”Du är inte suicidal på riktigt. Isåfall hade du inte kommit tillbaka till avdelningen. Det finns många sätt att ta livet på, och vill du dö hade du redan gjort det.” Jag var på LPT efter självmordsförsök och fortsatta självmordstankar. Jag försökte rymma varje dag, jag skadade mig varje dag och jag mådde skit. Men skötarna på avdelningen fick mig att må ännu sämre.

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Det är lördag jag har inte fått ha läkarsamtal på 4 dagar och vill få gå ut och ta frisk luft utanför med personal. Att sitta inne på avdelningen gör mig panikslagen, jag vill bara få andas frisk luft. Jag var inlagd för svår Anorexi. Eftersom jag inte får träffa en läkare förenns på måndagen blir jag mycket upprörd och gråter mycket då jag känner mig instängd (vilket jag var på lpt). Istället för att försöka lugna mig med ord släpar 4 i personalen in mig i bältesrummet, där jag får ligga fastspänd timmar i sträck, drar ner mina byxor och ger mig en spruta i ena skinkan, fasst jag lovar att vara helt tyst när de väl hade bältat mig. Att vara bältad är för mig hemskt och okontrollerbart. Varför ska psykvården vara så hård. Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

När jag varit inlagd så har jag märkt hur jäkla lite personalen bryr sig om stället. Det stora rummet har en liten liten tavla i ram med en person som sitter i fosterställning. Om rummet är sju meter långt är den lite konstigt felplacerad. Som att där varit andra tavlor innan men efter åren har de gått sönder eller något och man inte pallat sätta upp något nytt. Sunkiga soffor. Kanske femton böcker i en jättestor bokhylla som då skriker tomt. Böckerna är sådana gamla böcker från 80 talet med en man på hingst som räddar tjejen. Söndriga ryggar på boken. Precis som på en loppis. Schack utan alla pjäser mm….sådant gör att man får känslan av att du är inte helt värd att tas hand om på bästa sätt. Så satt personalen i sitt rum och åt tårta istället. Helt surrealistiskt…

Blev inlagd första gången. Jag var deprimerad och helt krossad. Grejen var att jag gick igenom en svår ryggoperation fem månader innan och hade grymma smärtor. Jag hade ju medicin för huvudet och för ryggen så att säga. Jag var helt knäckt och grät. Jag frågade om de hade koll på mina mediciner, jag behöver för ryggen med. De svarade hånfulla saker som att de inte trodde mig. Min partner ringde med dem och talade med dem. Det absolut första de säger till hen i telefon var…..jaha, så hen försöker lura dig med.

Jag var inlagd och blev utskriven efter en vecka. Sedan kom jag åter efter en vecka för jag mådde ju fortfarande dåligt. När jag kom in så var där en vårdare som hade lite okänsligt och burdust uppträdande. De började hämta lakan och bädda. Jag stod där, ingen frågade mig men de började tala högt om mig med varandra framför mig. Nu är hen tillbaka igen. Ja då är hen ju det. Ja ja, men vad är det med hen? Det måste ju vara någonting….va? Typ att de pustade och kunde inte förstå sig på det här.

Det här är inte min erfarenhet men min bästa vän. Hen var inlagd och det stod en person och grät i korridoren varje dag. Personalen gick bara förbi. Hen gick fram och frågade hur det var och gav hen en kram. De blev sedan vänner för livet. Min vän borde jobba som vårdare….

Har varit inlagd ett par gånger men en gång var jag där en vecka och ingen talade med mig alls. Jag bara var där som ett spöke. Jag var inte hysterisk eller vansinnigt deprimerad utan då bara helt slut, kronisk trötthet skrev läkaren att jag hade. Jag har varit där i depressiva tillstånd och varit helt hysterisk men inte den här gången. Jag låg på mitt rum med en bok, gick i korridoren till toaletten. Gick till maten. Gick ut på uteplatsen som mest är en rökruta så man luktar skit efteråt.

Men ingen sade något…

De gick förbi mig i korridoren, de satt i sitt rum och åt tårta. En vän är elektriker på sjukhuset och hen brukar säga att va fan gör de? Patienter bara sitter och glor på tv i sunkna soffor hela dagarna eller röker. Händer ingenting, ingen vilja att göra något bra av det. Bara förvaring av människor som inte mår bra…

Läkarbesöket, visst, där blev jag tilltalad. De kom med medicin men aldrig någon på en hel vecka som frågade mig hur jag hade det. Tog sig tid en liten stund att lyssna eller bara snacka lite.

Jag var som luft, en tyst våldnad.

Jag var inlagd. En vårdare envisades med att säga mitt namn hela tiden i varje mening. Så som en förmyndare översittare gör. Istället för att säga att, du kan göra si eller så. Ordet du byts mot mitt namn. Nu får faktiskt ”mitt namn” göra såhär för ”mitt namn” kan inte. Jag sade helt frustrerat att kan du sluta säga mitt namn i varje mening och bara säga du. Det känns så nedvärderande. Hen blev skitarg och talade om för mig att jag skulle inte tro att jag var den enda på avdelningen.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.