Det var dagen innan nyårsafton för nåt år sedan jag var på bup akuten. Jag lyckades prata mig ut därifrån men så fort de öppnade dörrarna för att åka hem tvekar jag inte ens och springer allt jag har. Vet att det är mina handlingar, mina val och mitt ansvar för beteendet. Men så sjuk jag var då är svårt att föreställa sig om man inte själv varit den, där konsekvenstänket är så långt bort. Jag springer iallafall, lämnar mamma och ssk som släppt ut oss, vid dörren. Hela natten gömmer jag mig bakom ett buskage, i flera minusgrader utan jacka och i endast tygskor. Polisen finner mig till slut på morgonen på nyårsafton och kör mig tillbaka till akuten. Där fick jag reda på att personalen bara lämnat mamma där vid akuten, utan hjälp och mamma var den personen som fick ringa polisen och gå runt och leta. Men att de visste att ett så sjukt och suicidalt barn sprungit iväg framför deras ögon och de verkligen bara kollar på… Därefter tvångsinlades jag och spenderade nyårsafton på avdelningen. Jag älskar att kolla på fyrverkerier egentligen. Men allt va så mörkt i min värld just då så grät tills jag inte hade nåt kvar i mig och somnade innan tolvslaget. Igår (nyårsafton) slog mig tanken på alla som just nu en gång var jag. Och att livet blev så mycket bättre, att jag nu firade nyår lycklig och fick min första nyårskyss av killen jag älskar. Att två nyårsafton kan se så olika ut, att många inte får uppleva den som så bra. Det gör ont.

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Jag fördes med ambulans till akuten efter ett självmordsförsök, därefter upp till avdelning för observation övernatten. Under morgonen dagen efter blev de komplikationer och jag fick föras vidare till IVA(intensivvårdsavdelningen) efter att jag hade vaknat till där och åter var klar igen så skulle en läkare bedöma mig från psykiatrin innan jag fick lämna och där togs beslutet att jag skulle med till psykiatriska  slutenvårdsavdelningen. Väl på plats så satt jag där förvirrad och ångestladdad på mitt rum. Jag var där väldigt få dagar då jag propsade på att jag skulle hem. Jag minns inte mycket av vårdtiden där förutom några skötare som då och då försökte prata med mig, jag var stängd och vågade inte prata med någon av dom, jag såg de bara som läskigt och ångestfyllt.

När jag var 16 år och inlagd på bup så försökte jag strypa mig med en sladd jag lyckats ta ifrån laddrummet när ingen såg. Personalen hittade mig medtagen, men jag hade inte hunnit bli medvetslös. Det kom massor med personal som hjälptes åt att ta bort sladden innan jag blev medvetslös. Sjuksköterskan undersökte mig och sa till personalen att de skulle hålla extra koll på mig under kvällen (ssk jobbade på annan avdelning) men personalen på avdelningen frågade aldrig Burnham mådde och undersökte mig aldrig. Även fast jag varit kraftigt medtagen när de hittade mig. När jag kommer hem visar det sig att mina föräldrar inte haft någon aning om att detta skett. Förens jag berättade för dom.

När jag var 19 år så var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning på grund av min anorexi. Jag mådde fruktansvärt och vid ett samtal med min behandlare utryckte jag tankar på suicid vilket gjorde henna orolig. Hon tvingade därför mig ha ett läkarsamtal med överläkaren på direkten. När jag berättar om mina sucidtankar och planer för läkaren tittar han på mig och sa att om jag faktiskt velat ta livet av mig så hade jag redan gjort det. Han menade att jag hade rätt att avvika från avdelningen när som helst och därför enkelt kunnat ta livet om jag nu verkligen velat det på riktigt. Eftersom jag var inlagd på grund av min ätstörning fick jag dock knappt gå ut alls utan bara 15 minuter per dag tillsammans med personal. Jag hade därför inte möjligheten att ta livet av mig även fast jag var inlagd ”frivilligt”. Han sa även att jag gärna fick ta lviet av mig och att det då var mitt egna val. Efter samtalet var jag mycket upprörd och ledsen och kände mig sviken av läkaren. Jag frågade då även min behandlare om hon inte fortfarande var orolig för mig då mina tankar var lika påtagliga som innan. Hon sa då att hon inte var orolig alls då det nu var läkaren som gjort en bedömning och därför bar ansvaret. Därefter gick hon och lämnade mig själv helt förstörd. 

