Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.

Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]

De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.

Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.

Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.

Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.

Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.

Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.

Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.

Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.

Min läkare glömde för andra gången att boka in ett återbesök.
Första gången påverkade det inte min sjukskrivning, men andra gången så fick FK inte intyget i tid och kunde inte betala ut min sjukpenning, den ska komma den 27:e varje månad, de hittade en tid först den 8:e nästa månad. Jag fick låna pengar för att betala hyran, elen och alla småräkningar

Efter Covid blev det så rörigt på den psykiatriska öppenvårdsmottagning jag går till.

Fick nya läkare hela tiden, bl a en som gjorde sin AT-tjänst och förklarade direkt för mig att hon hade full koll på autism för att hennes 10-åriga son har det. Jag är 30+, tjej och fick diagnosen för några år sedan. Hon satte ner min sjukskrivning till 75%, skrev i intyget till FK att jag skulle ha daglig verksamhet och arbetsträna.
FK ringde mig någon dag senare och frågade vad hon menade. Åtgärderna hon hade skrivit var tre helt olika saker och går inte att göra samtidigt. Till saken hör att hon gick och kollade med överläkaren och han godkände det

Min behandlare inom psykiatrin glömde bort mig mitt i terapin. Vi brukade träffas varje eller varannan vecka. Jag skulle fått en ny tid efter hens kortare ledighet men jag hörde inget på några månader. När jag hörde av mig själv fick jag en ny tid men ingen förklaring eller ursäkt till varför jag inte hört något på månader.

Jag fick nytt personnummer (bytte juridiskt kön) men stod på väntelista till att träffa en läkare för medicinuppföljning. Har inte haft riktig uppföljning på medicinerna på över ett år och skulle träffa läkaren på psykiatrin i november 2022. Väntetiderna blev visst längre än förväntat så de sa att de räknade med att jag skulle kunna träffa honom i februari. I mars frågar jag hur det går med att få träffa läkare för att jag inte fått höra något alls men när de kollar så finns det inget om att jag väntar på att träffa läkare. Nu är det beräknat att jag kanske hinner träffa läkaren innan juli men har låga förhoppningar på det. Efter jag fick nytt personnummer så satte de inte upp mig på väntelistan igen men sa till mig att jag snart skulle bli kallad till läkare. Har väntat sen november men eftersom att de tappade bort mig så behövde jag börja om längst bak i listan i slutet på mars.

Jag har blivit utredd för tvångssyndrom mer än tre gånger, varje gång jag flyttar har psykiatrin tagit bort diagnosen och velat göra en ny utredning som varje gång visar sig att jag har diagnosen.

Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin.

Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket jag tränat ”denna veckan då?”. Det hela var så frustrerande att jag slutade för jag inte tyckte det var värt att missa skolan för det var så himla jobbigt att behöva se vågen och kolla på bilder på mat.

Jag blev 18 och gick tillbaka igen, jag hade kräkts blod och var livrädd. Absolut livrädd. Pga min sociala ångest var det sjukt jobbigt för mig att ringa dit igen, ensam som myndig utan mamma. Första mötet blev jag bortglömt. Ingen kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var så rädd för att gå och fråga receptionisten igen så jag gick hem. Två dagar senare fick jag ett Mail ”Oj jag glömde dig”, skrev behandlaren.

Nästa gång blev jag ihågkommen och jag ville berätta för henne att jag hade ätit en bit pizza till middag utan att få ångest dagen innan. Det var en sjukt stor grej för mig. ”Jag förstår det, det är pizza är ju ganska onyttigt”. Sa behandlaren. Efter det åt jag inte pizza på tre år. Vidare ville de sätta mig i gruppbehandling, det var det enda som fanns mig. Trots att jag MÅSTE ha skattat sjukt högt på social ångest i början. Livrädd för grupper såklart så hoppade jag av. ”Jag dör hellre med min ÄS än att prata inför främlingar” tänkte 18-åriga jag helt ovetandes att min sociala ångest var rätt allvarlig.

Idag är jag 28 år. Jag har haft ätstörningar sen jag var 13. Halva mitt liv har varit en kamp. Sommaren 2022 fick jag nog, jag orkade inte mer. Jag försökte få tid på ätstörningsenheten. ”enbart remiss från läkare på VC”, sa de. Jag träffade min läkare på VC där jag för första gången på 10 år berättade för nån att jag har bulimi och tendens till anorexia fortfarande. Det var extremt jobbigt. Min läkare på VC sa ”men tur du klarar av din vardag och plugg, det finns de som inte ens klarar av den”.

Jag tänkte på hur jag kämpat mig dit. Att jag hade tänkt ta självmord om jag inte får hjälp snart. Att jag knappt klarar av uni längre. Jag kände mig inte sjuk nog. Hon skrev ett par rader till ätstörningsenheten efter en somatisk undersökning. På papper var jag riktigt frisk. Väntan på besked tog så lång tid att jag själv behövde ringa VC. ”Oj jag glömde ringa tillbaka till dig, det blev avslaget för nån månad sen, tyvärr! Man måste vara jättesjuk för att få hjälp på psykiatrin”. Jag låste in mig på universitets toalett och grät i en timme. Ilskan i mig drev mig att ringa psykiatrin. ”Hur kan ni avslå nån som varit sjuk i halva sitt liv?” Grät jag. ”Det var för lite information från läkaren”, sa psykiatrin.

Jag ringde min läkare igen. ”Nej det är inte jag som gjort fel! Det är de som avslår alla som inte är jättesjuka”. Hon avbröt mig varje gång jag försökte förklara för läkaren att hon måste ”skriva mer, nån måste bara göra det för jag måste få hjälp SNART, snälla”. Till slut la hon till ett par meningar. Veckor gick, ett till avslag. ”Ja de är sådär det är ingen idé, mina patienter får avslag hela tiden, det är jobbigt för mig också”, sa läkaren. Mitt hjärta krossades. Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp? Tänkte jag.

Just då träffade jag världens bästa kurator på VC för andra saker. Hon hjälpte mig till en psykolog med spec på ätstörning inom VC. Denna psykolog fick medge till slut, efter några träffar ”Jag tror du måste till psykiatrin”. Äntligen var jag sjuk nog att få hjälp på psykiatrin. Jag beskrev hur utförligt hon måste skriva till de. Efter några veckor fick jag äntligen en tid.

Denna process tog mig 8 månader. Och jag har varit riktigt sjuk i 15 år. Jag är fortfarande i bedömningsstadiet. Mest fylla i papper. Jag vet inte ens om jag ska få hjälp på psykiatrin. De ska nog bedöma om jag är sjuk nog först. Men det jag vet är att jag isf kommer få väga mig en gång i veckan och följa matschema. Och det har inte funkat förr. To be continued.

Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd

Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.

Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.