För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.
”Träffa en kompis och köp en glass”
Jag blev inskickad till psykakuten av mina föräldrar efter att jag hade skrikit till dom att dagen var kommen då jag skulle ta mitt liv. Jag lider då av anorexia och depression. När vi kom in till psykakuten frågade läkaren om jag hade suicidplaner och jag svarade ja, varpå jag får svar från överläkaren ”men åk och träffa en kompis och köp en glass så löser sig allt”.
Du menade det inte egentligen
När jag var som sjukast fick jag ingen hjälp. Jag fick ingen hjälp när jag öppnade min själ och berättade ett av de flera övergrepp jag varit med om. Efter alla försök till att göra min röst hörd gav jag upp på att vården innebar hjälp eller stöd. En av gångerna jag kom in kommer jag aldrig glömma.
Jag kommer in med polishandräckning efter att jag blivit funnen på andra sidan av ett broräcke och tänkt hoppa. Jag var påväg att släppa taget när ett gäng killar dykt upp från ingenstans och burit mig över till deras sida i all hast. Jag visste inte det då, men jag har dessa killar att tacka för att jag inte dog den natten. Jag är helt förtvivlad när polisen dyker upp men är lugn och skakig när jag frivilligt sätter mig i deras bil. Jag upprepar till polisen att jag måste få ett slut på detta liv. Polisen var vänliga och spelade musik för mig och lät mig prata om det som tynger mig. Jag kommer fram till det välbekanta sjukhuset som tidigare gett mig erfarenhet av att inte bli hörd eller sedd.
Jag minns ensamheten på psykakuten och att jag frös då jag var lite nedkyld av vinterns frostiga vindar. Jag gråter och försöker hålla mig samlad för att kunna prata med en läkare. Jag var fortfarande självmordsbenägen och hade uttryckt dessa tankar till polisen påväg in. Jag träffar läkaren och jag kollar för det mesta ner i mitt knä.
”Jag vill inte vara här” säger jag och kollar honom i ögonen. Han frågar varför och jag säger att jag inte hunnit slutföra det jag tänkt genomföra. Han säger att han kommer tillbaka och meddelar mig om en stund om hur det blir.
Natten har hunnit gå över till tidig morgon och jag känner hur paniken växer inom mig. Paniken av att inte kunna lämna, paniken av att vara instängd, paniken av nattens händelser. Ångesten och min inre smärta börjar ta över och det enda som kickar in är flyktinstinkten. Läkaren kommer tillbaka och jag tänker att jag måste härifrån , jag kan inte vara kvar.
”Jag ser i dina journaler att du har EIPS , så du menade inte kvällens självmordsförsök egentligen, eller hur?” Jag kollar på honom, orden som kom ut ur hans mun lät så främmande. Återigen ett bevis på att vara stämplad som en person som ljuger eller överdriver. En diagnos som sattes utan utredning eller djupare inspektion i min bakgrund. En diagnos jag fått i mina papper som om den är den enda som spelar någon roll. Jag ljuger, jag överdriver är de ord som är ristade i min panna efter att den diagnosen sattes på mig.
”Jag vill bara slippa känna” svarar jag. Han nickar åt mig.
”Du menade inte det. Jag ser flera med din diagnos som gör detta för att de vill ’slippa känna’ men de precis som du menar inte att ett självmordsförsök ska gå så långt” jag blinkar några gånger. Skojar han med mig? ”Om du tar en vid behov så kan du få åka hem sen”
Allting inom mig säger att jag ska dra, bort från orden, bort från att inte se mig för mig. Jag var trött på att vara osynlig och stämplad på ett sett jag aldrig visste kunde ske inom vården förrän diagnosen faställdes. Jag tog den där vid behovs medicinen och drog från sjukhuset i all hast. Jag var bara någon som inte menade mina ord, mina handlingar. Jag var en lögn.
Detta var en av många gånger jag blev tilltalad på detta vis och jag var hjälpsökande många gånger, många gånger där jag blev nekad för att de inte kunde hjälpa mig. Jag försökte i min bästa mån att förklara vad jag behövde ,även när ord inte räckte till.
Nu är detta tre år sedan, tre år av att strida med och mot vården på många sett, idag lever jag ett självskadefritt liv och har fått en smula av upprättelse när det kommer till att sätta diagnoser. Det tog fyra år för mig att bli av med EIPS i mina papper och det är för att de valde att lyssna på mig tillslut. Men jag var tvungen att på egen hand ta mig ut ur min självskadebeteende, ut ur ett missbruk för vården ville inte ge mig stöd för den delen. Jag hade behövt deras stöd innan allting eskalerade men jag fick den efter att jag gjort det mesta själv. De blundade för min autism som redan fanns där från början. Jag har fortfarande en lång bit att gå , men hur kan det vara okej att släppa en person som mår så dåligt ? Hur kan det vara okej att se ner på alla med EIPS när man också vet att det oftast är en biverkning av PTSD?
