Sjuksköterskan skulle se om mina självskador behövde läggas om, och fällde kommentaren ”nästa gång du känner för att självskada så tycker jag du ska köpa en semla istället”.
Utebliven vård efter klagomål
Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.
Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.
Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv
Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.
Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.
Jag är henne alltid tacksam
Ingen hjälp utan att involvera föräldrar
Trodde att det svåra skulle vara att be om hjälp. Att när jag väl tog det enorma klivet att erkänna att jag mår dåligt, skulle det sedan gå uppåt och jag skulle få den hjälp jag behövde. Inte visste jag då att våran psykiatri är lika med bajs.
Har mått dåligt hela mitt liv. Bad mamma om hjälp när jag var 15. Ville egentligen inte prata med henne men sa att det var viktigt och bad henne boka en tid åt mig. Tydligen ringde hon bup som hänvisade till umo, dit jag fick en tid två månader senare. Gick dit några veckor, men pratade bara med en kurator som inte kunde göra något.
Hon bad mig kontakta bup, som sedan sa över telefon att mina problem inte var tillräckligt allvarliga- gå till första linjen. (Bara för att jag inte ville tala om att jag hade ett självskadebeteende pga då skulle ju mina föräldrar få redan på det!!) ”Första linjen” var inte till hjälp, min psykolog var värdelös och ställde in flera månader i rad. Började även någon online kbt som bestod bara av att jag skulle läsa massa texter om mindfullness.. fick ingen hjälp så jag hoppade av.
Ringde massa andra ställen som inte tog emot mig. Försökte komma i kontakt med en läkare / psykiatriker för eventuell medicin, för jag ville inte leva och var enormt deprimerad med sjukt stor ångest. Kunde inte heller sova. Läkarna kunde inte göra något. Skrev remisser till varandra utan att jag fick någon hjälp. Träffade en ny psykolog som ställde otroligt konstiga frågor. Fick leta vidare.
Började hos en privat psykolog som hjälpte mig kartlägga mina problem och faktiskt stöttade mig. Både hon och min skolläkare har skrivit en remisser till läkare för jag behöver extra hjälp att komma ur min depression, men hon hänvisar sedan till någon annan. Nästan tre år har gått och känner fortfarande inte att jag har fått hjälp överhuvudtaget. Bara för att jag inte vill involvera mina föräldrar.
Detta är bara en BRÅKDEL av de strulet jag upplevt inom psykiatrin och hela tjotafräset. Allt är helt knas
Snart är jag 18 iaf
Mina föräldrar blev vårdare
Mina föräldrar fick veta jag mådde dåligt när jag var 14. Som 15 åring spenderade jag sju månader inlagd på bup och fick tillslut komma hem. Dock eskalerade mitt självskadebeteende mycket. Jag försökte be om hjälp i tid men det hela slutade med ytterligare ett självmordsförsök där polis fick köra mig till sjukhuset. Bup kom förbi dagen efter och sa jag inte behövde bli inlagd. Där och då kändes det som ett svek för jag hade skrivit flera gånger till min behandlare vad jag tänkte göra. Jag fick komma hem igen och fortsatte skada mig värre och värre. En dag fick jag nog av bup. Jag vägrade åka dit. Efter ett tag kom de istället hem till mig och mina föräldrar. De fick en lapp med instruktioner hur de skulle behandla mig. Där stod det att de skulle tänka jag var ett ettårigt barn. De skulle alltid ha koll på mig. Min pappa sov i dörröppningen i mitt rum. Jag fick bara vara själv vid dusch eller toalett besök. Men jag lyckades fortsätta självskada och bup var oroliga och nu i efterhand har jag läst i journalen de var nära att tvångsomhänderta mig. Men det blev inte så och en del av mig undrar vad som hänt om jag fått mer hjälp tidigare istället för att jag nu som 24 åring tvingas vara inlagd.
Jag mådde piss som ungdom. Men jag hade en fungerande familj och då behövde jag inte komma till ett behandlingshem enligt soc. Men en familj ska inte vara vårdare och så blev det för mig. Idag har jag och mina föräldrar ändå en bra relation men det har påverkats att de fått ta hand om mig som de gjort. Jag har hatat dem när de lyft ut mig i bilen för att få sår tittade på. Eller att de hindrat mig att lämna huset. Jag skulle inte önskat mig en annan familj men jag önskar de slapp vårda mig själva i min ungdom. För så ska det inte vara
Fick inte prata om sexuella övergrepp på BUP
Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.
Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.
Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.
Lät mig vara en person
Jag har gått till psykiatrin sen 14 åring, då pga ätstörning och självskadebeteenden. Men pga dåligt bemötande eller bara ren rädsla har jag inte haft någon tillit till vården, varför jag sällan vågat öppna mig, eller söka hjälp när jag verkligen behövt. Efter att ha stått på kö i 1 år efter tre allvarliga suicidförsök, en otroligt tuff utmattning som sänkte mig totalt, så får jag äntligen erbjudandet att träffa en ny psykolog. Jag är tveksam, då jag hade påbörjat en kontakt som sedan abrupt avbröts pga byte av jobb o en annan som var precis på väg att byta jobb. Men jag går, träffar psykologen. Och jäklar vad glad jag är att jag gjorde det. Hen skapar långsamt ett nytt förtroende oss emellan, engagerar sig och gör verkligen det lilla extra för att möta mig där jag är. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Hen satt med mig i två timmar när jag hade panikattacker, trots att det oftast är max 45 min 1 timme i öppenvården som gäller. Hen gick ut på promenad när jag tyckte att det var jobbigt att komma in till mottagningen. Hen skapade känslan av trygghet och lugn, genom att ge mig utrymme och tid. Och lät mig samtidigt få vara en person, inte en diagnos.
