Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…

Arbetade på slutenvården och i en av ronderna informerades vi om en ny patient som skulle läggas in.  Patienten hade en funktionsnedsättning (som jag också råkar ha, är dock mycket normfungerande så det märks ej) som läkaren och andra anställda gjorde sig lustiga över vid flera tillfällen. Till slut sa jag att jag också hade den diagnosen och vi kanske borde gå vidare, för att markera att det inte kändes okej men på ett neutralt sätt. Efter det fick jag inga fler pass och blev uppsagd ett par veckor senare för att jag ”inte kan skilja på vad som är privat och vad som är personligt” och var ”för öppen” med min diagnos inför kollegorna.

Jag känner fortfarande hårdheten när skötaren höll fast min handled och trycker knytnäven mot min kind. Plötsligt förvandlades skötarens tidigare sexuella övergrepp till ilska. Mina ord visade sig vara betydelselösa. Min rädsla och upplevelse var inget värt. Jag känner mig aldrig trygg på sjukhus och psykiatri. Jag kommer aldrig glömma, aldrig sluta känna hur det kändes…

Kommer alltid bära med mig alla trauman efter övergreppen som skedde bakom låsta dörrar. Övergreppen som klassades som lagliga. Och som IVO därför också vägrar erkänna är vårdskador. Trots att alla tillfällen av fasthållning, bältning och sondmatning med tvång hade kunnat undvikas om jag fått rätt vård och bemötande från början.

Läkaren på psykiatrin registrera i min journal att jag informerats om mina rättigheter vid lpt, men egentligen sa hen  inget alls. Bokstavligen inget. Nu har jag turen att kunna läsa svenska, läst medicinskrätt och  förstår lagtexer. Men det hjälper inte när något felaktigt har skrivits i journalen. Medvetet eller av rutin/stress vet jag såklart inte.

Mina vak under bältningar har alltid suttit i ett hörn tysta och glott på mig. Men denna gången satte personen sig brevid mig, höll min hand och torkade mina tårar med en servett hela tiden. Det glömmer jag aldrig. Jag kände mig sedd.

Med åren har jag fått en ”hemavdelning” där många i personalen följt mig under många inläggningar. Flera har hittat sitt sätt att hjälpa mig i svåra stunder. Sist låg jag på toalettgolvet och grät i över en timme. En lång stund halvlåg ssk bredvid mig och höll min hand. Hålla hennes hand hjälper mig och det hjälpte där och då.

En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.

Jag hamnade på vuxenslytenvård som nyligen fyllda 18år och det var mycket som inte var okej som skedde. Men en skötare var där redan dag ett, även om hon hade svårt att hjälpa mig i akuta situationer hittade hon alltid små saker för att lysa upp min vardag. En dag kom hon med sådana gummiarmband som liknar djur som hon fått i ett barnmål på Max. Vi hade pratat om dessa tidigare i veckan och hon hade tänkt på mig när hon fick dem. Hon gav mig 2 stycken. Den lilla gesten räddade mig. Detta skedde i julas och jag har aldrig tagit av snodden och sedan några månader har jag den tatuerad. Har inte träffat skötaren sedan i juni men kommer alltid vara tacksam för alla små saker hon gjorde för att försöka få mig att hålla ut <3

Jag var med om en vidrig olycka, och på grund av den inlagd i nästan två månader. Hela mitt liv var krossat, för när hjärnan är pajad blir allt mycket svårare. Suicidplaner och lpt-ad kort efter utskrivning från sjukhuset jag var inlagd på. En enda person i sjukvården har mött mig och behandlat mig mer som en person, än en skada. Hon ser mig, på ett sätt som är så befriande. När jag pratar med henne är jag inte ett problem, utan ”bara” en person som har svårt med mitt mående och min fysiska hälsa, men det är liksom inte ALLT jag är. Jag är så mycket mer, och det är en så skön trygghet att ha bokade tider med henne. Hon har inte gett upp. Alla övriga vårdkontakter har bytts ut eller tyckt att de inte kommer någonstans i dialogen med mig, trots att jag verkligen försöker. Hon står kvar och jag har frågat om hon tänker be någon annan ha mötena med mig, men hon säger att hon inte alls vill det, utan hon fortsätter träffa mig tills behovet inte längre finns, hos mig. Det får mig att gråta av lättnad. Hon förstår hur det är för mig att gå igenom det svåra, och att jag egentligen bara behöver tryggheten en god medmänniska kan ge, genom kontinuitet och att bry sig på riktigt. Att skratta med mig, ge mig rum för att gråta och påminna mig om allt jag gillar och ser fram emot, de dagar när livet inte ger särskilt mycket livsglädje eller livslust. Hon, ensam, han hjälpt mig från de absolut värsta mot en något ljusade nutid. Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt mycket, för genom att den enkla så har hon hjälpt mig tillbaka till livet. Den skillnaden kan medmänsklighet göra inom psykiatrin. Det är skillnad på liv och död.