Jag fick vänta ett år på den terapin jag behövde. Jag insjuknande så mycket under den väntetiden att när jag väl fick terapin så var jag i så dåligt skick att jag inte kunde ta emot terapin. Så min vardag fortsättes bestå av tvångsåtgärder och inläggningar.
Stora doser neuroleptika under hot
Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.
Ätstörningen ignorerades
Det senaste året var jag inlagd på allmän avdelning (så till personens försvar fanns ingen kunskap om just ätstörningar, men kan ändå tyckas att de borde fånga upp saken och skicka den vidare) tre gånger på ett år och varje gång åt jag inte. Personalen som delade ut mat och mellis visste att jag tackade nej varje gång men gjorde egentligen inget nämnvärt åt det. Den största peppen var att de stannade upp i två sekunder och frågade om jag inte skulle försöka. Vadå försöka? Jag vill ju inte, och för varje måltid jag undkom blev det allt mer omöjligt att bryta cirkeln och plötsligt säga ja när maten kom, dessutom kändes det som att ingen av personalen brydde sig om jag år eller inte, så varför skulle jag? Jag ville ju inte, jag vägrar, det enda jag ville vara att svälta ihjäl och dö för att få försvinna, så varför skulle jag ens försöka när hela jag är så uppslukad av paniken över att absolut inte äta och min ända önskan var att dö? Trots samma problem varje inläggning så följdes det inte upp. Någon enstaka personal sa att vi skulle äta tillsammans senare, men dök aldrig upp. Näringsdrycker ställdes framför mig men sedan lämnades jag själv och hällde ut dem – vilket man såklart inte bör göra men i det skedet såg jag ingen annan utväg, och jag blev stött av uttrycket att jag skulle försöka äta. Det var som att de trodde att jag ”bara” hade lite ångest och därför dålig matlust och därför skulle vara så lättövertalad, trots att jag vid fler tillfällen för flera ur personalen hade försökt förklara. På utskrivningssamtalet som kom när de konstaterade att jag inte blev bättre av att vara inneliggande sa läkaren att jag skulle vara med min sambos föräldrar varje dag för att äta mat (??). Som om de inte har jobb och behöver lägga tid och energi på annat under vardagarna. När jag sa att vi inte har någon släkt i stan svarade han ”ok” och skrev ut mig och problemen med maten fortsatte.
Läkaren ignorerade riskerna
Jag blev inlagd under LPT pga svår undervikt och anorexi. Min behandlande läkare på ätstörningsenheten (öppenvården) och jag satte ihop ett kostschema som jag gick med på. Jag klarade inte av att äta, så de satte sond och jag skulle få motsvarande kalorimängd i sondnäring istället. Men när läkaren på avdelningen jag blev inlagd på hade möte med mig för att han behövde godkänna mitt vårdintyg, så sa han en avsevärt högre mängd sondnäring än vad som stod på mitt kostschema. Minst 1000 fler kalorier. Jag minns inte exakta mängden, för jag fick panik. När jag sa till honom att jag redan har ett kostschema och inte ska ha så mycket sond så fick jag bara till svar: ”det är jag som bestämmer här”. Sedan var det slutdiskuterat och mötet var över. Jag sprang till rummet och panikgrät. Jag ringde till ätstörningsenheten för att få tag på min läkaren där, för att få hjälp att häva avdelningsläkarens beslut. Min läkare fanns inte tillgänglig, men jag tyckades få hjälp ändå och avdelningen följde mitt kostschema.
Eftersom jag hade varit i svält under så lång tid så var det viktigt att börja långsamt, det kan vara livsfarligt att ge för mycket näring till en person som levt i svält så länge som jag hade gjort. Det finns risk för metabol överbelastning (RFS) vilket kan vara ett livshotande tillstånd.
Det togs blodprover på mig dagligen. Jag var sönderstucken och de hade svårt att få ut tillräckligt mycket blod. Mina värden var extremt dåliga, och en dag kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och gjorde olika tester på mig med orden: ”vi är oroliga att du fått i dig för mycket näring för snabbt. Du har så dåliga värden, det är farligt. Du borde knappt inte kunna sitta upp.”
