Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Tidigare var det en lång period, några år, som det var omöjligt att få kontakt med min psykmottagning.
Att ringa till dem gick till såhär:
Det är ett samtal före, du placeras i kö … väntar, väntar, väntar, väntar … du är nu först på tur … väntar … väntar … väntar… väntar… personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar  … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut …personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar, väntar, väntar väntar, väntar, väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar väntar väntar … ditt samtal kopplas fram
Tut tut.
(Samtalet kopplades bort)

Jag ringer igen och samma sak upprepas. Fastän jag är först på tur och väntar väntar väntar väntar, kopplas fram flera ggr, personen är upptagen flera ggr, så kopplas mitt samtal bort!!

Stod i kö för en specifik terapi. Var på en annan enhet på sjukhuset under tiden. De sa att tiden är max 2 år. Jag fick påbörja en terapi för ptsd under tiden. För att jag skulle vara placerad någonstans under tiden. Det var det eller ingenting. Dock hade jag inte rätt verktyg för att kunna hantera det och jag mådde sämre under tiden. När jag kontaktade sjukhuset för en tidsplan så hade jag ungefär ett halvår kvar. Trodde jag. De hade missat att ”ställa mig i kö” så jag hade tyvärr 1,5 år kvar… lyckligtvis så kontaktade terapeuten jag gjorde ptsd-terapin hos den andra avdelningen och de löste så jag inte behövde vänta lika länge. Så det gick att lösa.. tråkigt bara att de som gjorde fel från början inte var den som löste det..

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

6års väntelista för traumabehandling… När 6år gått utan kontakt från psykiatrin ringer jag dom och frågar ang. hur kön ser ut. Får svar att de inte ser att jag är aktuell för behandling längre men kan ställa mig i kön på nytt. Längst bak, så om 6år kanske jag får en tid.

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?

Jag fick diagnos tvångssyndom med tvångstankar i mitten av 2023. Man bedömde att jag var i stort behov av stöd och vård. Jag var långtidssjukskriven och isolerad i mitt hem pga min sjukdom. Till slut så gjorde mitt tvång så att jag endast kunde äta yoghurt. Väntelistan jag sattes på för vård är minst 24månader lång. Under tiden fick jag så många olika lugnande preparat utskrivna att jag till slut inte visste vilka jag skulle ta längre. Det är som om mitt liv är satt på paus i väntan på att sjukvården ska hinna ikapp.