Var på väg att bli utskriven från avdelningen för att nån annan behövde min säng.
Jag sa att ”om jag blir utskriven nu så kommer jag ta livet av mig”.
Svaret jag fick från skötaren som satt i rummet var ”det är ju synd men det är inte vårt problem”. Jag var tillbaka tre veckor senare efter ett suicidförsök.

Min vän beskrev sin dödslängtan, att hen planerat tillvägagångssätt, vad som hindrat hen tidigare, att situationen var ohållbar.. bedömningen gjordes av en osäker kurator som kollade på mig som anhörig för stöd. Fick till sig att de skulle jobba med hälsoångesten trots jag beskrev flera bakomliggande faktorer till hens dödslängtan och att situationen var ohållbar. Hen sov inte, åt inte, hade hög ångest, medicinera inte, hen försökte följa råden av sjukvården att fånga solen och motionera vilket inte var hjälpsamt i hens tillstånd. Uppfattade hen som nästan psykotisk. Vi ringde mobila teamet flertalet gånger om och om igen, de kom ALDRIG UT, utan sa till oss de hade en plan med min vän. Vad den var fram kom aldrig och om så var fallet följde hen den inte. Tror ingen mer suicidbedömning gjordes än den jag fick till. Hen tog två veckor senare sitt liv. I samtal med chef har jag fått till mig att de inte anser de brustit i sitt ansvar, kring sin bedömning eller hanterande av min vän.

Jag befann mig mitt i en svår kris som varat i flera månader och var psykiskt nedbruten av min CPTSD. Jag hade slutat äta och tappade 15 kg på tre månader. Jag hade allvarliga suicidplaner; hade valt ut datum, tid och plats, skrivit brev till mina anhöriga, sista vilja och testamente och hade planerat min begravning. Hade dessutom dragit på mig skulder då jag köpt utrustning för att ta mitt liv med.

Veckan innan bröt jag ihop och berättade om planerna för min psykolog. Efteråt tittade hen på mig och frågade om hen fick ställa en fråga. Jag svarade ja, och hen frågade om jag skriver dagbok. ”Ja, hurså?” svarade jag. ”Nej, jag tänkte bara att det kan ju hjälpa!”. Sedan började hen prata om andra saker, bl.a att jag planerat att flytta någon månad senare. Läste senare i min journal:

”Patienten uttrycker hopplöshetskänslor inför sin situation och uttrycker att hen inte orkar mer. Ambivalent inställning inför att få hjälp och stöd i sitt mående. Säger att det ”inte går att hjälpa hen”. Patienten är samtidigt framtidsorienterad, ska flytta till en egen lägenhet i september, gör upp planer och aktiverar sig med närstående, söker hjälp och stöd av familj och vänner. Enligt journalanteckningar har pat även i tidigare vårdkontakter gett suicidal kommunikation, samt har gjort suicidförsök tidigare. Pat talar om en önskan om att få rätt sorts hjälp och har en upplevelse av att städigt bli missförstådd och besviken på den vård som ges.

Således oklart om patientens kommunikation kan bedömas som ett uttryck för hens inre lidande eller om hen har faktiska suicidplaner. ”

Var inlagd med LPT på avd och efter flertalet allvarliga suicidförsök under en tid på var det dags för förvaltningsrätt. Överläkaren sa att jag fejkade mina suicidförsök och att det bara skulle vara en olycka om jag dog. Den dagen dog något inom mig. Orden har etsats sig fast i mitt minne. ”Det skulle bara vara en olycka om du dog”

Jag var på psykakuten och sökte hjälp, behövde bli inlagd för suicidprevention. Jag hade vänner med mig och jag fick inte bli inlagd, utan istället sa de att mina vänner inte skulle lämna mig ensam och lade över det på dem. Vi var 19 år och gick i gymnasiet och den ena vännen bodde inte ens i samma stad, ändå tyckte personalen på psykakuten att det var lämpligt att lägga över ansvaret på dem.

Efter ett suicidförsök på avdelning, skriker överläkaren på mig ”fattar du inte vilket trauma du utsätter personalen för” och ”dem kan behöva bli sjukskrivna efter vittnat de här”. Men ingen brydde sig om hur jag mådde.

När överläkaren och två skötare förhindrar mitt suicidförsök på avdelning, så drar läkaren mig i mina flätor och ber skötarna ta in mig på mitt rum. Jag sitter i min säng med en skötare på varje sida, medan läkaren skriker på mig ”är du helt jävla dum i huvudet,vadfan håller du på med” jag blir chockad & sitter tyst. Läkaren hotar mig med ”Om hon fortsätter såhär så bältar ni henne”. Jag har aldrig varit så kränkt i hela mitt liv.

Ringde akutpsyk igen även om det tog emot för jag vet att de behandla en illa. Sa att jag hade panikångest självmordstankar. Hon sa men du har inga planer, sa även tänk positivt det kanske låter som en klycha vilket jag svara på, ja absolut det låter det som. Du får väl skriva ner känslor vilket jag svarade att jag ej orkade hon sa men du får försöka. Inte troligt att du blir inlagd. Jag berättade att jag inte kunnat äta varm mat på flera dgr. Jaja du får väl gå och köpa en pizza. Helt iskall i sitt bemötande och arrogant

Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.

Mina föräldrar fick veta jag mådde dåligt när jag var 14. Som 15 åring spenderade jag sju månader inlagd på bup och fick tillslut komma hem. Dock eskalerade mitt självskadebeteende mycket. Jag försökte be om hjälp i tid men det hela slutade med ytterligare ett självmordsförsök där polis fick köra mig till sjukhuset. Bup kom förbi dagen efter och sa jag inte behövde bli inlagd. Där och då kändes det som ett svek för jag hade skrivit flera gånger till min behandlare vad jag tänkte göra. Jag fick komma hem igen och fortsatte skada mig värre och värre. En dag fick jag nog av bup. Jag vägrade åka dit. Efter ett tag kom de istället hem till mig och mina föräldrar. De fick en lapp med instruktioner hur de skulle behandla mig. Där stod det att de skulle tänka jag var ett ettårigt barn. De skulle alltid ha koll på mig. Min pappa sov i dörröppningen i mitt rum. Jag fick bara vara själv vid dusch eller toalett besök. Men jag lyckades fortsätta självskada och bup var oroliga och nu i efterhand har jag läst i journalen de var nära att tvångsomhänderta mig. Men det blev inte så och en del av mig undrar vad som hänt om jag fått mer hjälp tidigare istället för att jag nu som 24 åring tvingas vara inlagd.

Jag mådde piss som ungdom. Men jag hade en fungerande familj och då behövde jag inte komma till ett behandlingshem enligt soc. Men en familj ska inte vara vårdare och så blev det för mig. Idag har jag och mina föräldrar ändå en bra relation men det har påverkats att de fått ta hand om mig som de gjort. Jag har hatat dem när de lyft ut mig i bilen för att få sår tittade på. Eller att de hindrat mig att lämna huset. Jag skulle inte önskat mig en annan familj men jag önskar de slapp vårda mig själva i min ungdom. För så ska det inte vara