Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”. Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.
Hopplöst fall
Jag har en Stödkontakt inom Psykiatrin, som en dag frågade om jag verkligen var ”Kroniskt Suicidal” som det stod i min journal, för jag beter mig alltid glatt, och trevligt, har fräscha kläder, och nytvättat hår. Sen frågade hen om jag hade en plan, jag kände mig såpass ”säker” med hen att jag öppnade upp, och berättade när, var, och på vilket sätt jag tänkt avsluta allt. Hen tittade på mig, log och så ”Då ses vi nästa vecka då, ha det så gott.” I journalen står det ”U.t noterar inget suicidalt, Pat. pratar om att skaffa katt.” Dagen efter hamnade jag på Akuten. Efter 4 veckor, när jag träffade henne igen, så var hen arg, och kränkt, för att jag inte berättat hur jag kände. Jag undrar fortfarande hur hen tänkte, om hen tänkte?
Medicindimma
Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.
Väntelista på vuxenpsyk
Jag kom i kontakt med psykvården efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. Via psykolog på min vårdcentral blev jag remitterad till en öppenmottagning på vuxenpsyk som accepterade mig som ett ”gränsfall”. Efter att jag tackade nej till att hoppa in i en redan pågående gruppterapi som hade tvingat mig att ta studieuppehåll (när skolan var det enda som gav mitt liv mening) och som inte hade passat mig personligen, fick jag ångestmedicin utskriven. Efter flera tillfällen när dem glömde ringa mig under mina telefonmöten, bokade om läkartider osv. hade jag fått dålig återkoppling på den medicinen och sömntabletterna jag fick. Efter ett år på mottagningen hade jag inte träffat samma läkare en enda gång och inte haft någon kontakt med en psykolog. Då ringde dem mig och sa att jag borde ha blivit skickad till vårdcentral vid det här laget för jag var ”stabil” (under den här perioden kunde jag knappt sova, hade mycket ångest och självmordstankar). Eftersom att jag vid det här laget hade blivit så desperat att jag gick i privatterapi ville de dessutom ta bort mig från kölistan till terapi på mottagningen eftersom de inte hade resurser att hjälpa alla. Sedan dess har jag blivit skickad till vårdcentral utan återkoppling på nya sömntabletter och en höjd dos ångestmedicin och fick första möte efter 6 månader.
”Men ditt liv fungerar ju”
Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.
När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.
Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.
Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.
Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.
Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?
BUP feldiagnoserade mig med ADD
Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.
Personalen ignorerade mina trauman
När jag var 14 blev jag utsatt för grova sexuella övergrepp och misshandel av jämnåriga. En månad efter övergreppen blev blev jag inlagd på barnpsykiatrin efter ett självmordsförsök. Jag sa då till personalen att jag inte klarade av att vara i samma rum som manliga patienter eftersom jag hade blivit utsatt för ett övergrepp. Personalen lyssnade inte utan blev irriterad och skällde på mig för att jag vägrade gå ut i matsalen/sällskapsrummet där det andra patienterna var. En personal satt ned och lyssnade på mig och svarade sedan att ”fast du kommer ju aldrig kunna undvika män” och sen var den saken slutdiskuterad. Ingen frågade mig ens om övergreppet eller hur jag mådde och jag fick absolut ingen traumaterapi.
Jag uppfattade det som att personalen, de enda vuxna jag hade i min omgivning eftersom jag var inlagd, inte tyckte att det jag blivit utsatt för ens var ett övergrepp utan helt normalt och att det var jag som var fånig. Detta ledde till att jag senare började använda sex som självskadebeteende. Hade de tagit det övergreppet på allvar hade jag inte behövt bli våldtagen ytterligare tre gånger och misshandlat mig själv tusenfalt för att hantera ångesten, skammen, rädslan och självhatet.
Senast tillagt
- ”Ändlösa maktkamper med psykiatrin”
- Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring
- Journalföring avvisar dödsönskan
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
