Gick ned i vikt för att bli tagen på allvar

När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.

Patientens fel om man inte klarar behandlingen

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hur illa ätstörningsvården fungerar. En av de mest förödande sakerna är att vården i de flesta aktiva behandlingar ges efter en exakt, väldigt fyrkantig mall. Ofta är den också tidsbegränsad. Passar du inte in, försämras du under tiden, är du körd. Ansvaret för utebliven förbättring läggs nästan alltid helt på patienten som då inte bedöms tillräckligt motiverad. Det är ett enkelt sätt att skylla ifrån sig på när behandlingen inte fungerar, att det är patientens fel – inte behandlingen. Dessutom anser jag att även de patienter som inte ständigt har motivationen på topp förtjänar vård. Vården behöver individanpassas mycket mer, speciellt för oss med flera samtidiga diagnoser. Men som det är nu på många ställen straffas patienter som inte klarar de högt ställda kraven med att bli avslutade från kliniken. Jag undrar vad som skulle hända om man gjorde så i den somatiska vården. Skulle en diabetiker som trots standardmedicinering fortfarande har för högt blodsocker helt sonika kastas ut från mottagningen?

Hon sa att jag hade en personlighetsstörning

Jag blev diagnostiserad med en ätstörning 2019 tillsammans med en depression, ångest och självskadeproblematik. När jag gick till min vårdcentral skickades det både en remiss till psykiatrin och äs-mottagning. Ingen av dessa ville egentligen ta emot mig då de tyckte jag passade mer in på varandras mottagningar. Tillslut fick jag gå en gruppterapi på psykiatrin mot självskadebeteendet men det var ingen som hade koll på mig. Jag gick dit varje vecka i ett halvår utan att någon frågade eller kollade hur jag mådde (det var typ små föreläsningar). Min ätstörning och självskadebeteende som var extremt sammankopplat eskalerade och jag blev suicidal pga det. Ett par veckor innan gruppterapin var slut fick jag själv gå till en av gruppledarna och be om hjälp. Som tur var var hon en ängel och hjälpte och räddade mig. Men min egna kontaktperson hörde inte ens av sig trots att hon skulle det. Läkaren på psykiatrin misstrodde mig och sa att jag snart skulle komma till äs-mottagningen så de kunde inte hjälpa mig. När jag ett par veckor senare fick börja på äs-mottagningen var jag i extremt dåligt skick psykiskt och fysiskt. Jag fick en behandlare tilldelat mig. Jag upplevde ingen connection med denna behandlaren alls men bestämde mig för att ge henne en chans. Jag öppnade upp mig och hon tog emot det på ett sätt som fick mig att känna mig extremt invaliderad i min problematik. En gång påstod hon att jag hade en diagnostiserad personlighetsstörning. Jag frågade varför jag aldrig fått reda på detta och berättade om hur jag inte känner mig igen i den diagnosen. Hon insisterade att hon hade löst det i en av mina journaler. När jag bad henne kolla upp vart det stod hittade hon det inte. Veckan därefter sa hon att hon hade hört det från läkaren men att läkaren sen i efterhand hade sagt att jag inte hade den diagnosen. Jag var helt förstörd efter att min behandlare sagt att jag hade en personlighetsstörning. Jag kände att mitt liv var slut. Sen när jag försökte förklara hur mycket det hade skadat mig veckan efter förminska hon det igen. Ett par veckor senare skulle hon på semester och efter den nämnda incidenten och annat hade jag fått nog. Jag kontaktade mottagningen via 1177 om att jag vill träffa en annan för att ev byta behandlare men fick inget svar. Sen fick jag svar när hon var tillbaka av henne att jag inte fick byta behandlare. Hon sa flera kränkande saker som  tex att jag var ett Emo fast jag klädde mig sötare.

