ville ut och nästan sprang mot dörrarna för att komma bort från folk.

Hej! Vet inte om detta passar in här. Men jag vill dela med mig.
Jag skulle flyttas tillbaka från en psykiatri till en annan förra året pga studerat på annan ort (annat län). Jag har ännu inte fått någon kontakt på psykiatrin på min hemort trots att jag bara skulle förflyttas, och ingen som an ansvarig för mina mediciner. 
Jag har 3 olika mediciner som psykiatrin skrivit ut.  En utav dom är en ovanlig form utav antidepressiv medicin pga extrema tvångshandlingar och tar 2 tabletter om dagen. När jag nu senast skulle beställa en ny förpackning av denna läser jag att den slutat tillverkas. Jag går till apoteket och får samma sak bekräftat, den har slutat tillverkas och inga fler förpackningar finns att få tag på och ingen likvärdig heller. Jag tar 2 tabletter om dagen, rekommenderad uttrappning av medicinen skall ske med en halv tablett om dagen 2 veckor åt gången. Och utsättnings symptomen om man gör det tvärt är många och inte speciellt roliga. Jag har sån ångest, om 2 dagar är tabletterna slut. Det här hade inte hänt om jag bara hade förflyttats från en psykiatri till en annan och direkt fick någon ansvarig över mina mediciner som kunnat berätta detta.