Jag har jobbat som specialistsjuksköterska på en öppenvårdsmottagning med inriktning beroende. Där fick jag, innan alla neddragningar, möjlighet att jobba med enskilda patienter utifrån deras behov. Ibland bara vara en lyssnande part, ibland justera läkemedel, ibland säga nej, ibland åka och hämta i en park när droger tagit överhanden, ibland skjutsa till behandlingshem, ibland jobba med KBT, ibland hålla i handen, ibland vara med på rättegångar, ibland jobba med ångesthantering, ibland vara ställföreträdande hopp. Men alltid med inriktning på relation med enskild person. Det var fint. Det gjorde skillnad. Det skapade hopp om förändring hos den som ville. Det visade att alla är värda 72 miljoner chanser för att få lyckas ändra sitt liv. När sedan ekonomifokus och avsmalning av psykiatrin så till den milda grad att ingen längre kvalificeras att passa in tog över. Ja. Då tog också den här möjligheten slut. Jag slutade innan det gick utför, men minns fortfarande de åren med värme. De relationerna och de mötena gjorde skillnad på individnivå. Och det har gett mig grunden till allt mitt fortsatta yrkesutövande. Jag kommer aldrig finna mig i standardiserade arbetssätt som inte hjälper individer att utvecklas utifrån sin startpunkt.

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag gick till psykiatrin för att möjligen få prata med någon, skickas runt bland olika mottagningar och ingen vill ta i mig med tång med min autism och adhd-diagnos. En som jag går hos för att få antidepressiva frågar mig om jag duschar regelbundet och tror inte på mig när jag säger att jag duschar varje dag, då jag tydligen luktar lite svett. (Det var varmt den dagen.) Jag klär mig också bekvämt och han tyckte jag såg ovårdad ut ”vilket förstärkte hygienaspekten”. Han tror inte heller på att jag är gift vilket går jätteenkelt att kolla upp och tror inte heller jag har några vänner fast jag säger att jag har det. Efter att ha blivit misstrodd angående mig själv och min personliga hygien och i princip hånad i typ 15 minuter så skriker jag till av ilska över den orättvisa behandlingen och springer ut, varpå jag blir eskorterad ut av vakter från mottagningen då de tror jag är ett hot, när jag bara ville ut och nästan sprang mot dörrarna för att komma bort från folk.

Hej! Vet inte om detta passar in här. Men jag vill dela med mig.
Jag skulle flyttas tillbaka från en psykiatri till en annan förra året pga studerat på annan ort (annat län). Jag har ännu inte fått någon kontakt på psykiatrin på min hemort trots att jag bara skulle förflyttas, och ingen som an ansvarig för mina mediciner. 
Jag har 3 olika mediciner som psykiatrin skrivit ut.  En utav dom är en ovanlig form utav antidepressiv medicin pga extrema tvångshandlingar och tar 2 tabletter om dagen. När jag nu senast skulle beställa en ny förpackning av denna läser jag att den slutat tillverkas. Jag går till apoteket och får samma sak bekräftat, den har slutat tillverkas och inga fler förpackningar finns att få tag på och ingen likvärdig heller. Jag tar 2 tabletter om dagen, rekommenderad uttrappning av medicinen skall ske med en halv tablett om dagen 2 veckor åt gången. Och utsättnings symptomen om man gör det tvärt är många och inte speciellt roliga. Jag har sån ångest, om 2 dagar är tabletterna slut. Det här hade inte hänt om jag bara hade förflyttats från en psykiatri till en annan och direkt fick någon ansvarig över mina mediciner som kunnat berätta detta.

Jag som patient anser att det är ett misstag av psykiatrin att i princip bara erbjuda KBT som enda samtalsterapiform. Trots att nya studier har visat att psykodynamisk terapi kan vara lika effektiv som KBT.

Det enda som har hjälpt mig i min ätstörning och utmattningssyndrom har varit compassionfokuserad och psykodynamisk terapi. Alla hundratals timmar jag spenderade på KBT som regionen erbjöd var i stort sett bortkastat.

Om jag hade erbjudits rätt terapi tidigare hade jag och min familj besparats på så många år av lidande och staten hade sparat stora mängder skattepengar.

Att jag tillslut hittade rätt terapiform var bara ren tur och utan den hade jag troligtvis inte varit frisk idag.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

I mitten av sommaren -23 får jag beslut från tre håll om att jag inte får hjälp med att skaffa barn och min ångest skjuter i höjden. Jag gråter mycket och mitt humör svänger, jag klarar inte av att jobba och blir sjukskriven en vecka innan jag går på semester. Jag jobbar som sjuksköterska på ett barnsjukhus och älskar mitt jobb. Semesterveckorna är tuffa men jag tar mig igenom dem. Åter på jobbet väntar ett byte av avdelning, ett byte som mina chefer tycker vore bra för mig men som jag själv är tveksam till eftersom det innebär nya kollegor, ett nytt sätt att jobba på och nya rutiner. Till saken hör att jag har en autismdiagnos som gör det svårt för mig med förändringar. Jag jobbar ca en vecka innan jag får så stark ångest att mina chefer får köra mig till psykiatriakuten. Här någonstans börjar ett år av missförstånd och felaktig vård.

