Har hela mitt liv brottats med problem med min kroppsbild pga psykisk misshandel från en släkting, och äntligen tagit tag i att be om hjälp med ångesten kring allt som rör maten. Har dock blivit överviktig de senaste åren pga psykisk ohälsa och mediciner så jag har svårt att bli trodd. Förklarade för läkaren hur jag mår dåligt av mat i allmänhet och ibland går hela dagar utan att äta, ändå handlade alla hens frågor om hetsätning, som att det var den enda rimliga ätstörning en tjockis som jag skulle kunna ha…

Jag började behandlas för min anorexi på en ätstörningsenhet och när jag tillslut vågade berätta om våldtäkten jag utsatts för så fick jag inte gå kvar. Jag var tvungen att få behandling för traumat, men ingen hjälpte mig att få den hjälpen. Det fanns alltså inte en enda personal utbildad på just trauma på enheten där ätstörningar behandlas, som troligtvis har en stor grupp patienter med just obearbetade trauman.

Efter en semester kom jag tillbaka till min psykolog. Under semestern hade jag varit med om en upplevelse som jag idag vet var en våldtäkt. Det var mitt första ”samlag” och jag mådde väldigt dåligt och var mycket förvirrad. Där och då hade jag skrivit ned vad som hänt i ett block som jag lät psykologen läsa. Psykologen säger sedan senare under det samtalet till mig att ”se det som en sexuell erfarenhet, du är vuxen nu”. Psykologen poängterar även tydligt för mig flera gånger att det kunde varit värre.

Jag lämnar samtalet och känner mig dum och skamfylld som överreagerar då jag i den stunden tror på orden hon sagt. Det tar mig därefter omkring ett halvår att inse att det som skett var en våldtäkt som jag har all rätt att må dåligt över.

Efter en lång tid vågade jag öppna upp mig för min behandlare om de sexuella övergreppet jag varit med om. Jag hade fått frågan flera gånger om det fanns något mer bakomliggande till ätstörningen men gång på gång nekat det. Tillslut bestämde jag mig, jag kom inte frammåt i behandlingen för varje gång ätstörningens symptom lättade kom PTSD symptomen, flashbacks och ångest som en stor käftsmäll. Trots stor rädsla om att hon skulle döma mig och se det som jag själv såg det, att det var mitt eget fel så med hjälp av en medpatient tog jag modet till mig. Jag fick ett så otroligt bra bemötande i det och påbörjade därefter min PE behandling med samma behandlare. Det var en lång och smärtsam behandling men någonstans så blev det bättre, ångesten, skammen och alla andra känslorna lättade och jag är idag helt fri från PTSD symptom.
Det är inte lätt, men det går att få rätt hjälp och ta sig igenom något som länge kändes som helt oöverkomligt <3

När jag började gå till BUP som 15 åring berättade jag från start att min psykiska ohälsa till stor grad berodde på att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Jag fick ingen information om möjligheter att anmäla, ingen frågade hur jag mådde över det som hänt under de 3 år jag gick dit, när jag försökte prata om mina trauman bytte personalen ämne och jag kände mig bara ännu mer äcklig och ansvarig för det som hänt. Nu tog jag mod till mig, som 23 åring, att polisanmäla det som hänt. Förundersökningen lades ner med anledningen att preskriptionstiden gått ut. Förövaren har idag ett treårigt barn. Jag kan inte släppa tanken på hur annorlunda saker hade kunnat se ut om jag fått information om att polisanmäla i tid. Inte heller tanken på hur jag hade mått om jag fick chansen att bearbeta det då, istället för att lida i 7 år till, tills jag äntligen fick prata om det med en fantastiskt bra psykolog. Vårdgivare generellt måste bli bättre på att våga fråga barn om de är utsatta.

Jag utsattes för misshandel och våldtäktsförsök när jag var 16. Jag hade redan sedan tidigare en samtalskontakt på BUP, som jag tog upp detta med. Kuratorn sa att jag får inte prata om övergreppet med henne. Enligt kuratorn fanns det en lag på att om man polisanmält ett övergrepp får man inte prata med någon inom psykiatrin om det. Polisutredningen pågick i ca ett halvår innan den lades ned, ett halvår där jag led i tystnad istället för att få professionell hjälp. Det är först år i efterhand jag fått reda på att kuratorn inte talat sanning. Jag vet inte om det beror på att hon ljugit eller själv varit felinformerad, men jag vet att om jag fått hjälp direkt hade jag mått så mycket bättre

Jag skulle få en skallad tvångsvissitering. Två kvinnliga skötare står med mig I rummet och hotar med att om jag inte klär av mig naken nu så står det fem män utanför som kommer komma in. Försiktigt tar jag av mig kläderna varpå en kvinna sliter i mig och jag backar. Fem män kommer in och sliter av mig alla kläder naken på en säng varpå jag gråter.  När kläderna är på går alla medans jag hulkar ur mig dem sista tårarna och dörren stängs. Jag var 18 år.

Jag blev utsatt för sexuellt ofredande av två olika med patienter på en psykiatrisk avdelning. Det hela bortförklarades med att männen var psykotiska. En sjuksköterska sa uttryckligen ”Du kan ju bara gå därifrån”. Men jag kunde inte det, när de rörde vid mig var det som att hela kroppen frös, jag kunde inte försvara mig alls. Jag har fortfarande svårt för när män rör vid mig och kan i princip bara krama min bror och brorson utan att få flashbacks

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.

När jag var 18år gammal för ca 13år sen)  så tog jag  en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..