Efter att ha mått dåligt i flera år och försökt söka hjälp men blivit hänvisad vidare då de inte kunde behandla min problematik så fick jag tid på ett lättakut på en vårdcentral då jag verkligen mådde dåligt och hade dessutom självskadat på ett sätt där jag behövde vård. Fick världens finaste psykolog. Hen var helt ny (PTP) men jag kände ett förtroende direkt. Våra samtal höll mig på fötterna. Efter några månader så sa hen att det var dags för en remiss till psykiatrin om jag var okej med det. Jag var rädd men gick med på det. Det gick månader utan att vi hörde något och tydligen hade jag ”ramlat igenom flera stolar” hos psykiatrin. Tydligen ska vårdcentralen ”släppa” patienten efter att remissen är skriven för då tillhör jag psykiatrin. Men hen höll kvar mig. Fick fortsätta komma dit och prata 1-2 gånger i månaden. Vet inte vad jag hade gjort utan dessa samtal då jag ej är en person som känner att jag kan dela med mig till någon i min omgivning. Efter ungefär 7 månader så blev jag kallad på samtal och blev lovad att någon från psykiatrin skulle höra av sig inom en månad. En månad blev till tre och då jag fortfarande hade telefonkontakt med vårdcentralen så hade hen koll och gjorde tillslut en anmälan på psykiatrin efter att vi båda skickat meddelanden till avdelningen för att fråga vad som händer. Dagen efter anmälan så får jag ett meddelande från personen som höll det första samtalet med mig som sa att det var hens första dag tillbaka efter att ha varit sjuk och därför hade ingen hört av sig… lite misstänksamt att första dagen råkade infalla precis efter en anmälan och ingen annan kunde höra av sig under tiden. Men jag blev kallad på möte igenom och fick börja gruppbehandling för min ptsd. En grupp som jag egentligen inte fick ”plats” i. Första samtalet med psykiatrin var en bedömning för just denna grupp. Sen under tiden som hen var ”sjuk” så hade gruppen fyllts upp. Fast det var denna personen som hade alla bedömningssamtal. Det berättade hen när jag en dag efter gruppen frågade om det här verkligen var för mig, för det kändes som att alla andra deltagare hade kommit så mycket längre. Hen berättade då hur hen varit den som pratat med alla och tagit in till denna grupp och därför vet att den passar mig.

Jag mådde allt sämre under tiden och fick därför även gå på suicidpreventiva möten med en annan personal. Under ett av dessa möten så var jag ärlig och berättade hur jag hade satt ett datum och när det var. Vi pratade om det och kom sen fram till att hen som jag hade mötena skulle ringa mig den dagen så att jag fick prata av mig. Detta stod även i min journal. När dagen kom så låg jag som fastfrusen och väntade på hjälpen – det samtalet jag skulle få. Men det kom aldrig. Nästa gång struntade jag i mötet då det kändes som att de struntade i mig. Fick ett samtal där hen undrade vad jag var, på vilket jag svarade att jag var hemma för att jag mådde dåligt och mådde illa. Fick till svar att ”jag hoppas att du inte mår illa pga att du tog något igår med tanke på vilken dag det var”. Okej så personen hade alltså inte glömt? Bara valt att inte ringa?

Nästa gång jag gick dit så tog jag mod till mig att berätta att jag var besviken. Hen som jag hade suicidpreventiva mötena med sa då att hen inte alls uppfattat det som att vi skulle prata (fast det var hens idé och stod i journalen). Jag sa att jag hade tappat förtroende. Hen sa då att det nog ändå är bäst att vi avslutar kontakten då det inte känns som att jag försöker och hen ser inte att det finns något mer som hen kan göra. Så vi bestämde det. Men en suicidpreventiv kontakt??? Avslutas för att jag inte försöker tillräckligt mycket med att fylla i papper hemma??? Ursäkta mig att jag inte orkar. Visste inte att jag behövde prestera på något sätt? Hela tiden där och fortfarande nu så bara längtar jag bort från psykiatrin för det känns inte tryggt för mig att gå här. Jag saknar mig psykolog på vårdcentralen som visade mig hur en fantastisk psykolog kan vara. Det var tryggt. Det här är allt annat än det. Även fått diagnosen EIPS. Kan ha fel men har fått känslan att mina suicidala känslor, planer och tankar viftas bort med förklaringen att det kommer att passera. Att det är en del av EIPS och därför inte lika på ”riktigt”. Vilket gör att jag känner att jag måste göra något värre med mig själv för att bli trodd på och att det inte bara är min EIPS som söker uppmärksamhet typ? Saknar att känna mig trygg. Detta är allt annat än det.

