Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Psykiatrin behandlar inte orsaker

I tre år har jag försökt få upprättelse efter två slutenvårdsvistelser i psykiatrin. Nu är ärendet hos försäkringsbolaget och en tjänsteman har nyligen informerat att de föreslår avslag, dvs att min upplevelse av att jag fått men av vistelserna inte är sanna utan istället förklarar en läkare att det är diagnosen som kan förklara mitt beteende och att vårdens uppdrag har utförts som den ska. Konsekvensen är att slutenvårdspsykiatrin inte tar ansvar för självmordsbenägenhet och skriver till och med ut när en patients mående är som sämst – för det ingår i patientens beteende att vara utagerande. De som känner mig vet att detta är ren lögn och att jag kan inte tro annat än att updrag och att skydda de egna går före patientens rätt. Utan patienträttslag och objektiv utredning är psykiatrin ett skämt och kan bara bidra till status quo och försämring:

Försäkringsbolaget pm:
“För rätt till patientskadeersättning krävs först och främst att det finns ett orsakssamband mellan skadan och vården. Det är inte tillräckligt att patientens skada eventuellt kan ha orsakats av en vårdåtgärd, utan denna orsak ska vara mer sannolik än någon annan tänkbar förklaring till skadan. Se 6 § första stycket patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Hur kan slutenvårdspsykiatrins utredare avgöra att det inte finns ett orsakssamband? Samma dag som jag lämnade avdelningen uppstod en rad händelser som de inte samtalade med mig om. Inte ens journalanteckningarna är kompletta. Finns det ens utskrivningsanteckningar från avdelningen om hur händelseförloppet gick till?
På morgonen kallades jag till ett möte med läkare, ssk samt för mig okänd person varpå jag aldrig gick in i det trånga utrymmet dels för att jag bett om att tala med läkaren ensam då jag var kraftigt stressad och hade svårt för samtal med flera samtidigt och dels för att det trånga utrymmet bidrog till omedelbart obehag. Under det högst det en minut långa samtalet fick jag veta att jag inte fick enskilt samtal med läkaren och att jag skulle skrivas ut för att jag försämrades på avdelningen. Jag vände på en femöring när jag hörde utskrivning och visste inte om det gällde samma dag eller senare men jag gick direkt till mitt rum och packade mina väskor.

För att härbärgera min ångest gick jag till ssk för att få en förklaring, till ssk som genast hänvisade mig till annan ssk. Den skk jag hänvisades till har jag haft dålig kommunikation med tidigare men kontaktade henne och hon gick till överläkaren och kom tillbaka och sa att jag kunde lämna avdelningen samma dag. Jag gick då direkt till matrummet och hämtade plastskedar som jag hört medpatient skada sig med och inne på en toalett misslyckades jag med uppgiften men blödde något från en arm. Jag var förvirrad och kunde inte uttrycka vad jag behövde för slags samtal men gick från avdelningen för att samla tankarna. Jag gjorde något helt annat av impuls.

På frågan vad jag skulle göra utanför avdelningen ljög jag och sa att jag behövde luft men redan då hade mina tankar om att skada mig startat. Mina självskadetendenser har uppstått när jag inte kan uttrycka känslor eller förstår att jag är illa berörd av något. Jag gick raka vägen till apoteket men insåg att jag inte skulle dö en plågsam död med värktabletter vilket jag försökt med en gång på 90-talet så jag gick istället till en restaurang för att supa mig full trots att jag normalt inte dricker alkohol och väl på restaurangen inser jag att jag inte har några pengar och att jag inte kan dö på det sättet. Arg inför faktum att jag inte kunde reglera min frustration smsade jag till en inneliggande patient på samma avdelning som kunde vidareförmedla min situation till en timvikarierande mentalskötare och jag har förtroende för och gick tillbaka till avdelningen.

Väl tillbaka på avdelningen är det helt tomt i korridoren och jag såg varken personal eller patienter varpå jag började tillfoga mig skada nu på ett sätt jag aldrig gjort mot mig tidigare genom att sparka sönder flera stora blomkrukor barfota och sen gick jag till mitt rum och började slå mina armar mot en vägg varpå jag hörde anfallsalarm och det började flöda in människor i mitt rum, kanske tjugo personer varav läkaren i dörröppningen. Alla stod och glodde på mig och jag blev utom mig av ilska att jag fått så mångas uppmärksamhet först då men den insikten kom långt senare än under själva händelsen. Jag fick en impuls att börja slåss med var och en av dem men insåg att det skulle misslyckas så jag tog en kudde och kastade den på läkaren så hens glasögon åkte av. En msk tog ett armgrepp på  mig och jag gav efter direkt för att inte bli bältad. När greppet lossnade var jag så full med kraft att jag tog nattduksbordet och lyfte det rakt upp i luften för att stöta det rakt ned i marken så det blev kaffeved. Pga all stress kände jag att jag höll på svimma och satte mig några sekunder då jag fick syn på mina väskor. Under fullständig tystnad gick jag till utgången och jag blev utsläppt utan ett ord.

