Minns hur jag under en pågående självskadehandling på avdelning blir bemött med så mycket ilska. Skötaren som hittar mig drar en högljudd suck, kommer ilsket fram och rycker åt sig det jag skadar mig med för att sedan avsluta med ett irriterat: ”Men lägg av nu!” innan hon lämnar rummet.

Under en lång vårdtid och flera veckor av extra vak bad sjuka jag om att gå på toaletten med stängd dörr. Skötaren säger att den litar på att jag inte skulle göra något som sätter honom i skiten. Det ansvaret låg på mig. Sjuka jag skadar mig själv i badrummet medan skötaren skrollar Facebook i fåtöljen utanför. Han blir arg på mig.

Jag har haft många extravak genom åren men aldrig haft någon som suttit extravak som varit närvarande, engagerad, frågat hur jag mått, föreslagit att vi ska göra någonting. Det enda jag egentligen minns tydligt av alla extravak är att de alltid suttit och tittat ner i sin privata mobiltelefon. Hela tiden.

En kväll har en patient på avdelningen stark ångest.
Hon kastar saker och försöker skada sig. Personalen bältar henne och två skötare går tillbaka till personalköket precis utanför mitt rum. Jag hör den ena säga till den andre ”Om hon nu ska skada så kan hon väl göra det i tystnad som *mitt namn*, nu vill hon bara ha uppmärksamhet.

När jag var inlagd på psykiatrin blev jag ofta refererad till som mitt rumsnummer. De flesta personal hade sett mig tillräckligt många gånger för att kunna mitt namn.

Jag har haft gradvak vid många tillfällen. Och när det blir natt, ja då somnar de flesta. En gång under en sådan här natt smög jag förbi hen som sov o gjorde ett suicidförsök som hade kunnat kosta mig livet.Tacksam nu att jag överlevde

Jag har varit inlagd en hel del inom psykiatrin för suicidprevention etc. Har även en hel del tics, och har många gånger möts av personal som, inför andra patienter, frågat vad jag gjort, frågat om jag ”ser saker som andra inte ser” etc. Det är något jag upplevt som väldigt jobbigt att upprepade gånger behövt förklara för personal att det är tics jag har, det står trots allt väldigt återkommande i min journal

Jag har så mycket ptsd från tvångsvård och tvångsåtgärder. Jag mår så dåligt av det och jag har tappat tilliten för slutenvården totalt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen vid extra dåligt mående då min ptsd gör mig rädd för slutenvården. Min ptsd ger mig mardrömmar, panikångest och ont överallt för att jag spänner mig alltid.

Som inlagd på psykiatrin sa sjuksköterskan till mig att min bipolära sjukdom skulle upphöra om jag besökte ett av hens namngivet medium. jag anmälde till Ivo som gav hen kritik. jag vågar inte ens tänka på hur många hen gett samma råd eftersom hen i utredningen sa att hen brukar tipsa om det.

Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.