Efter ett halvår på mottagningen hade jag inte kommit så långt i min återhämtning och fick ett ultimatum att jag antingen skulle börja äta exakt efter matschemat eller gå dagvård efter sommaren. När jag kom tillbaka efter sommaren hade det skett en liten förbättring men inte särskilt mkt. Hon sa att hon ville att jag skulle gå dagvård men att jag inte kunde göra det för den var stängd. Några veckor senare sa hon att hon skulle skriva ut mig och att hon trodde att livet i sig skulle göra mig frisk. Jag tappade allt hopp om att kunna bli frisk och fick starka självmordstankar. Den främsta anledningen varför jag inte gjorde nånting aktivt var för att jag inte ville validera hennes stereotyp hon hade om mig.

Jag har också upplevt att nästan allting handlade om vikten. Jag fick varje vecka reda på min vikt och det kändes som att det var enbart i fokus. Inte varför jag hamnat där jag var från början

”Snarare ångest än ätstörning”

Min första vårdkontakt i samband med min ätstörning var på vårdcentralen. Jag kom dit totalt nedbruten och berättade om mina tvångstankar kring mat och träning. Hur jag delade upp maten. Hur jag tänkte i kvoter. Hur ont kroppen gjorde efter all träning. Hur ångesten åt upp mig och jag inte visste vad som var fel. Att det hade pågått i ett års tid.

Läkaren ville väga mig (och jag slapp tack och lov se siffran) men när jag klev av sa hen helt sonika ”skulle snarare säga ångest än ätstörning”. Och inget mer gjordes.

Tre månader senare var jag akutremitterad till ätstörningsenheten och diagnostiserad med anorexia

Ingen hjälp förutom blodprov

Mitt kalium år lågt till följd av bulimi. Går hos en sjuksköterska en gång i veckan och tar blodprov men utöver det får jag inte hjälp med min bulimi. Jag orkar inte mer

Gick ned i vikt för att få vård

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

År av väntan

2016 hamnade jag i personlig chock och en lättare depression som höll i sig 1-2 år då mitt ex gjort slut med mig.

MITT SOCIALA NÄTVERK :
Insåg successivt att jag inte hade något socialt skyddsnät och att flytta i sär var väldigt tufft ekonomiskt, särskilt som jag var deprimerad o led svårt av ångest.
Den ena vännen efter den andra föll av efter separationen och inte ens min familj kunde stötta mig. (De har aldrig haft svåra samtal med mig, så jag har tidigare brukat vända mig till vännerna.)

FÖRSTA KONTAKT MED TERAPI :
Fick tillslut efter 2 års väntan en terapeut.
Hon var väldigt bra, men, var tydligen bara beviljad 3 ggr med den instansen.
Fick därefter en läkare som gjorde utredningar i form av frågeformulär. Jag led tydligen av någon ospecifik ångest.
Han sa att han skulle vägleda mig i att gradvis vänja mig vid mina rädslor genom läxor. Men när han ville skriva ut SSRI-preparat till mig o jag vägrade, så avslutades våra samtalsträffar utan att vi ens påbörjat terapin.
Väntade många månader på nästa terapeut.
Sedan följde en rad av flera olika terapeuter på kort tid. Varje gång jag började få gråta lite lätt så avbröts terapin och jag fick vänta på att nästa skulle acceptera mitt fall.
Fick ca 3 tillfällen med varje ny terapeut.

MIN UPPLEVELSE :
Under en 2-års period upplevde jag mycket stress av att terapeuter och läkare bytte varje till var tredje gång, så jag började tänka att jag kanske var psykiskt farlig för dem, typ narcissist.

Kände mig redan övergiven av mitt sociala skyddsnät och att efter ca 2 års väntan på vård få komma till än den ene, och än den andre utan att få lov att börja gråta utan att bli vidaresänd till nästa terapeut kändes också som gaslighting.