Kvällen efter bestämmer jag mig för att försöka ta livet av mig. Jag hade förberett brev mm. redan långt innan läkarsamtalet så nu när jag visste att jag fick gå så såg jag min chans. Till personalen sa jag att jag skulle sova hemma och till mina föräldrar sa jag att jag skulle sova på avdelningen. Jag tog mig till närmsta butik och införskaffade det som jag behövde för att avsluta mitt liv. Då jag endast hade mitt bankkort i mobilen var jag tvungen att ha den på tills jag betalat. Samtidigt hade mina föräldrar spårat mig och förstod var som var på gång. De kom snabbt och stoppade mig en bit in i försöket. Jag vägrade åka tillbaka till avdelningen så vi åkte hem och sov. Dagen efter hade jag ett nytt läkarsamtal med samma överläkare som fått reda på vad jag gjort genom en sköterska som jag pratat i förtroende med. Återigen menade han att jag inte ville dö utan bara överdrev för om jag verkligen velat så hade jag ju lyckats med mitt försök. Där och då försvann all min fötroende för psykiatrin.

Jag har tappat räkningen på hur många suicidförsök jag gjorde under alla de där mörka åren. Det jag minns är att allra flest försök gjordes innanför de låsta dörrarna på psykiatriska avdelningar. Det var där jag inte fick hjälp. Där jag jag blev utsatt för övergrepp. Där jag feldiagnosticerades, felbehandlades och medicinerades sönder.

Jag är cisman och lever med sexuella övergrepp och sexuella trakasserier från män i tonåren och vuxenlivet. För det söker jag vård på Psykiatrin första gången 2012. Läkarna tror inte på min berättelse om sexuella trakasserier på arbetet och beskriver det som vanföreställningar. En läkare skriver i journalen att jag är ”bög”. Ett mycket kränkande ord som jag fått höra dagligen i hemmet, i skolan och på arbetsplatser. 2020-06 söker jag vård. En stafettläkare där säger att ”om du inte erkänner att du är homosexuell, inte har något jobb, ingen flickvän och inga vänner kan vi inte hjälpa dig.” Jag säger att jag är suicidal. Då säger samma läkare ”om du vill begå självmord är det ditt problem, vi kan inte hjälpa dig!”  Jag går in på mitt rum och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Jag anmäler till Patientnämnden, men avdelningen ljuger och förnekar allt. 2024-01 dör min far hastigt, vi hade en bra relation de sista åren så jag hamnar i djup kris. En överläkare säger ”jag förstår att människor irriterar sig på din sexualitet”. Han förnekar senare att han sagt det.

2025-07 är jag åter. En undersköterska (A) skäller ut mig och säger ”du gör fel som blir ledsen när folk kallar dig bög. Det är inget skällsord. Du kränker mig när du inte låter mig kalla dig det. ”. Jag får panik och blir suicidal. Jag försöker prata ut med undersköterskan A. Hon säger att jag missuppfattat henne och att det är jag som har problem. Senare ber hon om ursäkt, men skadan är skedd. Jag försöker prata med en ung mentalvårdare (B). Hon säger ”haha! Det brukar vara svenskar som är homosexuella, det finns inte i mitt hemland och det är inte ok. ”. Jag får mer panik och inser att jag måste ta mig från sjukhuset så snabbt som möjligt. Jag är livrädd för mer diskriminering och när jag var ung utsattes jag också för potentiellt dödligt våld pga min sexualitet, så jag är verkligen rädd för livet.