Jag har varit på ett sjukhus och jag kallar psykitrin där ” house of horror ”
Jag har blivit utsatt för felmedicinering, kränkande uttalande, fasthåller av 7 st kvinnor när de skulle ge mig en tvångsinjektion.
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag var inlagd på de sjukhuset.
Ville man leva innan man kom dit ville man typ dö när man var därinne.
Jag blev utsatt för övergrepp av medpatienter och på förhandlingar med förvaltningsrätten blev jag anklagad för att vara en potentiell läkarmördare, helt på lösa grunder och det kändes helt absurt.
Jag var helt chockad när jag gick från den förhandlingen.

Jag var inlagd på psyk.
Jag har en magtarmsjukdom som gör att jag ibland har svåra diarréer. En dag gick jag till sjuksköterskan och bad om dimor/loperamid. Ett läkemedel, mot just diarréer, stoppande helt enkelt. Inget konstigt läkemedel utan vanligt vid  t ex ”turistdiarréer”. Och jag hade den på min medicinlista. Jag fick en tablett.
Inom en timme frågade jag efter en tablett till. Nä, det gick inte för sig. Hon krävde att nästa gång jag var på toa skulle hon minsann komma och titta så att jag verkligen hade diarré! Jag stod väl där som en fågelholk och undrade om jag verkligen hade hört rätt.
Jag sa lugnt och stilla att hon gärna fick läsa i FASS att den vanligaste ordinationen var att först ta 1-2 tabletter för att vid nästa diarrétillfälle fylla på med ytterligare en tablett. Efter en stund återkom hon och sa ”ja, här har du en då” och stängde dörren till expeditionen.
Helt otroligt – komma med och titta i toaletten! Det är sjukt!

Efter att jag hade försökt hänga mig med sönderrivna lakan fick jag sova direkt på gummimadrassen. Det motiverades med att de inte hade personal nog för att sätta in ett vak, men kändes som en ren bestraffning. Jag var inte värd mer.

Jag åkte till psykakuten på grund av mina konstanta självmordstankar men de vägrade lägga in mig. Jag sa att om ni inte hjälper mig kommer jag att ta mitt liv men fick ändå ingen hjälp. Jag åkte hem och tog alla mina tabletter. En ambulans kom och hämtade mig och jag blev inlagd på psyk några dagar efter. Den första sjuksköterskan jag träffade sa: Vad barnslig du är som gjorde såhär för att ge tillbaka på oss

Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle  ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.

Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.

Befann mig innan sommaren på heldygnsvården, en allmänpsykiatrisk avdelning. Bevittna hur avdelningen ”tömdes” inför sommaren på bara två dagar, fick se personer bli hemskickade utan att överhuvudtaget vara eller känna sig redo. Allt för att avdelningen skulle flyttas under sommaren till en mindre. Det gällde alltså att ”rensa upp” bland nuvarande patienter så det fanns plats för kommande… Bara för att det är hårt tryck och få platser så gjorde alltså någon högre upp *troligen* bedömningen att det var bättre att chansa kring patienters mående än att försöka kämpa för att hålla fler vårdplatser öppna under sommaren. Resursbrist och vårdköer när livet är som allra skörast.

Jag fick vänta ett år på den terapin jag behövde. Jag insjuknande så mycket under den väntetiden att när jag väl fick terapin så var jag i så dåligt skick att jag inte kunde ta emot terapin. Så min vardag fortsättes bestå av tvångsåtgärder och inläggningar.

Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.

Det senaste året var jag inlagd på allmän avdelning (så till personens försvar fanns ingen kunskap om just ätstörningar, men kan ändå tyckas att de borde fånga upp saken och skicka den vidare) tre gånger på ett år och varje gång åt jag inte. Personalen som delade ut mat och mellis visste att jag tackade nej varje gång men gjorde egentligen inget nämnvärt åt det. Den största peppen var att de stannade upp i två sekunder och frågade om jag inte skulle försöka. Vadå försöka? Jag vill ju inte, och för varje måltid jag undkom blev det allt mer omöjligt att bryta cirkeln och plötsligt säga ja när maten kom, dessutom kändes det som att ingen av personalen brydde sig om jag år eller inte, så varför skulle jag? Jag ville ju inte, jag vägrar, det enda jag ville vara att svälta ihjäl och dö för att få försvinna, så varför skulle jag ens försöka när hela jag är så uppslukad av paniken över att absolut inte äta och min ända önskan var att dö? Trots samma problem varje inläggning så följdes det inte upp. Någon enstaka personal sa att vi skulle äta tillsammans senare,  men dök aldrig upp. Näringsdrycker ställdes framför mig men sedan lämnades jag själv och hällde ut dem – vilket man såklart inte bör göra men i det skedet såg jag ingen annan utväg, och jag blev stött av uttrycket att jag skulle försöka äta. Det var som att de trodde att jag ”bara” hade lite ångest och därför dålig matlust och därför skulle vara så lättövertalad, trots att jag vid fler tillfällen för flera ur personalen hade försökt förklara. På utskrivningssamtalet som kom när de konstaterade att jag inte blev bättre av att vara inneliggande sa läkaren att jag skulle vara med min sambos föräldrar varje dag för att äta mat (??). Som om de inte har jobb och behöver lägga tid och energi på annat under vardagarna. När jag sa att vi inte har någon släkt i stan svarade han ”ok” och skrev ut mig och problemen med maten fortsatte.