Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.

Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till akutavdelningen, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.

När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.

Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.

Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.

Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.

Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en personal tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.

Jag vet inte hur länga jag ligger där.

Jag blir inlaggd på psykakuten.

Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mammas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.

Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.

Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.

Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.

Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.

Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.

Under 15 år av svår psykisk ohälsa har jag varit inlagd på så många ställen att jag inte längre kan räkna.

Det har varit så många sjukt avvikande händelser under min sjukdomsperiod att jag knappt vet vad jag ska välja men tänker skriva övergripande om en av de senaste.

Jag låg bältad många gånger nästan dagligen på en psykiatrisk avdelning där jag kände mig förhållandevis trygg om man jämför med andra ställen jag varit på.
Hade varit inlagd ca 1 år vilket var ovanligt länge på en akutvårdsavdelning.

När jag denna kvällen låg bältad så skrek jag hysteriskt och försökte ta mig loss men mitt vak vägrade ringa på klockan så ssk kunde komma.
Istället försökte hen lugna mig med att smeka mig på diverse ställen bland annat brösten och där nere och pussade ömt på mig och hyschade.
Hen var ny timanställd men hade redan hunnit ligga med en annan patient(!) och anstastade mig under den mest utsatta positionen man kan vara.

Hen är anmäld och avskedad men paniken i mig från då sitter kvar än idag då jag redan varit utsatt för övergrepp tidigare och när jag fick panikångest över det hen gjorde så blev jag bältad mer å mer å bältningen var så traumatisk redan innan men att bli bältad för ptsd stackare av tidigare bältningar var som att tvingas återuppleva allt hela tiden.

Åter igen ett av många exempel på när allmänpsykiatrins okunskap om ätstörningar blir så fel.

Var inlagd på en slutenvårdsavdelning av andra anledningar men har också en diagnostiserad ätstörning. Hade  på grund av den måltidsstöd av personal, alltså att någon skulle sitta med mig när jag åt. Många gånger har jag fått oförstående kommentarer och frågor som visar att de inte ens tycks veta om att jag har en ätstörning eller vad det innebär, trots denna insats samt att det står i min journal. När jag sedan då satt en kväll och grät mig genom middagen och till slut gav upp med att försöka få i mig hela portionen och la ihop besticken, fylld av ångest, frågade hen, som skulle vara mitt stöd: ”var det inte gott?”

Själv undrade jag för mig själv hur det kan gå till så att personal på en slutenpsykiatrisk avdelning kontinuerligt inte förstår vad en ätstörning innebär eller vilken ständig kamp det är, utan med sin okunskap förvärrar problemet och därmed tillfrisknandet.

Jag var inlagd under lpt, efter flera månader av maktlöshet så orkade jag inte mer.
Slutenvården hade drivit mig hela vägen till där jag i en impuls väljer att jag ska ta mitt liv.
Bakom slutenvårdens dörrar skadar jag mig så allvarligt att det inte går att stoppa och det behövs sys 30 stygn.
När en i personalen hittar mig utbrister hen ”så himla onödigt, om du vill ha uppmärksamhet, varför säger du inte det istället för att hålla på med sånt här larv?”

Jag var på min väns begravning. Jag var sexton, hon hade precis fyllt arton. Vi hade varit inlagda många månader tillsammans på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Men psykiatrin svek henne och hon tog livet av sig. På begravningen träffade jag två vårdpersonal från avdelningen, de enda två som faktiskt varit bra. Både humana och kompetenta. Utbildade. Vi kramades och grät. Jag bad de hälsa tillbaka till slutenvårdsavdelningen. Deras svar var ”Vi jobbar inte där längre, det blev för oetiskt” och ”Vi fick inte göra vårat jobb”.

Jag förstod dem samtidigt som jag blev ännu mer oroad för de som var inlagda på avdelningen nu. Om de två enda vettiga slutat på grund av att vården var oetisk betydde det att patienterna, barnen, var utelämnade till resten av personalstyrkan? De som bältat utan anledning, gett mig fel injektion, hotat och hatat både mig och andra patienter? De som våldtagit, förnedrat och misshandlat mina vänner när vi varit frihetsberövade bakom de låsta dörrarna?

Vad säger det egentligen om en arbetsplats ifall de enda som har medkänsla OCH adekvat vårdkunskap slutar?

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Många gånger har personalens agerande gentemot mig förklarats med min diagnos snarare än att se hur enskildas bemötande påverkar mitt beteende.

Du är maktlös på en slutenvårdsavdelning och har bara rättigheten att lämna den om du inte är under LPT. Du får enbart mediciner som passiviserar, får finna dig i att läkare betraktar dig som en apa på zoo –  istället för att skapa tillfrisknande.

Dina klagomål tas pliktskyldigast upp om du kan uttrycka dig väl men leder aldrig till upprättelse.

Det är min erfarenhet av ett tiotal vistelser på slutenvårdsavdelningar. Aldrig har jag blivit bättre utan snarare sämre av behandlingen.

När jag slutade söka hjälp kunde mitt sanna tillfrisknande börja med privat vård och fokus på hela människan.

Slutenvården kommer alltid undan så länge någon inte dött som direkt orsak till deras agerande.

Har en mkt lång tid bakom mig inneliggande på lpt. Under 15 års tid har jag varit inlagd på lpt mer än halva tiden. Däremellan också på hsl med konverteringsbeslut vilket innebar att om jag ville bli utskriven skulle de omvandlas till lpt.

Jag har en bakgrund av grova sexuella övergrepp. Jag lever också sedan drygt 25 år med en partner som våldtar mig o slår mig. Min psykolog tyckte inte att jag skulle gnälla över det. Har man låtit gifta sig så gör man ju en överenskommelse om att sex är en del av äktenskapet. Min läkare på slutenvården tyckte att jag måste sluta se mig som ett offer o gav mig em dikt som en annan patient skrivit. Den hette: jag har ett val. Jag är inget offer

Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).

En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.

Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)

Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt