Efter en permission själv utanför sjukhuset hade jag skadat mig och behövde sy på akuten. Jag ville inte. Läkaren från PIVA kom med bältessängen och personal men var riktigt arg. Han skrek på mig och jag blev upprörd och försökte gå och började blöda igen. Han tog tag i mig hårt och höll mig i sängen och de bältade mig. När jag låg där bältad böjde han sig över mig och sa argt ”du använder fan bältning som ett självskadebeteende” och går..
Känns som att psykiatrin straffat mig
Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv
Tvångsvården inte dokumenterat i journalen
Det här hände för några år sedan på en slutenvårdsavdelning inom psykiatri. Jag hade legat inne många gånger på grund av min bipolaritet och var väl 21/22 år när det här hände. Jag hade haft ett lpt beslut på mig innan och visste vad det innebar så jag visste mycket väl att dom måste vara jätte noggranna, visa papper på beslutet samt informera mig längs vägen hur allt går till. Och det gjorde dom, första gången. Andra gången jag fick lpt hade jag försökt att livet av mig för säkert för 7 eller 8 gången, kommer inte ihåg exakt. Men jag blev informerad om att man hade beslutat om lpt då jag vägrade vård och medicin och befann mig i en blandad episod i min bipolära sjukdom. Jag fick bara ett muntligt besked om lpt och såg aldrig något papper. Det blev möte med överläkaren och han sa likadant att jag var satt på tvångsvård och att jag var tvungen att ta mina mediciner annars skulle andra åtgärder göras. När kvällen kom vägrade jag mina mediciner och dom försökte fram och tillbaka med olika metoder men jag vägrade. Jag fick då information om att jag skulle få en injektion med antipsykotiskt medel i. Eftersom att jag vägrade ta mina mediciner. Här någonstans förstod jag att om jag vägrar injektionen kommer jag bältas och det ville jag verkligen inte så jag gick med på injektionen. Efter tre dagar släppte dom på lpt beslutet och jag tog mina mediciner igen och hade förstått att jag behövde vård. Inte för att den avdelningen va så mycket till hjälp men det va bättre än att sitta ensam hemma med alla mörka tankar samtidigt som det rusar i huvudet och sömnen är obefintlig. När jag ca ett år senare hämtade ut alla mina journaler från psykiatrin från det att jag var 18 fram till då dagens datum så upptäckte jag att första beslutet om tvångsvård fanns väl dokumenterat med beslut och motivering osv. Men när jag letade efter andra tvångsvårdsomgången så hittade jag ingenting. Det va dokumenterat att jag legat inne. Men det stod inget om lpt, inget om mötet jag haft med överläkaren, inget om min vägran av medicin eller vård. Ingenting om injektionen i låret. Ingenting om att jag inte fick gå ut på promenader. Det stod ingenting. Jag kände mig så jäkla lurad. Som om någon hade bedragit mig. Som om allt dom gjort mot mig under tvång inte fanns. Aldrig hade funnits. Länge efter det här har jag ifrågasatt mig själv om jag har drömt ihop allt i någon psykos eller om jag bara hittat på. Men jag har fått bekräftat av mina anhöriga att dom mycket väl minns när jag låg inlagd på lpt, hur ledsen jag hade varit och hur arg jag blivit när dom nekat mamma och pappa till att komma på besök. Jag känner mig fortfarande lurad, vården svek mig.
Lurad – Att bli bestulen på livet
Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.
Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.
Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.
Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.
Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.
Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.
Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.
Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.
Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.
När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.
Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa
Tittar på när patienter skadar sig
Jag har varit inlagd flera gånger och varje gång har jag behandlats respektlöst…
Dom ser att jag skär mig men dom tittar bara och säger till mig ”Säg till när du är klar” och går därifrån….
Dom skyller på att jag inte hade lpt men det hade jag…
Inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare
Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen
Det enda jag fick var en tid till öppenvården
I december nu åkte jag till psyk med polisen och hade inte varit där på 2 månader. under dessa 2 månaderna har jag mått sämre. speciellt tvånget har blivit värre och fått nya tvångstankar. berättade för läkaren om allt detta och blev hemskickad.
En vecka senare till psyk med polisen igen och blev hemskickad direkt av en annan läkare som var dryg fast jag hade varit vid tågstationen.
2 dagar senare stannade en polisbil vid mig på natten och frågade hur det var och sa att jag hade sån ångest och började gråta. de tog mig till psykakuten fast jag inte ville. hade inte kontaktat någon denna gg eller sagt något till nån annan. ingen visste jag var ute. en reserv jour satte lpt sen nästa dag på eftermiddagen tog läkaren på avdelningen bort lpt och sa bara ”vi får se hur det är imorgon” och efter helgen pratade jag med en överläkare och fick åka hem.
Allt är exakt likadant som innan jag kom hem. det enda jag fick var en tid till Öppenvården. jag har ingen hjälp eller medicin och det har varit såhär ett tag nu.
Polishandräckning
Ett trauma för mig var att bli hämtad av polisen när de skulle ta in mig på LPT. Jag mår fortfarande dåligt av detta och får stresspåslag när jag ser en polisbil.
Överläkaren ringde chefen
Jag är utbildad läkare, men har även flera psykiatriska diagnoser som gjort att jag upprepat behövt slutenvård. Under en lång inläggning valde överläkaren att på eget bevåg ringa min chef och berätta att jag tvångsvårdades på psykiatrin, helt utan min vetskap. Hen ansåg nämligen inte att jag någonsin borde få jobba som läkare. Jag fick reda på vad som hänt via kollegor på sjukhuset och anmälde. Jag fick till slut rätt, det bejakades att överläkaren brutit som sekretesslagen. Men hen fick inga påföljder. Jag däremot, förlorade min tjänst.
Från LPT till ingen kontakt
Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.
Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.
Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.
Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.
Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