Jag har aldrig varit utagerande mot någon tidigare utom vid ett tillfälle några veckor före då jag blev mycket dåligt bemött av en msk och kvinna när jag puttade bort henne för att hon stod och skällde på mig med lyft finger mot mig bara en halvmeter från mig då det inte var henne jag talade med. Den händelsen är nedtecknad och delad.

Väl utanför avdelningen var jag så kognitivt påverkad och matt att jag inte kunde tänka och kom inte ihåg var jag bodde för under den perioden bodde jag på flera olika platser pga att jag inte hade råd med min lägenhet. Istället insåg jag att jag behövde hjälp och kontaktade psykakutens jour mha av en taxi som tog mig dit utanför sjukhuset. Jag hade aldrig hittat utan taxi den gången. Normalt har jag mycket bra orienteringsförmåga.

På akuten fick jag plats på PIVA på det sjukhus jag just lämnat och där kände jag mig trygg på grund av den höga personaltätheten vilket är en ovanlig upplevelse för mig. Jag hade ändå stora problem att anpassa mig där när jag inte fick vara ifred med eget rum eller i tystnad.

Två dagar senare kom en för mig okänd person som inte presenterade sig varför han var på mötet och visade sig senare vara den huvudansvarige överläkaren. Utan att föra en dialog med mig skrev han ut mig direkt. Så två dagar före det tillfället var jag för sjuk för att stanna och på PIVA var jag för frisk. Förfärad av beslutet förvägrades jag ett andra samtal med läkaren och istället talade jag länge under gråt med en sympatisk sköterska som liknade utskrivningen med att “slänga ut en anka i vatten för att testa om den kan simma.”

På en bänk utanför PIVA visste jag inte var jag skulle ta vägen men gick mot den plats jag hyrde ut min lägenhet i och lämnade alla mina saker i ett uteförråd jag hade mina övriga ägodelar. Jag fortsatte min promenad och bestämde mig därför att försöka avlsuta mitt liv. Det var vått, kallt och mörkt så jag gick upp på spåret för att ta mig till den bro jag kände till och där försöka hoppa över kanten. Någon kontaktade polisen som tog mig från området i handfängsel för att jag nekade att jag var suicidal och inte hade anledning att följa med och medgav inte heller att jag skulle ha gått på spåret. De tog mig upp på en av SJs tåg och förde mig till närmaste station där jag skämdes som en hund genom det fullsatta stationshuset med fyra poliser.

Därifrån kördes jag till akuten där jag ansträngde mig hårt för att förneka mina handlingar – nu panikslagen inför att åter hamna där jag inte blev hörd, sedd och trygg.  Den största tillitsförlusten i mitt liv –  att inte få stöd i vården dit jag motvilligt vänt mig många gånger tidigare för att jag inte visste hur jag skulle ta mig vidare och börja må bättre.

Nu förlorade jag allt hopp om att få hjälp via psykiatrin och har sedan dess aldrig bett om hjälp men har kallats in till min behandlande öppenvårdsläkare för att slippa tvångsinläggning med LPT. Jag har sagt att om han skriver in mig kommer jag göra allt för att slå sönder allt som jag kommer åt och även läkaren har insett att jag inte mår bra i slutenvården där jag bara upplever att jag förvaras utan förbättring, är än ensammare än utanför slutenvården då jag aldrig fått meningsfulla samtal som lett till förbättring.

All behandling jag fått i slutenvården är förmenande kommentarer som sänker självkänslan, som läkarens förklaring vid utskrivningen från PIVA att mina beteenden kunde förväntas utifrån min diagnos (som senare visade vara felaktig och inte var borderline utan PTSD). Men hen försökte aldrig förstå att det var de mellanmänskliga kontakterna och bristen på desamma som skapade min frustration och mitt sammanbrott både på avdelningen och på PIVA.

Ingen har egentligen försökt höra hela min berättelse eller gett mig det utrymmet. Det enda försöket gjordes av en verksamhetschef på avdelning våren 2018 men jag kunde inte förmå mig komma till mötet då hen ville att jag skulle komma till avdelningen som bara skapade panikkänslor hos mig inför tanken att återvända dit. Den chefen försökte inte förstå varför jag inte ville komma och gav mig därför heller ingen chans att träffas på annan plats för att återge mig någon slags tillit för att slutenvårdsavdelning är en plats för att öka tryggheten och återfå tilliten till att vården kan bidra till mitt tillfrisknande. Den gången kunde jag inte heller uttrycka på en gång att det var rädsla för att återbesöka avdelningen som jag tackade nej.