Du borde kunnat putta bort honom
Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.
Suicidrisken bedöms låg
Var på psykakuten och hade både självmordstankar och planer. Blir hemskickad och läser i journalen efteråt att ”eventuellt suicidplaner men suicidrisken bedöms låg”…
Sexuella trakasserier på psykakuten
Kom in till psykakuten ( polishandräckning) polisen lämnade psykakuten efter att ha pratat med personalen. Fick gå in i ett triage rum. De tog kontroller och ställde lite frågor som jag fick svara på som dom sedan skulle lämna över till Läkaren. Fick sedan gå ut och sätta mig i väntrummet, det var väldigt mycket folk samtidigt som mig. Sitter i lugn och ro på en stol i väntrummet så kommer det en äldre herre och frågar om jag har partner varpå jag svarar att ” jag har flickvän ” och fick till svar av honom att ” det gör ingenting jag är singel så du vet”
Sedan gick jag från själva väntrummet där han var och övriga personer för jag fick en obehagskänsla.
Jag gick i korridoren och ställde mig i ett hörn så han inte kan se mig. Tänkte att han bara var nyfiken, tiden gick och efter ca 20minuter så ser jag att han kommer gåendes mot mig men jag stod kvar i hörnet. Då går han fram mot mig och viskar ” jag är kåt, vi kan gå in på toaletten om du vill. Jag sa såklart ” nej det vill jag absolut inte. Lämna mig ifred” då gick han och ställde sig bredvid mig och säger ” säg till om du ändrar dig jag vill gärna slicka dig om jag får” Fick panik så puttade på honom lite lätt sedan knackade jag på triage rummet och då öppnar en skötare och jag berättar vad som hänt. Fick till svar ” ta det inte personligt, lyssna inte på honom ”
Så återigen var jag i väntrummet på psykakuten. Och hade en sådan obehaglig känsla i kroppen vart ju så himla rädd. Och jag som redan mådde psykiskt dåligt och planer på att lämna allt dom tankarna och planerna jag hade blev ju inte svagare så att säga.
Efter en stund så ringer det på utifrån på psykakuten och in kommer en människa samt taxichaufför och då tänkte jag direkt ” jag drar härifrån” sagt och gjort så han jag springa ut genom första dörren och sedan den dörren som går ut till parkeringen. Efter mig så springer en skötare samt den gubben jag råkade utför inne i väntrummet. Jag fortsätter springa en bit sedan hinner skötaren ikapp mig.
För att tillägga jag hade inte hunnit prata med den läkare som gör bedömning och hade inte heller blivit tillsagd att jag måste stanna kvar enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) Försökte slita mig loss och föll ner på gräset då la dom sig på mig och skötaren tryckte på överfallslarmet men det gick inte och då ropade hon på taxichauffören och skrek åt honom ” mitt överfallslarm räcker inte ut hit. Kan du skynda dig och larma så det kommer hit mer personal. Sedan ser jag bara i ögonvrån hur det kommer utspringandes 5-6 skötare samt 2securitas vakter samt ordningsvakt. Jag försökte slita mig loss i ren panik men lyckades inte. Sedan så delade dom upp sig och och tog tag i båda armar och båda benen och jag bara skrek ” släpp mig ni kan inte göra såhär ” Dom lyckades efter många om och men få in mig i väntrummet men höll fortfarande fast i mig. Tänkte då att ” jag gör ett till försök” sa till dom snälla släpp mig jag får jätteont” då hörde jag någon skötare på Psyk säga till ordningsvakterna ” följ med vi tar henne direkt till bältesrummet.
Sagt och gjort och jag släpades till bältesrummet och blev fastspänd i den vidriga sängen. Tiden gick och efter ca 2timmar kommer dom in och ger mig sammanlagt 5tvångsinjektioner och enligt läkaren som tillslut kom efter 7-8 timmar och sa att jag kunde släppas upp. Sedan fick jag ligga på piva och hade tydligen fått vårdintyg ( LPT ). Jag har ingen koll men kändes inte som att dom agerade rätt. Att bälta mig och låta mig ligga fastspänd i nästan 10timmar och 5tvångsinjektioner utan läkarens tillåtelse.
Jag är fortfarande rädd och får panik, detta hände under början av 2022 februari / mars. Vill aldrig sätta min fot där igen.
Åka hem och hoppas det blir bättre
Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.
BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.
Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.
Skriva ut lugnande under bordet
Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.
Man orkar inte hur länge som helst
Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.
Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.
Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.
Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.
Kort samtal – skickades hem.
Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
