Jag har en Stödkontakt inom Psykiatrin, som en dag frågade om jag verkligen var ”Kroniskt Suicidal” som det stod i min journal, för jag beter mig alltid glatt, och trevligt, har fräscha kläder, och nytvättat hår. Sen frågade hen om jag hade en plan, jag kände mig såpass ”säker” med hen att jag öppnade upp, och berättade när, var, och på vilket sätt jag tänkt avsluta allt. Hen tittade på mig, log och så ”Då ses vi nästa vecka då, ha det så gott.” I journalen står det ”U.t noterar inget suicidalt, Pat. pratar om att skaffa katt.” Dagen efter hamnade jag på Akuten. Efter 4 veckor, när jag träffade henne igen, så var hen arg, och kränkt, för att jag inte berättat hur jag kände. Jag undrar fortfarande hur hen tänkte, om hen tänkte?
Väntelista på vuxenpsyk
Jag kom i kontakt med psykvården efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. Via psykolog på min vårdcentral blev jag remitterad till en öppenmottagning på vuxenpsyk som accepterade mig som ett ”gränsfall”. Efter att jag tackade nej till att hoppa in i en redan pågående gruppterapi som hade tvingat mig att ta studieuppehåll (när skolan var det enda som gav mitt liv mening) och som inte hade passat mig personligen, fick jag ångestmedicin utskriven. Efter flera tillfällen när dem glömde ringa mig under mina telefonmöten, bokade om läkartider osv. hade jag fått dålig återkoppling på den medicinen och sömntabletterna jag fick. Efter ett år på mottagningen hade jag inte träffat samma läkare en enda gång och inte haft någon kontakt med en psykolog. Då ringde dem mig och sa att jag borde ha blivit skickad till vårdcentral vid det här laget för jag var ”stabil” (under den här perioden kunde jag knappt sova, hade mycket ångest och självmordstankar). Eftersom att jag vid det här laget hade blivit så desperat att jag gick i privatterapi ville de dessutom ta bort mig från kölistan till terapi på mottagningen eftersom de inte hade resurser att hjälpa alla. Sedan dess har jag blivit skickad till vårdcentral utan återkoppling på nya sömntabletter och en höjd dos ångestmedicin och fick första möte efter 6 månader.
”Men ditt liv fungerar ju”
Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.
När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.
Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.
Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.
Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.
Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?
Ingen hjälp med orsaken till ätstörningen
Under hela min tonår har jag behandlats för anorexia nervosa på en specialiserad ätstörningsklinik. Trots täta möten, hembesök och inläggningar blev jag inte frisk. Anledningen var inte att jag inte gjorde som mina behandlare sa, för det gjorde jag, utan för att den behandling jag fick inte gjorde mig frisk. Av någon outgrundlig anledning har ätstörningsvården hakat upp sig på att det enda sättet att behandla ätstörningar är att lägga allt fokus på mat och vikt (vilket är exakt samma saker som man fokuserar på som sjuk). Det innebär att det enda samtalen på ätstörningsklinikerna handlar om är att redovisa exakt vad man ätit i veckan (matdagbok) samt vägning för att se till så att man gått upp vikt/inte gått ned i vikt. Man diskuterar aldrig orsaken till att man blivit sjuk utan allt handlar om att gå upp i vikt. Klart man aldrig blir frisk då. Jag blev sjuk av en anledning och den fick jag aldrig hjälp med vilket gjorde att jag fortsatte vara sjuk.
Det var inte förrän jag träffade en personal som struntade i ätstörningsklinikens vanliga behandling och istället såg mig som individ och person som jag blev frisk. Hen fokuserade på vem jag är och vad jag ville i livet, inte om jag gått upp 400 eller 600 gram sedan föregående vecka. Hen förstod att jag mådde som sämst när jag gick upp i vikt och att det var då jag behövde mest stöd. Då jag var som ”sjukast” (i bemärkelse av lidande). Inte när jag gick ned i vikt.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
