Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Vissa av oss har både jobbat extra där och besökt folk vi känner och hört hur de skrattar och larvar sig i personalrummet: ”Hennes man är på hennes rum och väntar, man förresten, det är ingen riktig man”.

”Du är inte suicidal på riktigt. Isåfall hade du inte kommit tillbaka till avdelningen. Det finns många sätt att ta livet på, och vill du dö hade du redan gjort det.” Jag var på LPT efter självmordsförsök och fortsatta självmordstankar. Jag försökte rymma varje dag, jag skadade mig varje dag och jag mådde skit. Men skötarna på avdelningen fick mig att må ännu sämre.

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Det är lördag jag har inte fått ha läkarsamtal på 4 dagar och vill få gå ut och ta frisk luft utanför med personal. Att sitta inne på avdelningen gör mig panikslagen, jag vill bara få andas frisk luft. Jag var inlagd för svår Anorexi. Eftersom jag inte får träffa en läkare förenns på måndagen blir jag mycket upprörd och gråter mycket då jag känner mig instängd (vilket jag var på lpt). Istället för att försöka lugna mig med ord släpar 4 i personalen in mig i bältesrummet, där jag får ligga fastspänd timmar i sträck, drar ner mina byxor och ger mig en spruta i ena skinkan, fasst jag lovar att vara helt tyst när de väl hade bältat mig. Att vara bältad är för mig hemskt och okontrollerbart. Varför ska psykvården vara så hård. Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

När jag varit inlagd så har jag märkt hur jäkla lite personalen bryr sig om stället. Det stora rummet har en liten liten tavla i ram med en person som sitter i fosterställning. Om rummet är sju meter långt är den lite konstigt felplacerad. Som att där varit andra tavlor innan men efter åren har de gått sönder eller något och man inte pallat sätta upp något nytt. Sunkiga soffor. Kanske femton böcker i en jättestor bokhylla som då skriker tomt. Böckerna är sådana gamla böcker från 80 talet med en man på hingst som räddar tjejen. Söndriga ryggar på boken. Precis som på en loppis. Schack utan alla pjäser mm….sådant gör att man får känslan av att du är inte helt värd att tas hand om på bästa sätt. Så satt personalen i sitt rum och åt tårta istället. Helt surrealistiskt…

Blev inlagd första gången. Jag var deprimerad och helt krossad. Grejen var att jag gick igenom en svår ryggoperation fem månader innan och hade grymma smärtor. Jag hade ju medicin för huvudet och för ryggen så att säga. Jag var helt knäckt och grät. Jag frågade om de hade koll på mina mediciner, jag behöver för ryggen med. De svarade hånfulla saker som att de inte trodde mig. Min partner ringde med dem och talade med dem. Det absolut första de säger till hen i telefon var…..jaha, så hen försöker lura dig med.

Jag var inlagd och blev utskriven efter en vecka. Sedan kom jag åter efter en vecka för jag mådde ju fortfarande dåligt. När jag kom in så var där en vårdare som hade lite okänsligt och burdust uppträdande. De började hämta lakan och bädda. Jag stod där, ingen frågade mig men de började tala högt om mig med varandra framför mig. Nu är hen tillbaka igen. Ja då är hen ju det. Ja ja, men vad är det med hen? Det måste ju vara någonting….va? Typ att de pustade och kunde inte förstå sig på det här.

Det här är inte min erfarenhet men min bästa vän. Hen var inlagd och det stod en person och grät i korridoren varje dag. Personalen gick bara förbi. Hen gick fram och frågade hur det var och gav hen en kram. De blev sedan vänner för livet. Min vän borde jobba som vårdare….

Har varit inlagd ett par gånger men en gång var jag där en vecka och ingen talade med mig alls. Jag bara var där som ett spöke. Jag var inte hysterisk eller vansinnigt deprimerad utan då bara helt slut, kronisk trötthet skrev läkaren att jag hade. Jag har varit där i depressiva tillstånd och varit helt hysterisk men inte den här gången. Jag låg på mitt rum med en bok, gick i korridoren till toaletten. Gick till maten. Gick ut på uteplatsen som mest är en rökruta så man luktar skit efteråt.

Men ingen sade något…

De gick förbi mig i korridoren, de satt i sitt rum och åt tårta. En vän är elektriker på sjukhuset och hen brukar säga att va fan gör de? Patienter bara sitter och glor på tv i sunkna soffor hela dagarna eller röker. Händer ingenting, ingen vilja att göra något bra av det. Bara förvaring av människor som inte mår bra…

Läkarbesöket, visst, där blev jag tilltalad. De kom med medicin men aldrig någon på en hel vecka som frågade mig hur jag hade det. Tog sig tid en liten stund att lyssna eller bara snacka lite.

Jag var som luft, en tyst våldnad.