Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Återkommande avfärdad som ”överreagerande”

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Depression • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 5/6-2022

Att någon äntligen trodde på min egen förmåga räddade mitt liv

Jag behandlades för bulimi till och från under större delen av min tonårstid. Alla åtgärder handlade bara om att förhindra mig från att kräkas och gå ner i vikt. På min 18-årsdag blev jag remitterad till Allmänpsykiatriska öppenvården och jag kan med handen på hjärtat säga att personalen där räddade mitt liv. Från sjuksköterskor som frågade hur jag ville hantera mina läkemedel för att undvika intoxer, till läkare som satte ut mina SSRI och en psykolog som gjorde allt i sin makt för att få mitt liv i balans igen. Det var som att det äntligen var någon som litade på att det jag sa var sant. Någon som tillät mig vara vuxen och delaktig i mina beslut, och framförallt någon som trodde på min egen förmåga. 1.5 år sedan skrevs jag ut, färdigbehandlad. Tack mottagningen.

Läs mer om: #Ätstörningar • #GodaExempel • #Öppenvård Publicerad 5/6-2022

Min son fick ingen hjälp

Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP. Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.

Läs mer om: #Anhöriga • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diskriminering • #Journalföring • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 5/6-2022

De vill att jag skärper mig

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Bemötande • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 27/5-2022

Runtkastad inom öppenvård

Min historia börjar med skolkurator, gick vidare till psykologen och psykiatrin.. Jag har talat med psykologer som trodde att jag hade problem med att jag är adopterad – jag har pratat med läkare som trodde att jag hade en ospecificerad ätstörning – sedan nämndes en depression och blandad ångest – jag har fått olika läkemedel och motion på recept – jag hade knappt hunnit öppna munnen innan dessa läkare hade kommit med en ny diagnos som skulle förklara varför jag mådde dåligt…

Jag tycker det är så tråkigt att dem flesta jag mött inom vården tror att dem kan kasta mig fram och tillbaka inom öppenvården – olika läkare vid varje möte, aldrig någon ordentlig uppföljning och vissa gånger så sa dem att det är så tråkigt ”att man hamnat mellan stolarna, så många gånger” och sen ändå köra på med sin idé och helt utan uppföljning, även då jag ber om att få någon fast kontakt så finns inte den möjligheten.

Läs mer om: #Adoption • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård Publicerad 24/5-2022

Läkare påtalade viktåterhämtning inför alla i rummet

När jag var som sjukast i min ätstörning så lades jag in på sjukhuset. Vilket hjälpte mig att bli friskare och ja viktåterhämta. När jag då väl skrevs ut så träffade jag min läkare på öppenvården. Han sa massa klumpiga saker som: ”vad frisk du ser ut” ”du har gått upp i vikt va?” ”Du kanske är frisk eller?”
Han gissade även min vikt framför alla i rummet, det var så fruktansvärt förnedrande så att jag bara ville sjunka genom jorden. Han gissade även mycket mer än vad jag faktiskt vägde vilket inte gjorde det bättre direkt. Hans kommentarer etsade fast sig i min hjärna vilket ledde till flera återfall.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Öppenvård Publicerad 24/5-2022

”Det är ingen idé att ge dig mer vård”

Läs mer om: #Öppenvård Publicerad 24/5-2022

”För ung för att må dåligt”

Som 11-åring fick jag kontakt med BUP öppenvård för ångest, dödslängtan och även ett självmordsförsök. Fattade väldigt snabbt att jag inte skulle få någon hjälp då jag första eller andra (kommer inte ihåg) besöket fick höra ”Hon är för ung för att må såhär, det är bara en period”. När mina föräldrar då berättade om mitt självmordsförsök sa tanten från BUP ”Det var ett misstag, hon kommer inte ta sitt liv”. Det här var då första (eller andra) gången vi träffades alltså hade de inte allt koll på min situation. Man kan ju tycka att professionella borde veta att psykisk ohälsa finns oavsett ålder.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Diskriminering • #Öppenvård Publicerad 24/5-2022

”Vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos”

Jag har vad som brukar kallas en komplex problematik där alla egentligen vet att (komplex) ptsd troligen är grundproblemet men eftersom vår traumaenhet inte kunde ta emot mig av flera olika anledningar, bl.a. ätstörningen försöker folk hitta på andra diagnoser som kan ge mig annan hjälp som kanske eventuellt skulle kunna hjälpa, litegrann ändå… Det är så slitsamt att bli runtkastad till olika personer som inte kan hjälpa fast de vill.
Så när jag inte blir frisk från ätstörningen, inte är nog stabil för deras variant av traumabearbetning så får läkaren plötsligt för sig att det måste vara DBT som är det bästa nästa försöket. Så hon börjar lägga allt fokus på min emotionella instabilitet och drar igång eips-utredning efter som vår dbt-enhet kräver den diagnosen.

”-Nästa gång är vi klara och då ska vi fördjupa oss i om det här du svarat ja på verkligen är ett problem och om diagnoskriterierna stämmer på dig.

-Men vi är inte ute efter en diagnos egentligen?

-Nej, vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos.”

(ur en Eips-utredning av psykolog på ätstörningsenheten.)

Jag får diagnosen och blir emottagen på dbt-enheten. Går där ett år och kämpar med en individualterapeut som inte förstår strukturell dissociation men eftersom jag inte har någon diagnos på den tycker hon att det är okej att inte prata om den fast jag ber henne om det. Jag ber också om att få testa att byta behandlare men det går inte. Tillslut känner jag mig så osynliggjord att jag säger att det känns som psykisk misshandel att bli bemött som om jag inte finns. Då bestämmer de att jag inte kan gå kvar och ska remitteras till allmänpsykiatrin.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 24/5-2022

”Jag kanske kan förhindra att andra blir som jag”

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 11/5-2022