När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.

Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.

Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.

Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.

Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.

Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.

Bup heldygnsvård. En i personalen sa till mig när jag grät då jag ”lät för mycket ” och störde

Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.

Min erfarenhet från slutenvården är att det var vanligt förekommande med maktmissbruk av den sorten att läkare och annan personal fattade orimliga beslut ovanför ens huvud, inte för att åtgärderna det beslutades om var nödvändiga eller det rätta i stunden utan enbart för att de hade makten och kunde bestämma.

Jag var 17 år, inlagd på vuxenpsyk. Personalen ville kroppsvisitera mig och jag ville inte klä av mig naken, fick då höra; ”antingen så klär du av dig själv eller så gör vi det åt dig”.

BI är någonting som har hjälpt/hjälper mig väldigt mycket då jag själv kan styra över inläggningar mycket mer. Att lägga in sig på sina vilkor och slippa behöva gå till akuten när det är som värst. Att istället ha en inläggning som hjälper längst vägen och inte en inläggning som blir ett krav är GULD värt

Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.

En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.

BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren

Jag var inlagd och det var dags för läkarsamtal. När jag kom in i rummet satt en hel rad med personer. Överläkaren, 2st AT-läkare, 1st ST-läkare, samt en sjuksköterskestudent. Jag fick ingen fråga om det var okej att alla dessa var med. Ingen presenterade sig. En läkare satte igång och frågade en massa frågor. Alla satt och tittade på mig och bedömde mig, så klart. Det jag sa eller inte sa eller inte gjorde osv. Jag fick nästan inget ur mig. Jag var rädd för vad som skulle hända och beslutas utifrån samtalet. Jag kände mig så ensam och utsatt.