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

Jag fick en gång träffa en  psykiatriker i början av kontakten med psykiatrin för mig. Hade varit med om många händelser som gjorde jag inte kunde sova. Hade själv svårt att acceptera att jag var deprimerad och var öppen med det till läkaren. Vi började prata om händelser jag varit med om, jag började berätta om att jag vid ett tidigare tillfälle sökt vård på vårdcentral och då blev utsatt för övergrepp av denne läkare. Psykiatrikern tittar äntligen mig i ögonen när jag berättar detta och ställer då frågan vart detta hände. Det visade sig då att dom var väldigt goda vänner! Han började le stort och tog fram sin privata smartphone och visade mig glatt bilder på dessa två läkare, på en lyxbåt med kvinnor runt sig och i väldigt små badbyxor. Jag berättade om övergrepp, han berättade om sin fina vänskap och resor.
Jag gjorde en anmälan till rörande psykiatri på denna läkare. När jag var tillbaka på kliniken kanske en månad senare för en läkartid, ser jag att jag är bokad hos samma läkare jag lämnade anmälan om! Jag vände i dörren, några dagar senare kom en faktura hem på uteblivet besök..

Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.

Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.

Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?

Hej. Jag är en man i 50 års åldern. Haft kontakt med psykiatrin sedan jag blev myndig. De senaste 10 åren har jag EXTREMT svårt att sova. Psykiatrin vill trycka i mig piller som inte fungerar. Sedan 5 år tillbaka är jag så EXTREMT trött att jag ser döda människor omkring mig. Forskningen visar tydligt att sömnbrist leder till stroke och hjärtinfarkt och diabetes och fetma. Min önskan är att psykiatrin läser på om vad sömnbrist leder till och slutar trivialisera det! Jag vet vilka piller som fungerar för mig! Lyssna på mig! Jag känner min kropp! Den dummaste frågan på psykakuten ”har du druckit kaffe?” !!! Nä, det har jag inte. Jag har knappt sovit på 10 år.

Jag har arbetat sedan 20 år inom skola och omsorg för barn och ungdomar med NPF diagnoser. Många solskenshistorier har passerat men också en hel del sorgliga historier där vården och samhället i övrigt nonchalant tagit beslut och utfört åtgärder som för mig som arbetat nära ej gått att förstå. I många år har jag bevittnat experimenten med medicinering,  långa köer till BUP, krångliga överfarter om några alls från barnpsykolog till vuxenpsyk etc.
För ett år sedan fick jag problem med värk och utbrändhet., med lätt depression som följd.
Jag sökte vård hos min husläkare och fick tid för terapi – besök tre gånger som är det vården erbjuder. Samtidigt skrevs ”stämningshöjande” medicin ut trots att jag bestämt talat om att jag inte var intresserad.
Jag är nära min pensionsålder men har alltid trott att jag kan jobba längre. Terapeften råder mig vid sista besöket att ändå ta medicinen, ” så orkar jag ju jobba fram tills jag kan gå i pension”?.. Alternativt fortsätta gå privat vilket ju såklart kostar en del. Det har jag inte råd med, har ju arbetat hela mitt liv i ”fel” bransch.
Är psykisk hälsa en klassfråga? Ja såklart är det det på fler än ett sätt, men detta cyniska sätt att laborera med människor redan från tidig ålder har gjort mig förbannad uppgiven och ledsen fler vem tjänar på det?
Jag kommer att lämna mitt arbete med stor sorg, men när jag imorse såg inslaget om denna förening tänds ett hopp om framtiden, tack !

