När jag var ung skar jag mig. På en behandling (i grupp) skulle vi laga mat. En av deltagarna testade om kniven var vass genom att dra den längs min arm, sen skrattade han lite och sa ”du har ju redan så många sår så ett till hade ju inte gjort något”. Ledarna skrattade med. Själv stod jag chockad.

Jag är sjukt trött på hur man tolkar självskadebeteende som att personen alltid har EIPS. Många inom sjukvården säger också att man självskadar för uppmärksamheten och att någon med självskadebeteende kan låssas ta sitt liv. Det är befängt vilken uppfattning och dålig koll på självskadebeteende många inom vården har. För mig är självskadande ett tvång, någonting som jag måste göra eller någonting som en annan självdel gör. Jag lever med diagnosen Dissociativ identitetsstörning men pga självskadebeteende anser vården att jag har en personlighetsstörning. Jag kan bli helt galen på det. Varför kan inte vården se till att ta reda på varför man har ett symptom och inte bara välja en diagnos som inte stämmer? Alla med självskadebeteende har inte EIPS.

Jag var inlagd inom slutenvården i min hemkommun. Hade smugglat in ett föremål och vi alla vet nog vid detta lag vad som skedde. Dagen efter hade jag uppföljningssamtal och då säger läkaren ” ja jag hade inte tänkt säga någonting men fan ta dig om du skadar dig igen så skiter jag fullständigt i om du tar livet av dig”..

Kan förstå att läkaren blev arg och att jag gjorde fel men tycker inte att den läkaren hade rätt att uttrycka sig så, saker och ting vart ju inte bättre eller enklare om man säger så.

Detta var x-antal år sedan, den läkaren är fortfarande överläkare och jag tänkte anmäla det till patientnämnden men det rann ut i sanden då jag visste att jag skulle ha med den läkaren att göra i framtiden då jag har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård i perioder. Samt att jag tänkte att det kommer bli ord mot ord och vem skulle lyssna på mig ( vid det tillfället var det extremt dålig och oförstående vårdpersonal samt läkare ).

Den läkaren träffade jag på för ca 1månad sen då hon återigen skrev in mig enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) då vi inte kunde komma fram till en lösning och jag inte visste varken ut eller in. Fick dock ett fint och lugnt bemötande av den överläkaren vid detta tillfälle, men orden sitter ändå kvar.

Jag har haft mycket ångest och självskadebeteenden sedan det att jag började skolan. Mina föräldrar hörde av sig till BUP första gången när jag var 11år just för min starka ångest och att skolan uppmärksammat plåster på mina armar i samband med ombyte till idrottslektionen. Ingenting hände förrän jag hamnade på akuten efter en överdos som 15år. Jag blev då akutprioriterad till bup, men ingen behandling fick något resultat så min psykolog ville utreda mig för autism för att jag hade svårigheter som kunde tyda på det. Kort därefter sa min psykolog upp sig och trots att det var garanterat att jag skulle få en ny kontakt upprättades ingen och drygt ett år senare någon månad innan jag fyllde 18år startades en utredning för att vara klar innan min 18års dag. Jag fick diagnosen autism och när jag skulle över till vuxenpsykiatrin skulle jag få behandling/ hjälp där. Istället hamnade jag än en gång utan hjälp och det ihop med gymnasiet och min känsla över att alltid behöva prestera resulterade i att jag 18år och 4månader blev inlagd på slutenvården utbränd och suicidal. Slutenvården missade helt min primära autismdiagnos och jag blev såpass traumatiserad över bemötandet och vården att det istället försämrade det hela efter några månader som inlagd mellan det att jag var 18 och 19år. Idag är jag 20år, jag har varit utbränd 2 gånger och sjukskriven. Att psykiatrin varken reagerade eller agerade har inneburit att jag både förlorat hela min skolgång och tonår till ångest, självskada och ständigt gått med en känsla av att vara annorlunda och ”fel” utan att förstå varför. Dessutom har det påverkat min framtid, oavsett hur positivt man kan försöka se på det innebär min utbrändhet att mina förutsättningar att plugga och jobba är påverkade. Jag är numera extremt känslig för stress och krav, har flera gånger försökt ”köra på” och prestera på ett normtypiskt sätt bara för att efter någon vecka vara helt slut och sönderstressad med hjärtklappning, kräkningar och svårigheter att klara av att ens sköta de allra mest basala av mina behov. Jag är knappt vuxen men redan helt slut; jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat se ut om jag fått hjälp i tid.

Hade varit inlagd på en avdelning i över ett år och skadade mig väldigt ofta och fick sy när jag gick med på det. En gång hade jag blivit sövd och opererad efter en självskada och när jag sedan dagen efter träffar överläkaren på avdelningen så säger han ”du hade rispat dig igår..” för mig var det väldigt förminskande. För rispor behöver inte sys, absolut inte opereras. Mina tvångstankar blev galna av att höra han tyckte det var en rispa. Jag förstår om det är rispor att en kan behöva beskriva det så då. Men ja det var ingen rispa så att han sa så gjorde bara mitt mående efter värre. Värt att tillägga, läkaren var väldigt gammal

Flera skötare stod och kollade på när jag skadade mig, dom hade gett upp med att försöka få mig sluta skada mig på avdelningen. Dom ända som brydde sig var patienterna.

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.

Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?

För flera år sedan när jag var i 13-14 års åldern fick jag träffa en psykiater för bland annat min pågående depression, ångestproblematik och ett självskadebeteende. Jag blev inte tagen på allvar för mina problem utan blev tilltalad som en tonåring med hormoner i kroppen. Vid ett tillfälle när jag berättade om mitt tillvägagångssätt i min självskada skojade psykiatern och sa att: ”Nålar är mer effektivt, också mindre blod på det sättet” med ett leende på läpparna. Behövde inte träffa honom efter det.