”VI är oroliga”, sa han som för några dagar sedan ville tvinga i mig runt 10 ggr mer kalorier än jag skulle ha. VI. Det kändes som ett hån. Skötarna och sjuksköterskorna var synligt oroliga, men hur hade läkaren mage att säga att han var orolig när han för några dagar sedan inte brydde sig ett skit ifall jag fick i mig för mycket näring och riskerade metabol överbelastning med påföljande komplikationer?
Lämnad på golvet
En av mina första upplevelser av slutenvården är när jag haft svår dissociation och blivit som förlamad i kroppen. Vid händelsen av dissociation behöver jag hjälp och stöd ur den. En gång ramlade jag ihop och frös till och kunde inte ta mig upp. Hörde skötarna i bakgrunden säga ”låt henne ligga där, vi går på rast”.
Blev så sjuk att jag nästan dog av vården
Jag fick en kraftig psykos 2013. Jag fick åka polisbil till psykakuten där de bältade mig och sedan la in mig på LPT vård. Jag fick hoppa mellan olika avdelningar (suicid, beroende och bipolär). Personalen hade ingen erfarenhet av psykos alls (deras tillvägagångssätt var mest hot, våld och bältning).
Jag gick djupare och djupare in i psykos på grund av den kaosartade stämningen på avdelningen där våld, hot, tvångssövning och bältning kom att bli min vardag och till slut hade jag inte ätit, sovit eller druckit vatten på 8 dygn. Min familj fick höra av överläkaren att jag kanske inte skulle överleva.
Jag blev bättre efter att ha fått ECT-behandlingar och eftersom jag fick ligga på ”vanligt” sjukhus för mitt fysiska tillstånd + medicin. Men det tog väldigt lång tid. Om jag bara hade fått vara någonstans där det var lite lugn och ro från början och haft vårdpersonal som vet hur man behandlar psykos så hade det antagligen inte gått så långt.
Skitsnack och mobbning mot patienter av personalen
Jag har varit på sluten avdelning fyra gånger med ganska långa inläggningar (från två veckor till tre månader).
Något som var vardag på avdelningen var kränkande och nedlåtande kommentarer från personalen riktade mot patienterna. Det var till exempel en kvinna som hade öknamnet ”prinsessan” för att hon hade svårt att äta maten som serverades på avdelningen. Personalen pratade även illa om patienter bakom ryggen på dem – med andra patienter. Det hände flera gånger att några av skötarna snackade skit om patienter med mig när jag själv var väldigt psykiskt sjuk, vilket jag mådde mycket dåligt av.
Något som hände oroväckande ofta, och som jag själv blivit utsatt för är att personalen sa nedlåtande och provocerande saker till en patient och när denne då blev arg och upprörd så fick den antingen en haldolspruta eller bältessäng.
Jag har fått haldolspruta två gånger på grund av att jag har blivit arg och upprörd på personal som fått mig att känna mig nedtryckt och kränkt och det har påverkat mig rejält i efterhand då de dessutom ger sprutan med tvång och våld.
Jag har PTSD och kraftigt sänkt självkänsla efter de åren jag var in och ut på psykiatrin men sedan jag började gå i terapi hos en psykolog har jag inte behövt läggas in igen.
Ingen på min sida
När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.
Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.
På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.
Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.
Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.
Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.
Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.
Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.
Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?
Triggande behandling
Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.
Sjukare av slutenvård
Inlagd på slutenvård. Beskriver suicidtankar. Vill ha någon att prata med, det har hjälpt när en av ssk pratat med mig eller när jag ringt en anhörig för stödsamtal. Deras lösning är mer medicin. Jag blir sämre, börjar självakada inne på avdelningen. Mina anhöriga påtalar det av oro. Ingen bryr sig på psykiatri. Jag proppas i ännu mer mediciner och nekas samtal, nekas att få information om min planerade vård trots att de vet att jag är stressad av all ovisshet vilket leder till självskada. Jag har blivit sjukare av slutenvård när jag sökte hjälp för att må bättre.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
