En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.
”Vill du bli bältad eller?”
BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren
Alla satt med under samtalet
Jag var inlagd och det var dags för läkarsamtal. När jag kom in i rummet satt en hel rad med personer. Överläkaren, 2st AT-läkare, 1st ST-läkare, samt en sjuksköterskestudent. Jag fick ingen fråga om det var okej att alla dessa var med. Ingen presenterade sig. En läkare satte igång och frågade en massa frågor. Alla satt och tittade på mig och bedömde mig, så klart. Det jag sa eller inte sa eller inte gjorde osv. Jag fick nästan inget ur mig. Jag var rädd för vad som skulle hända och beslutas utifrån samtalet. Jag kände mig så ensam och utsatt.
Fick ingen hjälp i slutenvården
Jag var inlaggd för ca 1,5 år sedan. Jag hade inte fått någon konkret hjälp på avdelningen, vi hade inte pratat om mina mediciner eller vad orsaken var till varför jag faktiskt mådde dåligt. Varje läkarsamtal hade handlat om att de frågade mig varför jag var inlaggd och sen var det inte mer med det. Jag fick en ny läkare varje gång och fick gå på permission en gång som vart riktigt jobbig så jag åkte tillbaka ganska direkt. Därefter fick jag höra av läkaren ”att det är jag som bestämmer om jag klarar av en permission eller inte”, varav jag tänker ”okej”. Det går några dar, kanske en vecka jag kommer inte exakt ihåg och jag får mitt nästa läkarmöte där jag tänker att ”nu ska jag väll prova en till permission och se hur det går.” Men från ingenstans i slutet av samtalet så säger läkaren ”okej då skriver vi ut dig på torsdag (inom två dar)” och jag får panik! Kom ihåg att jag har inte fått någon hjälp alls utav dem, vi har inte pratat om mina mediciner, vilket jag vet att andra patienter på avdelningen gjorde för de berättade det, vi hade inte pratat om en stegvis plan för utskrivning eller vad som skulle hända efter att jag blev utskriven, jag har dessutom träffat olika läkare vid varje samtal, så jag har inte fått någon hjälp alls. Därför när läkaren säger ”okej då skriver vi ut dig” så får jag panik och blir livrädd för att jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, och jag skriker ”jag tar mitt liv” för att jag är så fruktansvärt rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv om jag blir utskriven nu. Sidenote, jag förstår att man behöver bli utskriven efter en kort period och jag var redan inställd på det, problemet var att jag gått på EN permission som inte gick bra och därför hade jag velat få gå på en till, dessutom som jag nämnt ovan fick jag NOLL hjälp ifrån dem.
Det värsta är dock att jag läser i min journal sedan att läkaren har skrivit ”patienten hotar med suicid när utskrivning kommer på tal”. När jag läste detta fick jag ytterligare panik, för anledningen till att jag skrek ”jag tar mitt liv” var inte ett hot, utan det var jag som skrek på hjälp för att jag faktiskt trodde att jag skulle göra det om jag blev utskriven nu. Så jag bestämmer mig för att prata med läkaren igen, denna gång mycket lugnare och försöka förklara att jag verkligen är livrädd för att jag ska göra något hemskt mot mig själv och att det inte var ett hot. Efter andra samtalet läser jag i min journal ”patienten hotar med att gå ut framför en bil om hon blir utskriven” varav bilen bara var ett exempel ifrån mig på vad jag var rädd att jag skulle göra och ännu en gång tolkar den här läkaren det som ett hot. Jag försöker prata med skötarna på avdelningen varav dem säger att dem ska försöka förmedla min oro till läkaren, men inget händer. Jag lyckas få till ännu en permission men den fick jag kriga för och läkaren tog inte min suicid risk som allvarlig utan hon tolkade det fortfarande som ett hot. Jag fick alltså ingen hjälp angående mediciner eller vad planen var för utskrivning. Det är det mest fruktansvärda jag har varit med om. Hur kan man inte ta sin patient seriöst? Och skriva att suicid risken är låg och att det bara är ett hot mot personalen för att patienten inte vill bli utskriven? När patienten i självaverket bara försöker uttrycka sin oro om sitt mående. Det är fruktansvärt oproffetionellt. Att jag är vid liv idag är tack vare min familj som fick ta hand om mig och vaka över mig när vården brast.
Fick ångestdämpande utan att ha ångest
Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.
”Gör du så när du inte vill prata?”
Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.
”Jag är arg på dig”
Jag satt inlåst mot min vilja på en sluten barnpsykatrisk avdelning som följd av förhöjd suicitalitet kopplat till trauma behandling. Min kurator från mellanvården kommer på besök och det första hon säger ”jag är arg på dig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Inget funkar”
Maktposition som ett vapen
En handfull väldigt fina ssk och undersköterskor, några ssk och några läkare/överläkare med vidrig människosyn samt de sistnämnda med sin maktposition som ett vapen MOT de drabbade och oss närstående….(slutenvården familjevård dotter och jag mamma)
Två fantastiska läkare inom slutenvården då min mamma var inlagd för depression.
Släpptes inte ur bälte på grund av mutism
Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.
Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.
Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”
Hon=en psykiatrisjuksköterska.
Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!
Hånad för OCD
Jag var hos en psykiater och när jag berättade om några av mina tvång som hör till min OCD skrattade hon och sa att dom var konstiga. En annan gång blev jag inlagd (delvis) pga mina tvång och då skrattade en skötare åt mig och sa ”varför slutar du inte bara?”
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