I denna veva var det en överläkare som skrev i min journal att jag har EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Jag var i en mycket turbulent situation men med en tydlig orsak. Jag var mitt i en livskris. Att EIPS-diagnosen ställdes ifrågasatte jag redan då men jag fick till svar att min reaktion till det jag gått igenom under sommaren inte var proportionell till hur man borde reagera i ett sådant läge. Jag visste inte om att sorg och förtvivlan har någon regelrätt mall som man ska följa men det tyckte han. Jag försökte att inte bry mig om att han satt diagnosen, men det skulle visa sig att det skulle ställa till väldigt många problem för mig senare.

I oktober -23 kom jag till någon slags acceptans om min livssituation och insikt i att om jag ska kunna återgå till mitt jobb och ett fungerande liv måste jag återinsätta preventivmedel. Jag satte då in en p-stav som jag tidigare haft och mått bra på och det tog inte många veckor innan jag kände hur svängningarna i måendet försvann och jag var tillbaka i mitt habitualtillstånd. Min autism gör att jag har en ökad sårbarhet för stress, men det är något jag lärt mig leva med. När jag nu mådde bra igen ville jag börja arbeta, för mitt jobb ger mig glädje och mening i livet. Det bokades in ett möte med min arbetsgivare och min nyligen tilldelade kurator på vuxenpsykiatrimottagningen. Arbetsgivaren sa då stopp och menade på att de måste ha en läkares utlåtande för att kunna låta mig komma tillbaka.

Jag hade inte fått träffa någon läkare på vuxenpsykiatrimottagningen, jag hade däremot blivit tilldelad en som skrev sjukintyg genom att enbart läsa mina journaler. Hon vidimerade EIPS-diagnosen utan att träffa mig, utan att göra någon utredning. I november fick jag en tid till henne, men det mötet varade inte ens i fem minuter och vi stod i korridoren och pratade. Jag hade nämligen fått tid till en DBT-bedömning senare samma dag och hon sa att jag måste vara stressad inför den så hon skulle inte uppehålla min tid.

Jag åkte på DBT-bedömningen och träffade två personer, varav den ena var hon som jag hade som kontaktperson vid tidigare tillfälle då jag gått DBT. Efter en stunds pratande var vi överens om att DBT inte var rätt väg för mig. Det var inte hjälpsamt för mig vid tidigare tillfälle jag gått behandlingen och vi hade svårt att se att det skulle vara det nu heller. I deras utlåtande formulerade de sig dock som att jag inte var motiverad och det tolkas senare som att jag tackar nej till erbjuden behandling.

Jag fortsätter att ha regelbunden kontakt med två kuratorer på vuxenpsykiatrimottagningen, jag tycker inte att det ger mig något och jag upplever inte att vi strävar efter samma mål. Jag får vid ett större möte i januari med arbetsgivaren och där ”min” läkare närvarar reda på varför. Läkaren hävdar, utan att ha träffat mig mer än under de fem minuterna i korridoren, att jag inte är kapabel att ha ett så ansvarsfullt jobb, att jag är instabil, oberäknelig och att mitt tillstånd kräver lång tid av rehabilitering och stora insatser från såväl vården som kommunen. Hon menar på att jag inte har någon sjukdomsinsikt och därför inte går att lita på. Jag försöker stoppa henne och påpeka att det hon säger inte stämmer men får då till svar att hon är överläkare och har den kunskap och erfarenhet som krävs för att kunna göra den bedömningen utifrån det hon läst om mig i min journal. Det här mötet blir kortvarigt för jag klarar inte av att stanna kvar i rummet och höra på hennes, i mina ögon, felaktiga bedömning av mig. Jag är mycket kompetent på mitt arbete och får uppskattning och beröm av såväl chefer som kollegor och patienter och deras anhöriga.

Efter detta börjar jag signalera att jag inte tycker att det fungerar mellan mig och den läkare jag blivit tilldelad. Jag efterfrågar ett byte av läkare men får nej med hänvisning att man inte får lov att välja läkare. Efter det ovan nämnda mötet mår jag fruktansvärt dåligt varje gång jag ska till vuxenpsykiatrimottagningen. Jag får kraftig ångest inför besöken och är ledsen och uppgiven när jag går därifrån. Jag upplever att jag blir förtalad, inte lyssnad på och nedvärderad. Jag har dessutom blivit utesluten ur mitt sociala liv i och med att jag inte får komma tillbaka till mitt arbete. Läkaren har fått många omkring mig att tro på hennes bild av mig. Jag började också tro på den. Jag började tro att min självbild är falsk, att jag inte förstår att jag är farlig för andra, att jag är så sjuk att ingen borde behöva ha med mig att göra. Jag får inte jobba med det jag älskar och jag får inte skaffa barn. I april -24 kände jag mig så maktlös, ensam och misslyckad att jag bestämde mig för det var dags att göra slut på mitt liv. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Jag misslyckades. Vården hade nästan tagit mitt liv, men även efter det kastades jag ut från en annan psykiatrisk vårdavdelning eftersom jag fortsatt hade suicidtankar och planer när jag var inneliggande.

Jag mår idag bra och jobbar heltid. Jag har fått träffa en specialist på att utreda personlighetssyndrom på en privat klinik och hon kunde enkelt konstatera att jag inte har EIPS. Jag har PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) och det i kombination med min autism gör det ibland svårt för mig vid extrema påfrestningar, men med rätt stöd och balans i livet och med hormonerna så är jag en mycket välfungerande person och i allra högsta grad en bra sjuksköterska!