Så till min nuvarande terapeut sa jag på andra mötet att jag ville veta OM hon skulle skicka vidare mig nu direkt och till vem jag skulle komma. Då sa hon att jag inte skulle skickas vidare. Hade trots det väldigt svårt att lita på vården länge och efter ett halvår bad jag fortfarande om att få veta när hon tänkte avbryta terapin. Men hon lovade att säga till i god tid före och göra en utfasning. Så nu har jag gått hos samma terapeut i ca 1,5 år.

Tack vare att min terapeut lyssnar på mig o känns trygg, så har jag blivit lite lugnare och människor har börjat söka mer kontakt med mig igen. Så antar att jag utstrålar mer positivitet.
Fått några vänner igen, men ingen riktigt nära ännu.
Upplever dock inte att vi kommit vidare i KBT-terapin, men det är vad samhället kan erbjudas till mig.

Står också i kö för att få utredning om autism som min terapeut hade ordnat med en psykiater som bedömde om.
Har snart väntat i 1 år på den utredningen.

Bemötande utifrån typ av ätstörningsdiagnos

Jag har varit sjuk i ätstörning under ett antal år, och kämpade dagligen med känslan av att inte vara ”sjuk nog”, dels i andras ögon men också i mina.
Jag gick i intensiv behandling, jag hade behandlare som sa att jag skulle ta sjukdomen och mig själv på allvar, och flera gånger sa de att jag var helt fast i sjukdomen. Men det spelade ingen roll för i journalen stod det UNS. Jag var inte smal nog.
När jag berättade för min ena förälder att jag hade börjat i äs-behandling sa hen ”men du har ingen riktig ätstörning va?”.
När jag inför en operation träffade narkos-ssk för att lämna vikt och annat, sa hon ”jag skulle aldrig kunna tro att du har en ätstörning bara genom att se på dig” och skrattade.
När jag var inlagd pga suicidrisk och hade blivit inskriven från akuten med uppmaning att de skulle ha koll på mängden mat och mängden vätska jag fick i mig pga sjuk i äs, så hörde jag en skötare säga till en annan i personalrummet (med dörrarna öppna) ”jaha, men hon är inte är pga sin ätstörning”. Detta efter att den andra skötaren berättat hur jag hade gått emot tankarna och tagit del av nyårsfikan kvällen innan.

Sedan, något år efter när jag hade blivit frisk från ätstörningen och sjuk igen, träffade jag en läkare på vuxenpsykiatrin som satte den där efterlängtade och ”fantastiska” diagnosen på A. Den som skulle ge mig lugn, stolthet och bekräftelse.
Det blev ingen skillnad för mig, men i vårdens ögon blev det så.
Jag är inte sjuk längre, uppfyller inte kriterierna för anorexi, det står bidiagnos ätstörning i journalen. Ändå frågade en läkare på senaste inläggningen hur det gick med de ”anorektiska tankarna”. Jag vill inte tro att personalens fantastiska bemötande kopplat kring maten den inläggningen hade att göra med den fd diagnosen. Men med tanke på hur jag blev bemött när jag var sjuk i en ätstörning men med fel namn, så tror jag att det gjorde all skillnad.

Visste inte om jag skulle överleva natten

När jag var 14 ca insjuknade jag i svår anorexi. Varje gång vi kontaktade vården sa de att jag inte kunde få hjälp för att jag vägde för mycket. Varje gång vi ringde ville de veta min vikt. Jag förstod att för att klassas som tillräckligt sjuk och förtjäna hjälp måste jag gå ner mer. Inför varje samtal hade jag gått ner mer. En natt hade jag sån dödsångest när jag inte hade ätit på flera dagar att jag ringde en skolkamrat och berättade att jag trodde att jag skulle dö. Hennes mamma ringde och berättade detta till skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor dagen efter och sa att jag måste åka in till akuten. När jag kom dit blev jag direkt inlagd på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna. Personalen sa att de inte visste om jag skulle överleva natten.

”Ser inte sjuk ut”

Fått höra att jag inte ”ser sjuk ut” när jag haft möten med vården kopplat till min ätstörning.