Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Vet ätstörningsenheter vad autism är?

Jag var på sjukhuset o utreddes av ätstörningsteamet,

hade varit nära o svälta ihjäl mig själv vid flera tillfällen
från 14 års ålder
de gav mig diagnosen ätstörning UNS

och sade att de inte kunde behandla mig,
eftersom jag två år tidigare fått en sen Asperger diagnos, AST, (autism utan utvecklingsstörning)
Var 19 när jag fick min autism diagnos

De saknade kunskap/resurser
att göra en differential diagnos,
dvs att säga vad i ätstörning
som beror på autism,

Ca 50-60 procent av min ätstörning beror på autism, och 40-50% på psykologiska faktorer, (anorexia nervosa)
och går att behandla bort
med autism-anpassad Kbt-terapeut/behandling

Alla deras behandlingsmetoder
var gruppterapi,
och därför kunde de inte
erbjuda mig någon behandling
Eftersom jag saknar förmåga
att läsa andra människors kroppsspråk adekvat pga autism

Mitt boendestöd och sköterskan som är knuten på mitt LSS boende
har fått stötta mig så gott de kan
Men de saknar kunskap om ätstörningar

Jag har fått i mig 80 procent av näringsbehovet via näringsdrycker
i fyra år nu
Jag kan när som helst
börja svälta mig själv igen
Jag lever med ett ständigt dödshot över huvudet

Och måste helt själv
hantera den ångest som kommer
vid intag av mat nu…

Sedan min kommun har skurit ner
på personalen i min LSS bostad,
(för 3 månader sedan)
Så mkt att boendepersonal inte hinner
sitta med mig o kolla så att jag äter

Jag är rädd för att jag ska ramla tillbaka ner i det där svarta hålet…
Jag vill inte hamna där igen

Jag sitter iallafall på kanten av hålet nu…

Jag har slutat gå till daglig verksamhet, (anpassat arbete för personer med funktionsnedsättning)

Jag stannar hemma
och ägnar 100% av min energi
till att få i mig mat o näringsdrycker
och promenera o kolla film
o göra annat som jag mår bra utav

Jag borde ha samma rättigheter!!!
till vård som andra patienter!!!

Att ätstörningsenheten inte vet
vad autism innebär
o inte vill individanpassa sina behandlingsmetoder
Det är inte ok, inte alls ok…

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diskriminering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2023

Suicidbenägen 12 åring nekas behandling

hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.

fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2023

Överläkare väljer att inte behandla hypokalemi

Jag var inlagd på affektiv avdelning för svår ångest och hallucinationer efter att min dåvarande psykolog exponerat mig för mina trauman för snabbt. Jag fick ta blodprover och de visade på svår hypokalemi, dvs under 2,5 mmol/l. Detta var till följd av obehandlad anorexia. Anorexia fanns i anamnesen både inom psykiatrin och den somatiska vården, jag hade dessutom tappat 20 kg på ett halvår. Trots detta fick jag ingen vård för detta. Överläkaren sade åt mig att ”äta en banan” för att få upp mitt kalium.

Ett par veckor efter utskrivning blev jag skickad med ambulans till kardiologen då mitt EKG var avvikande. Mina provsvar visade en måttlig hypokalemi, alltså hade mitt kalium gått upp sedan jag vårdades inom slutenpsykiatrin. Trots att mina värden var bättre än det som uppmättes hos psykiatrin fick jag sex tabletter med kaliumklorid den dagen och ett recept för två veckor av kardiologen.

Personen som valde att inte behandla mig för svår hypokalemi var överläkare och jobbade på ett sjukhus, hen borde ha vetat om att mina värden var så dåliga att de behövde behandlas, men hen valde att inte sätta in läkemedel. Jag hade ingen aning om hur farliga mina kaliumvärden var och hade jag inte kommit till kardiologen i tid hade det kunnat sluta väldigt illa.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2023

Suicidförsök veckan efter avslutad kontakt

Det var mitt sista möte med psykologen på Bup som jag inte känt tagit mig på allvar eller lyssnat på mig. Det var hennes initiativ att avsluta kontakten och jag minns inte riktigt varför, men jag gissar att hon inte såg ett tillräckligt stort behov.
När jag gick frågade hon om hon borde vara orolig. Jag svarade nej och undrade varför hon skulle vara orolig när hon inte brydde sig. Någon vecka senare gjorde jag mitt första suicidförsök.
Ett decennium senare är jag tillbaka inom psykiatrin sedan flera år tillbaka och jag kan inte låta bli att undra hur mycket lidande och samhälleliga resurser som hade kunnat sparas ifall jag blivit tagen på allvar som tonåring.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Öppenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 16/2-2023

Ska jag komma i en liksäck?

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare; Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…

Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT, ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?

År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…

I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.

Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #HBTQ • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 6/2-2023

Inte ge någon uppmärksamhet

Mina kontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig när jag var inlagd, de berättade att det funnits en anteckning om att inte ge mig någon uppmärksamhet eller prata med mig. När avdelningen insåg att öppenvården sett denna anteckning så raderade dem den och låtsades som ingenting. Och gånger när personalen gjort fel i sitt bemötande finns inte antecknade. Dessutom är det flera veckor där anteckningar saknas. Jag saknar konkret underlag för anmälningar; det var nog därför man mörkade allt.

Läs mer om: #Journalföring • #Öppenvård Publicerad 2/2-2023

Mediciner men ingen samtalskontakt

Trots att även socialstyrelsen rekommenderar samtalskontakt före medicin fick jag inget förutom det. Nya läkemedel i höjda doser när det tidigare inte funkade. Trots vidriga biverkningar och misstankar om att ingen medicin kommer fungera skrevs nästa ut. Och när alternativen tog slut kom rekommendationen om elbehandling.

Jag vill inte avskräcka från att söka vård. Jag önskar bara att vi alla visste vilka rättigheter vi har och att vi själva orkade eller hade någon som slogs för oss. För det är ofta vad som krävs. Att man konstant påminner om sin rätt till vård, och kräver den. Vilket är svårt när man knappt orkar leva.

Läs mer om: #Mediciner • #Öppenvård Publicerad 24/1-2023

Framgångsrik ätstörningsbehandling

Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 22/1-2023

Kampen fortsätter tack vare psykolog

Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/1-2023

Läkaren lyssnade på mig

Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #PTSD Publicerad 4/1-2023