Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag var mycket ung. Jag har genomgått olika behandlingar i enlighet med de diagnoser jag fått. Men dessa behandlingar har ständigt avbrutits eller varit tidsbegränsade. Det förväntas att jag ska ha verktyg nog att kunna klara mig själv. Jag får höra från bekanta som har gått i terapi i flera år, utan att få höra att behandlingen bör avbrytas. Det är först nu jag insett varför dessa personer får tillgång till ordentlig och långvarig vård. Till skillnad från mig har de ej en autism-diagnos. Jag borde nog insett detta tidigare, eftersom varje behandlare jag har haft har tagit upp min diagnos och använt det som legitimt skäl till varför jag ej bör genomgå fortsatt behandling/ få börja om samma behandling igen. Bara för att quick fixes ej fungerar för mig anses det ej vara värt att jag påbörjar en behandling, trots att jag är i stort behov av det. Inom öppenvårdspsykiatrin ser de bara min autismdiagnos, på habiliteringen anses min psykiska ohälsa vara alldeles för komplex för att jag ska kunna få hjälp.
Tvångsmedicinerad utan läkarbeslut
Under en av mina inläggningar hade jag en kväll fått ett kraftigt ångestpåslag som så många gånger innan. Och ju mer ångest jag får ju starkare blir mitt motstånd mot att ta mediciner. Jag har ett starkt kontrollbehov och när ångesten stiger blir jag övertygad om att medicinen ska ta över mig och att jag ska förlora kontrollen. Därför vägrade jag att ta emot den medicin som sjuksköterskan erbjöd. Hon insisterade och fortsatte gå fram mot mig och jag backade tills jag slog emot väggen och sjönk då ner på golvet. Ihopkurad satt jag mot väggen då sjuksköterskan suckade och sa ”då får det bli med tvång”. Sen utan att kontakta en läkare satte hon på sig handskar, fick två skötare att hålla i mitt huvud och tryckte in tabletten i min mun och när jag lyckades spotta ut den gjorde hon samma sak igen och hällde vatten i min mun för att tvinga mig svälja den. Sjuksköterskan i fråga verkade inte medveten om att det hon gjorde var fel utan sa när vi pratade nästa dag att ”ja ibland när du mår sådär så måste man tvinga dig”. För att förtydliga genomförs tvångsmedicinering efter läkarordination och då genom tvångsinjektioner och inte som ovan beskrivit.
Tog år innan autismdiagnos
Jag har autism och fick diagnosen i vuxen ålder. Tog flera år innan psykiatrin lyssnade på min mammas bedjande om den diagnosen. Det visade sig att fler saker i självmordsförsök och självskador och att vården behandlat mig helt fel. Än idag sen jag bytte län flera år senare finns det ingen struktur eller fokus på den enda diagnos som är utredd. Istället har jag sju till som dem bara tror jag har.. Trots att jag har autism på papper. Jag får skrika för att bli lyssnad på och få rädd vård. Jag har för ”osynliga” symtom..
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
Utkastad med diagnosen kronisk anorektiker
Blev utsatt för bl.a incest av min biologiska pappa. Fick sedan anorexi som en följd av det hela. Blev inlagd på Bups anorexienhet, men fick inte prata om orsaken till anorexin som till stor del var sexuellt våld utan fick enbart prata om huruvida jag följt matschemat och gått upp eller ner i vikt mellan gångerna. Blev inte frisk, utan blev utkastad med diagnosen kronisk anorektiker när jag var 20 samt fick rådet att åka till medicinakuten om jag svimmade
”Du vet väl att man behöver säga ifrån”
Jag berättade för min psykolog om upplevda sexuella övergrepp och en destruktiv relation. Jag upplevde att hon inte riktigt ville eller hade förmågan att förstå mig och sade bl.a. ”har du sagt nej? Du vet väl att man ibland behöver säga ifrån”. Efter den terapi-sessionen tog varken jag eller min vårdare upp ämnet igen.
20 år utan hjälp med övergrepp
Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!
Kastades ut från ätstörningsbehandling efter våldtäkt
Jag började behandlas för min anorexi på en ätstörningsenhet och när jag tillslut vågade berätta om våldtäkten jag utsatts för så fick jag inte gå kvar. Jag var tvungen att få behandling för traumat, men ingen hjälpte mig att få den hjälpen. Det fanns alltså inte en enda personal utbildad på just trauma på enheten där ätstörningar behandlas, som troligtvis har en stor grupp patienter med just obearbetade trauman.
Psykologen såg våldtäkten som att jag blivit vuxen
Efter en semester kom jag tillbaka till min psykolog. Under semestern hade jag varit med om en upplevelse som jag idag vet var en våldtäkt. Det var mitt första ”samlag” och jag mådde väldigt dåligt och var mycket förvirrad. Där och då hade jag skrivit ned vad som hänt i ett block som jag lät psykologen läsa. Psykologen säger sedan senare under det samtalet till mig att ”se det som en sexuell erfarenhet, du är vuxen nu”. Psykologen poängterar även tydligt för mig flera gånger att det kunde varit värre.
Jag lämnar samtalet och känner mig dum och skamfylld som överreagerar då jag i den stunden tror på orden hon sagt. Det tar mig därefter omkring ett halvår att inse att det som skett var en våldtäkt som jag har all rätt att må dåligt över.
Ingen frågade om övergreppen
När jag började gå till BUP som 15 åring berättade jag från start att min psykiska ohälsa till stor grad berodde på att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Jag fick ingen information om möjligheter att anmäla, ingen frågade hur jag mådde över det som hänt under de 3 år jag gick dit, när jag försökte prata om mina trauman bytte personalen ämne och jag kände mig bara ännu mer äcklig och ansvarig för det som hänt. Nu tog jag mod till mig, som 23 åring, att polisanmäla det som hänt. Förundersökningen lades ner med anledningen att preskriptionstiden gått ut. Förövaren har idag ett treårigt barn. Jag kan inte släppa tanken på hur annorlunda saker hade kunnat se ut om jag fått information om att polisanmäla i tid. Inte heller tanken på hur jag hade mått om jag fick chansen att bearbeta det då, istället för att lida i 7 år till, tills jag äntligen fick prata om det med en fantastiskt bra psykolog. Vårdgivare generellt måste bli bättre på att våga fråga barn om de är utsatta.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
