Större delen av 2022 och 2023 spenderade jag på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under denna period var det oändligt många upplevelser som var fruktansvärda. Flera av dem med läkare. Jag mådde väldigt dåligt, var suicidal och fast i ett självskadebeteende. Jag hade lpt och flyttats till en ny avdelning. Jag har autism och har svårt med förändringar. Så att komma till en ny avdelning var fruktansvärt. Så jag hanterade det på enda sättet jag visste, att självskada. Jag bad om läkarsamtal för att bli utskriven direkt när jag kom dit. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle skrivas ut trots att hen till och med skrev i min journal att jag skulle gå och suicidera, slutade med att jag hamnade på akuten några timmar senare efter ett suicidförsök. Men det värsta var vad jag såg att hen skrivit i min journal om min extremt korta tid på avdelningen. Där står det bland annat ”vill hela tiden visa att hen mår dåligt och försöker skada sig framför folk” och ”under den korta perioden på avdelning ** försökte patienten hela tiden att skära sig eller dunka huvudet i väggen, för att klart och tydligt visa att hen mår dåligt och det är typiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, att man vill ha uppmärksamhet”. Jag blev så ledsen när jag läste detta. Är detta vad de tror om mig? Det är ju helt fel! Jag gjorde allt för att skada mig för att det var det enda sättet jag visste att hantera svåra situationer. Jag har ingen som helst aning om hur hen helt plötsligt tror sig veta att jag har vissa baktankar med mina handlingar. Baktankar som inte ens stämmer! Hen satte dessutom diagnosen EIPS på mig efter denna korta interaktion.

Samma läkare har även sagt till mig att jag kan fortsätta att försöka ta livet av mig för jag kommer ändå inte lyckas, jag är ju ung. Min kropp vill leva

Jag började medicineras med Lyrica när jag var inlagt på en slutenavdelning. Lyrica är narkotikaklassat och är en beroendeframkallande medicin. Utsättningssymptomen är fruktansvärda då det liknar abstinens. Det var en lång resa när jag ett halvår senare var tvungen att trappa ut den av öppenvården. Jag fick svår abstinens och suicidtankar som ledde till ett suicidförsök. Öppenvården tog varken på sig ansvaret eller samarbetade med slutenvården. Läkare tycker oerhört olika kring detta preparat. När jag mådde som sämst under utsättningen av Lyrica hade jag kontakt med en kurator som endast hänvisade till en mottagning som arbetade med att hjälpa personer med beroendeproblematik.

Jag hade varit inlagd på vuxen psykatrin och inne på avdelningen gjort ett suicidförsök. När jag efter detta var bättre fysiskt (nästa dag) kom läkaren från psykatrin och sa att eftersom jag gjort ett försök på avdelningen skulle jag skrivas ut. Det eftersom det bryter mot deras regler. Jag blev alltså utkastad från psykatrin men när jag senare kollade min journal var det inte alls det som stod, utan de hade antecknat i journal att jag skrevs ut pga ”patientens intiativ” och att de inte kunde övertala mig att stanna. Det skrev alltså totala motsatsen från vad som egentligen hade hänt. Jag tycker att om de har dessa regler får de åtminstone stå för det och inte skriva något annat i journalen.

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Jag bad om hjälp gång på gång, men den enda hjälpen jag fick var melatonin eftersom jag ”bara var trött”. När jag sade till min behandlare att jag var suicidal och inte orkade leva längre sade hon att vi skulle prata om det nästa vecka, eftersom tiden var slut. Dagen efter tog jag en överdos och spenderade en månad inom slutenvården. Min behandlares ”ursäkt” var att hon inte trodde att jag mådde SÅ dåligt.

Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.

Jag har varit inlagd frekvent med långa inläggningar på LPT i över fem år nu. I grunden har jag en autismdiagnos och har pga den en ojämn begåvningsprofil som leder till väldiga svårigheter med förändringar och att kommunicera när jag behöver hjälp. Trots att avdelningen jag ofta är på är specialiserad mot patienter med NPF-diagnoser har personalen ofta svårt att förstå att jag är så ojämn i min begåvning. Många gånger har de försökt pressa mig eller blivit irriterade. En läkare inom vuxenpsykiatrin skällde ofta ut mig och sa ofta”Du är den smartaste patienten vi har, när du gör såhär är du bara ett himla slöseri med resurser”

Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök

Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll

När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.

Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.

Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.

Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut

Jag blev inlagd på lpt. Med vak och dropp mot förgiftning. Jag fick inget lugnande.

Vid ett tillfälle lade jag min högra hand på vänsterarmen ca 20 cm från dropp infarten.

Det resulterade i att personalen som satt vak flyttade mim hand, jag lade dock tillbaka den och efter tredje gången räknar han till fem och säger att han larmar om jag inte tar bort handen. Jag tog inte bort den.

Han höll fast mig då och larmade.
Personalen pratade med varann och sen kommer en kvinna med bandage och tejp. De tar det runt hela handen och upp på armen. Sen gick de och vaket byttes.

Jag fick panik. Jag grät och började dra i dropp infarten under bandaget. Droppräknaren piper och bandaget togs bort. De rättade till droppet. De hade inte åkt ut. Så de gick att rädda.

De virade runt ett mindre bandage och gick sedan utanför min dörr.

Jag blev lugn efter detta. Gjorde inget på 15 minuter. Men de sa att de skulle bälta mig.

Sängen med remmar och lås rullas in. Jag ligger i min säng, lugn, avslappnad och gör mig så tung och otymplig som det går.

De lyckas få över mig i bältessängen.. jag drar upp knäna för att de inte ska lyckas. Men de håller mig fast och spänner fast mig. Jag sparkar, sliter, är helt tom på känslor, de får fast mig. Ligger stilla en stund. Får sedan panik. Sparkar, vrider, ålar, men jag är fast. Inser det och blir lugn. Försöker slappna av. Det går en stund, sen börjar jag hulkande försöka prata med den som har vaket.

Men det var stopp. Då började jag vråla rakt ut. Personalen kommer igen. Men de kan inget göra. Sen gråter jag tyst 10 min och säger åt dem att de får ta dit en läkare.

Ingen läkare kommer, de börjar knäppa upp bälten och säger att jag får ändå ligga i bältessängen hela natten för de kommer ju behöva den igen.

Sen på morgonen får jag utbrott. Gråter. Skriker och är hysterisk. Till slut lossnade nålen och hela sängen blev blodig.

Han som satt vak trycker på larmet om och om igen. De kommer förstärkning efter 15 minuter. Då kommer en chef, någon sköterska, och en skötare, de säger att jag måste lugna mig.

Vilket jag gör. Sedan ser chefen stolen som personalen suttit vak i och utbrister, denna stolen kostade 16 000 kr och det ska inte bli fläckar på den eller andra möbler här.

Sen gick hon. De övriga hjälper mig upp ur sängen. Så jag kan tvätta av min arm. Sen byter de sängkläder, rar ut bältessängen, muttrar att man tar ju ut den direkt efter bältningen är avslutad, det är rutin.

Allt blev så fel. Ingen läkare kom när jag låg bältad och de ska komma. Så tror inte bältningen var godkänd