När jag var 16 år och inlagd på bup så försökte jag strypa mig med en sladd jag lyckats ta ifrån laddrummet när ingen såg. Personalen hittade mig medtagen, men jag hade inte hunnit bli medvetslös. Det kom massor med personal som hjälptes åt att ta bort sladden innan jag blev medvetslös. Sjuksköterskan undersökte mig och sa till personalen att de skulle hålla extra koll på mig under kvällen (ssk jobbade på annan avdelning) men personalen på avdelningen frågade aldrig Burnham mådde och undersökte mig aldrig. Även fast jag varit kraftigt medtagen när de hittade mig. När jag kommer hem visar det sig att mina föräldrar inte haft någon aning om att detta skett. Förens jag berättade för dom.

När jag var 19 år så var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning på grund av min anorexi. Jag mådde fruktansvärt och vid ett samtal med min behandlare utryckte jag tankar på suicid vilket gjorde henna orolig. Hon tvingade därför mig ha ett läkarsamtal med överläkaren på direkten. När jag berättar om mina sucidtankar och planer för läkaren tittar han på mig och sa att om jag faktiskt velat ta livet av mig så hade jag redan gjort det. Han menade att jag hade rätt att avvika från avdelningen när som helst och därför enkelt kunnat ta livet om jag nu verkligen velat det på riktigt. Eftersom jag var inlagd på grund av min ätstörning fick jag dock knappt gå ut alls utan bara 15 minuter per dag tillsammans med personal. Jag hade därför inte möjligheten att ta livet av mig även fast jag var inlagd ”frivilligt”. Han sa även att jag gärna fick ta lviet av mig och att det då var mitt egna val. Efter samtalet var jag mycket upprörd och ledsen och kände mig sviken av läkaren. Jag frågade då även min behandlare om hon inte fortfarande var orolig för mig då mina tankar var lika påtagliga som innan. Hon sa då att hon inte var orolig alls då det nu var läkaren som gjort en bedömning och därför bar ansvaret. Därefter gick hon och lämnade mig själv helt förstörd. 

Kvällen efter bestämmer jag mig för att försöka ta livet av mig. Jag hade förberett brev mm. redan långt innan läkarsamtalet så nu när jag visste att jag fick gå så såg jag min chans. Till personalen sa jag att jag skulle sova hemma och till mina föräldrar sa jag att jag skulle sova på avdelningen. Jag tog mig till närmsta butik och införskaffade det som jag behövde för att avsluta mitt liv. Då jag endast hade mitt bankkort i mobilen var jag tvungen att ha den på tills jag betalat. Samtidigt hade mina föräldrar spårat mig och förstod var som var på gång. De kom snabbt och stoppade mig en bit in i försöket. Jag vägrade åka tillbaka till avdelningen så vi åkte hem och sov. Dagen efter hade jag ett nytt läkarsamtal med samma överläkare som fått reda på vad jag gjort genom en sköterska som jag pratat i förtroende med. Återigen menade han att jag inte ville dö utan bara överdrev för om jag verkligen velat så hade jag ju lyckats med mitt försök. Där och då försvann all min fötroende för psykiatrin.

Jag har tappat räkningen på hur många suicidförsök jag gjorde under alla de där mörka åren. Det jag minns är att allra flest försök gjordes innanför de låsta dörrarna på psykiatriska avdelningar. Det var där jag inte fick hjälp. Där jag jag blev utsatt för övergrepp. Där jag feldiagnosticerades, felbehandlades och medicinerades sönder.

Jag är cisman och lever med sexuella övergrepp och sexuella trakasserier från män i tonåren och vuxenlivet. För det söker jag vård på Psykiatrin första gången 2012. Läkarna tror inte på min berättelse om sexuella trakasserier på arbetet och beskriver det som vanföreställningar. En läkare skriver i journalen att jag är ”bög”. Ett mycket kränkande ord som jag fått höra dagligen i hemmet, i skolan och på arbetsplatser. 2020-06 söker jag vård. En stafettläkare där säger att ”om du inte erkänner att du är homosexuell, inte har något jobb, ingen flickvän och inga vänner kan vi inte hjälpa dig.” Jag säger att jag är suicidal. Då säger samma läkare ”om du vill begå självmord är det ditt problem, vi kan inte hjälpa dig!”  Jag går in på mitt rum och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Jag anmäler till Patientnämnden, men avdelningen ljuger och förnekar allt. 2024-01 dör min far hastigt, vi hade en bra relation de sista åren så jag hamnar i djup kris. En överläkare säger ”jag förstår att människor irriterar sig på din sexualitet”. Han förnekar senare att han sagt det.

2025-07 är jag åter. En undersköterska (A) skäller ut mig och säger ”du gör fel som blir ledsen när folk kallar dig bög. Det är inget skällsord. Du kränker mig när du inte låter mig kalla dig det. ”. Jag får panik och blir suicidal. Jag försöker prata ut med undersköterskan A. Hon säger att jag missuppfattat henne och att det är jag som har problem. Senare ber hon om ursäkt, men skadan är skedd. Jag försöker prata med en ung mentalvårdare (B). Hon säger ”haha! Det brukar vara svenskar som är homosexuella, det finns inte i mitt hemland och det är inte ok. ”. Jag får mer panik och inser att jag måste ta mig från sjukhuset så snabbt som möjligt. Jag är livrädd för mer diskriminering och när jag var ung utsattes jag också för potentiellt dödligt våld pga min sexualitet, så jag är verkligen rädd för livet.

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Att leva som autist i en neurotypisk värld är inte lätt. Som ung vuxen hade jag ännu inte fått min autismdiagnos, men jag var lika autistisk då som nu. Min första kontakt med psykiatrin var i samband med mitt första suicidförsök. Jag, tillsammans med mina föräldrar åkte in till den psykiatriska akutmottagningen sent samma kväll. Väl där skulle jag fylla i en hel hög med papper innan jag fick prata med någon. Damen som tog emot oss i entrén visste vad som hade hänt, det hade mamma redan berättat i telefon. Men när jag kom sade hon aldrig: ”Vad bra att du kom, vi ska hjälpa dig nu”. Det hon sade var: ”Orkar du fylla i det här?”.

Jag fick till slut träffa en läkare. Han var ingen läkare inom psykiatrin utan en jourläkare från en vårdcentral i närheten. Han ställde en massa frågor och jag svarade så gott jag kunde, men mest av allt ville jag hem till min trygghet igen. Att tala om det för den läkaren var tydligen helt fel. Han ville då att jag skulle argumentera för och emot med att bli inlagd frivilligt alternativt under tvång. För min del ett omöjligt uppdrag då jag inte visste vad något av det innebar.

”Det finns ingen som vill ha en sådan som dig, det finns ingen som vill ha någonting med en sådan som dig att göra. När arbetsgivare får läsa i din journal om vad du har gjort kommer ingen vilja anställa dig”. Det var så jourläkaren sade till mig när jag bara några timmar tidigare hade gått igenom mitt första suicidförsök. Jag blev inlagd under tvång enligt jourläkaren, men enligt chefsläkaren på psykiatrin jag fick träffa dagen efter, påstod att jourläkaren hade agerat fel. Ingen annan än chefsläkaren får tydligen ta ett sådant beslut. Jourläkarens ord satte sina spår. Idag, nästan 9 år senare, är jag fortfarande livrädd för psykiatrin. Skulle jag någon gång vara i behov av psykiatrisk vård har jag ingen aning om var jag ska vända mig, jag vill inte dit igen!