Hur kan vården och de s k specialisten avgöra om vårdskada uppstått då de inte hör min version eller ens startar en dialog? Det är inte min diagnos som beter sig utan jag som person och som ett resultat av psykosociala skäl.

Mitt bitterhet är enorm då jag inte har någonstans att ta vägen när jag mår som sämst vilket också är ett dilemma för min behandlande läkare som insett att jag aldrig pratar i klartext när jag mår som sämst förrän i efterhand. Att den läkaren inte heller kan följa mig beror på att jag träffar hen var tredje eller varannan vecka och mycket hinner hända däremellan.

Försäkringsbolagets pm:
“För att en diagnostisering ska räknas som felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Vi utgår då från de besvär som uppvisats vid undersökningstillfället, vilka undersökningar som gjorts samt hur symtomen och resultaten tolkats. Om en läkare som undersöker och tolkar synbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en eventuell följdskada inte nödvändigtvis ersättningsbar. Det är bara om en erfaren specialistläkare inom området borde ha dragit en annan slutsats som ersättning kan bli aktuell. Se 6 § första stycket 3 patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Det är inte utifrån diagnos en läkare bör avgöra om felaktig behandling utförts utan i det här fallet handlar vanvården av bristen på kommunikation, utrymme för medling och total avsaknad av vilja till dialog för försoning. Specialistens utlåtande är tydlig och talar för bifall men försäkringsbolagets utredande specialist väljer ändå att yrka på avslag!

Det finns inga utskrivningsanteckningar från avdelningen om händelsförlopp, tillstånd och något utskrivningssamtal fick jag aldrig erbjudande om. Varför försökte ingen sätta sig ner och försöka se mitt perspektiv den dagen? Hellre släppte de ut mig som patient från avdelningen med suicidplaner och som jag uttryckligen kommunicerade och sen försökte genomföra. Min syster tycker jag är självisk som försökte ta livet av mig men för mig handlade det om att jag såg mig så besvärlig att ingen talade med mig eller försökte finna lösningar tillsammans med mig. Jag upplevde mig som en börda för alla inklusive mig själv och förtjänade inte att leva – speciellt när jag inte lyckades få stöd i slutenvården där jag gått obehandlad och övermedicenerad, rädd och blottad på avdelningen för andra och speciellt rädd för attack nattetid. Jag har aldrig använt självskada eller planer om suicid som utpressningsmedel som en del personal felaktigt föreställer sig. Idag kan jag förstå varför jag blev så våldsam och självskadebenägen för det var ett sammanbrott i mina försök att kommunicera eller att få till stånd en kontakt för förståelse vilket kaos som pågick: Jag kunde inte tänka klart, jag hade veckor och månader av sömnproblem och självsvält men ingen kunde förklara eller sammanfatta och spegla min misär för mig och tillsammans försöka hitta en fungerande lösning i min framtida vardag utanför avdelningen. Som ensamstående, utan förmåga att arbeta och ensam om dagarna fick jag panik när jag insåg att inte heller vården kunde hjälpa mig som jag hade satt all tilltro till. Jag hade då inte tillit till att jag kunde utforma mitt eget tillfrisknande. När mina kognitiva förmågor inte fungerar finns ingen som skyddar mig mot perioder av kognitiv svikt så mina beteenden är helt adekvata i förhållande till vad som stod på spel.  Överläkaren på avdelningen skulle ha skrivit om händelserna men ingenting finns skrivet om min sista dag hos dem som beskriver vad jag kan ha reagerat på. Inte ens händelsen i mitt rum den sista kvarten före jag lämnade avdelningen delvis för att jag upplevde som omöjlig och hade betett mig fel.
Verksamhetschefen har vid anmälan om händelserna till Patientnämnden kommenterat något i stil med att eftersom läkaren inte längre arbetar på avdelningen kan heller inte mer göras i mitt ärende.

För övrigt har jag under 2020 fått diagnosen asperger och det är väl ändå väldigt underligt att trots all tid jag varit under klinisk observation så har så kallade specialister även missat något så väsentligt! Vad gott finns att säga om slutenvårdspsykiatri? Är den objektiv.? Bidrar den till tillfrisknande? Är den lösningsfokuserad och är öpv inkluderad, kontinuerlig för en person med komplex traumatisering, ME/CFS, EDS, autism och numera vårdskada?

Aldrig kommer jag att säga något gott om psykiatrin och i resten av mitt liv kommer jag att varna andra att söka hjälp för adekvat objektiv diagnostisering med biomedicinska markörer och individanpassad vård som leder till tillfrisknande finns inte. Med så mycket tid spenderad i slutenvården mellan 1990-1992 och 2010-2017 har jag sett allt som inte fungerar och utöver det är fördelarna med vården bara något som kan tillskrivas medicinindustrin. Patienterna kommer i andrahand.