Jag har inom öppenpsykiatrin stött på en anställd som ”groomat”, dvs uppvaktat mig under längre period. Pga situationen och traumat detta lett till kan jag i detalj inte gå in på händelsen. Men detta är ett stort problem inom den psykiatriska vården. Det är aldrig okej att utnyttja sjuka människor och kalla det romans eller relation. En anställd ska göra sitt jobb, inte tro att vården är någon dejting plats för personlig bekräftelse och uppmärksamhet. Dessa personer ska anmälas direkt och hjälp ska finnas för de svaga och våldsutsatta. Vården, vakna upp!

Efter många trauman och nu mycket, mycket problem tog psykiatrin det lilla som fanns kvar av mig och knölade ihop det och kastade bort.
Fyra år sedan bad jag om traumaterapi. Jag står fortfarande utan. Nu kan jag inte ens bo hemma längre. Tänk vad som skulle kunna förhindrats om de gav mig traumaterapi första gången jag bad om det. Tänk att de vårdtrauman från inläggningar efter suicidförsök pga. Hopplösheten av att inte få hjälp faktiskt har kunnat förhindrats.

Jag hatar er, och jag förlåter er aldrig.

Jag blev placerad på väntelista för psykoterapi via psykiatrin, fick höra att det tyvärr var ungefär 6 månaders väntetid. Den enda uppföljning jag haft var ett telefonsamtal med en läkare någon månad senare som försökte få mig att börja med mediciner. Detta var mer än 2 år sedan och jag har fått absolut noll återkoppling.

Jag hade kontakt med en öppenpsykiatri som tvingades stänga när vården skulle spara pengar. Mitt i detta var jag under utredning hos neuropsykiatriska och man skulle föra över mig innan stängning av min vanliga mottagning så att man inte riskerade att tappa bort mig i kön till läkare som jag redan suttit i, i över 2 år.
Man förde över mig och bad mig invänta kallelse till läkare och skulle återkomma med en ny fast vårdkontakt snarast. Månader gick utan kontakt så hörde jag av mig till den nya mottagningen utan att man svarade eller återkopplade. Först när jag anmälde till patientnämnden om den uteblivna vården och kontakten så hörde man av sig. Man skällde ut mig för att ha anmält att de inte utfört sitt jobb som garanterat och informerade mig att jag nu hamnat sist i kön som resultat.
Jag fortsatte söka kontakt med mottagningen då man vägrade ge mig någon form av vård eller fast vårdkontakt att prata med, trots att jag blev sjukare och sjukare av deras isolering. Över 9 månader senare fick jag prata med en AT-läkare genom att göra en ivo-anmälan.
AT-läkaren ber om information gällande min vårdplan och jag berättar att jag inte har någon då jag inte fått vårdkontakt med mottagningen. Denna går då in i systemet och ser att man tagit bort mig ur kön månader innan och det finns ingen plan att sätta in mig igen.
Jag gjorde en ny ivo-anmälan och mottagningen utlovar att lösa situationen så fort som möjligt och man kan inte svara på varför det blivit på detta sätt. Ca två veckor efter att mottagningen meddelat detta ringer mottagningens enhetschef upp mig.
Denna ringer upp och än en gång blir jag utskälld för att jag anmält mottagningens brister, hen meddelar att jag inte kommer få kontakt med mottagningen och att man ska se över sin kö. Jag är vid det här laget sjukare än någonsin och blivit självmordsbenägen pga alla problem med mottagningen och strulet med kön. Enhetschefen säger åt mig att åka och dö någon annanstans om det inte passar och att jag igen nu hamnar sist i kön och att de hör av sig när de beslutat att det är min tur.
Jag nekas nu helt kontakt med mottagningen och enhetschefen har meddelat personal att inte svara mig. Man utlovade en snabb och smidig övergång och ett år senare har de gjort mig självmordsbenägen, låst mig ute från vården och hindrar mig nu att komma vidare i kön pga jag anmälde de systematiska bristerna hos mottagningen.