Det känns som dom vill se mig död
När jag hade legat inlagd på bups avdelning i cirka 2,5 år blev jag tillslut 18 och skulle flyttas till vuxenpsyk.
Jag kom dit och i 1,5 vecka var det okej men sen blev det helt sjukt.
Jag hade efter bara 2 dagar där fått helt egen frigång efter att jag i 2,5 år inte fått ens gått ut och ta luft själv. Det funkade i början men sen började jag må successivt sämre. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp så att då säga till helt främmande människor att jag har fått självmordstankar igen var inte ens tänkbart.
Jag fick åka hem på en permission trots att en av anledningarna till att jag varit inlagd så länge var pga att jag inte kunde bo hemma. Jag fick med mig ett rakblad hemifrån och använde det på avdelningen. När personalen hittade mig cirka 1,5 timme efter jag varit på toan hela den tiden så tvättade dom av mina armar och satte på plåster utan handskar och nyspritade händer + det var flertalet sår som skulle behövts sys/tejpats.
Jag gav aldrig saken jag använt till personalen och dom gjorde ingen större sak av det utan dom lät mig ha kvar det.
Dagen efter sa jag till personalen att jag skulle ut och ta en promenad i skogen för att ”lugna mig” och det fick jag. Min plan var dock att ta livet av mig. Men när jag kommit ut i skogen så slant jag med det jag skadade mig på tummen så det kom sjukt mycket blod och jag insåg att jag inte skulle kunna ta livet av mig då det verkligen forsade blod. Så jag gick tillbaka till avdelningen motvilligt. Dom satte på plåster och sen ville dom prata. Sskan jag pratade med började ifrågasätta varför jag kommit tillbaka om jag nu ville dö. Jag svarade då att det var pga skadan på tummen som fysiskt hindrat mig, hon kollade på mig och skrattade till lite och sa ”men du kunde ju gått till akuten och fått plåster eller gått någonstans och tvättat av det och sedan gått tillbaka dit och tagit livet av dig”. Jag mådde efter det samtalet sämre än någonsin.
Dagen efter detta pratade jag inte ens med läkaren utan fick samma frigång som innan. Dom bestämde dock att jag skulle vara tillbaka innan kl 18. Jag gick ut och tillbaka till skogen och gjorde en snara och skrev hejdå till mina vänner. Dom ringde mig i panik och vi pratade i cirka 1,5 timmar tills min mobil dog. En del av mig ville hindras medans en annan del av mig ville dö så jag gick ut ifrån skogen och började gå mot spåret. Jag gick upp på en gångbro och skulle precis klättra över när 2 bilar stannade och började ropa och prata med mig. Jag fick panik så jag sprang ner på spåret där det är stängsel mot vägen så dom inte skulle komma in där. Jag la mig på spåret och skrek och grät att jag ville dö medans dom försökte prata med mig och ringde 112. Efter kanske 5 min såg jag 2 brandbilar, 1 ambulans och 2 polisbilar och brandkåren kom in på spåret och höll fast mig tills polisen kom. Jag fick lägga mig i ambulansen och så åkte vi mot psyk igen. Jag grät och skrek att jag ville dö, dom gick med mig upp till avdelningen och jag gick och la mig i sängen och dom gick ut. Dom pratade inte med mig, dom satt inte hos mig, ingen läkare, ingenting. Så dagen efter detta skrev jag ut mig själv trots att jag sa klart och tydligt till läkaren att jag kommer bli hemlös men hon tyckte ändå att det var ”mitt beslut och mitt val”.
Jag har aldrig åkt tillbaka till psyk igen stad efter detta. Detta trots att jag gjort två suicidförsök som gjort mig medvetslös och som gjort att jag hamnat på intensiven efter jag skrev ut mig.
Det känns som dom ville se mig död.
”Men då kan du ju inte dö”
Blev tvingad till BUP när min mamma insåg att jag skar mig. Jag gjorde allt för att inte komma dit för trodde inte på att dom skulle göra något.
Väl där får jag träffa en psykolog, sköterska och en som höll på att utbilda sig. Alla dessa tre sitter mot mig i samma rum, jag är själv för jag valde det.
Någon av dom frågar vart jag skär mig någonstans och säger att det är på överarmen, kommentaren blir följande: ”Jaha, men då kan du ju inte dö”
Blev inte bättre med att dom pratade över huvudet på mig och sedan kom en läkare och frågade snabbt och enkelt utan förklaring om jag ville ha mediciner, jag sa nej. Läkaren svarar då: ”Nähä, då finns det inget jag kan göra här”
Förtroendet för psykiatrin har sedan dess varit väldigt skadad.
Lindrig intox
Citat från ett remissvar: ”Inget suicidalt med patientens lindriga intox utan var förmodligen bara i något slags självskadesyfte”
Senast tillagt
- ”Ändlösa maktkamper med psykiatrin”
- Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring
- Journalföring avvisar dödsönskan
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
