Jag låg inne tillsammans med en dåvarande kompis på samma avdelning. Jag var väldigt utåtagerande och hade lätt att bli arg. Min kompis hade liknande tendens att göra detta.

En av gångerna hamnade vi båda i bältesäng. Personalen på våran avdelning tryckte på överfallslarmet och det rusade upp personal. En bältessäng kom fram, men eftersom vi båda skulle hämtas så var dom tvungna att hämta en från en annan avdelning. Min vän hade sin syster på besök och hon och andra patienter ser hur personalen samt vårdenhetschefen försöker få kontroll på läget.

Min vän hålls ner av 6 st vårdare samtidigt som vårdenhetschefen försöker lägga sig i. En av dom ansvariga sjuksköterskorna tar strypgrepp på henne så hon tuppar av på golvet. Hennes syster som står bredvid får panik och blir utkörd från avdelningen.

Dom som håller på med mig dunsar mitt huvudet i golvet innan dom lägger upp mig i bältessängen. Jag ligger i sängen och är bältad, jag förs in i det så kallade medicinrummet och min vän förs in avdäckad i ett annat rum.

Vårdenhetschefen går med den ansvariga sjuksköterskan plus en vårdare till mig och även in till min vän och säger att inget konstigt har hänt och ingen kommer att lyssna på er ändå eftersom ni är psykiskt sjuka.

Efter nån dag blev min vän utskriven ganska snabbt och jag fick vara kvar ytterligare nån dag innan jag skrevs ut.

Enhetschefen jobbar nu som överläkare inom öppenvården.

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Jag har varit nedstämd i många år med diverse diagnoser. Det jag har upptäckt genom åren är att läkare ofta saknar helhetsbild, dom har inte tid eller lust att läsa ens journal. När jag hävdar enligt FASS att dom föreslagna medicinerna inte går ihop med mina andra mediciner blir svaret ”du får testa och se”. Det har jag gjort ibland men aldrig den höga startdos läkare föreslår eftersom biverkningar är outhärdliga. Jag har alltid blivit sämre av dessa SSRI preparat trots minimala startdoser, vad är då förslaget? Prova något annat för allting kan tydligen hjälpas utav SSRI. Ska man påbörja medicinering måste det finnas en genuin bakgrundskoll på hur ens fysiska och psykiska status ser ut. Ni som litar blint på läkare om att byta mediciner, testa och se-metoden, höja dos utan att kunna backa upp varför, var försiktiga. Det är inte deras liv det handlar om utan erat, dom har inte tid att läsa era journaler grundligt som dom borde och dom har sällan lust att lägga energi på det. Vet inte hur många gånger jag har fyllt i formulär man ska ta med sig som läkaren inte ens läser, vem är det då till för? Det ska se bra ut utåt sett, som att läkaren gjort precis som den ska ifall deras chef kommer och kollar upp dom. Läkaren har nämligen då gjort ”allt” för patienten trots att den sällan gjort mer än att oengagerat lyssnat och sen föreslagit diverse enligt mig inte ofarliga mediciner. Något måste hända med vården, man ska inte behöva känna att man förbereder sig för krig när man går in i rummet. Jag vill tillägga att jag inte är emot SSRI till dom personer som verkligen behöver det, utan är emot när läkare rutinmässigt skriver ut dessa mediciner utan att ge tid åt patientens journal och historik.

Varit sjuk många år. Psykiskt sjuk. Kommer till ny psykolog som frågar om jag varit arg på något i veckan. Visst jag var skitförbannat på min morsa som skulle styra och ta över hela mitt barns barnkalas. Då lägger hen pennan i blocket, tittar upp i taket i triumph och sade. Där har vi det, allt det här beror bara på din moder och din inre ilska mot henne….

Ny psykolog. Bipolär sjukdom. Jag var vid världs ände. Kunde knappt ta mig dit men hen sade själv att hen ville ta an mig. Lite typ rädda mig. God tanke. Men hen frågade mig om mina mediciner och hur länge jag haft dem. Jag berättade och sade flera år. Men herre gud, det skall du ju ha max ett år, du är ju inte sjuk bara utbränd och behöver tillbaka igen. Jag blev i det stadiet glad att hen sade att jag inte var sjuk och kan komma tillbaka till livet igen. Jag slutade med medicinen och efter någon vecka blev jag naturligtvis så sjuk att jag fick läggas in igen….

Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.

Jag sitter i väntrummet för att gå till min psykolog. Efter tjugofem minuter hade hen inte kommit så jag gick till hens dörr och knackade på. Hen öppnade och jag sade att jag undrar om hen kanske hade glömt bort tiden. Hen lade huvudet på sned och hånflinade. Sade att åh, då blev lilla du ledsen då eller, va va? Inte humor utan förakt och hån i hens ansikte.

Skulle gå till en ny psykolog. Bara någon träff in så säger jag att jag tror att jag är bipolär. Mina vänner säger det och jag själv känner det. Jag hade då varit enormt sjuk i flera år och varit inlagd tre gånger. Hen säger nej nej, då hade din läkare sett det och du hade gått på lithium. Dessutom tycker jag att bipolär är en modediagnos. Jag sökte en privat specialist, fick direkt diagnosen och lithium mm. Det räddade mitt liv, jag har fått leva åtta år mer pga av det.

Inlagd första gången på psyk för svår depression och totalt sammanbrott. Fick svåra självmordstankar för första gången under just den sjukdomsperioden. På psyk frågar jag en kvinna och en man, som verkar sympatiska om de vill gå en promenad med mig varje dag. Jag var tvungen att ha med någon som kollade mig för de trodde jag var mer suicid än jag var. Men när jag sedan kom ut efter en vecka och kom åter till min psykolog så blev hen helt vansinnig. Hen var av den gamla skolan att allt beror på mamma och pappa. Jag har idag äntligen rätt diagnos, bipolär. Vi hade snackat, vridit och vänt om mina föräldrar i två år. Hen tyckte att jag varit duktig och befriat mig från dem och att jag verkade så glad och frisk. Hen blev kränkt av hela grejen och sade till mig att de två jag gick promenad med var en ersättning för min riktiga mamma och pappa. Att jag var dålig och inte kunde bryta mig loss mentalt. Hen slängde pennan på sitt block och stormade ut. Den sekunden lovade jag mig att aldrig öppna mig mer och sedan sluta.

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min pappa men vågade inte berätta för någon. Min klassföreståndare såg att jag inte mådde bra och när jag var 14 blev slutligen skickad till BUP.

På BUP fick jag sitta i ett möte tillsammans med mina föräldrar och två bup-personal. Den ena personalen frågade om det var något som hänt som tyngde mej. Pappa satt på andra sidan bordet och gav mej långa blickar, vad skulle jag säga?
Min mamma berättade att jag aldrig ville sova på nätterna och att det varit så i åratal. BUP skrev ut sömntabletter åt mej. Tack så mycket för hjälpen.