Jag gick i terapi för OCD. Jag sa bland annat att jag kan ha väldigt stökigt hemma för att jag inte vill ta i det som ligger på golvet för då måste jag tvätta händerna igen och igen. Och städar jag så håller jag på i evigheter för att det måste bli perfekt, vilket istället leder till att jag inte ens orkar sätta i gång.
Min psykolog ville komma hem till mig för att se hur jag har det. Jag ville inte det utan ville prata om min problematik på mottagningen. Viktigt för mig med integritet. Hen sa ”det är svårt att tro dig eftersom du sitter här och ser så proper ut”. Vi bokade in ett besök hemma hos mig mot min vilja trots att jag sagt nej flera gånger. Som tur var ställdes det in och jag vågade säga nej efter det. Förmodligen vågar inte alla, som mår dåligt och ligger i händerna på psykiatrin, säga nej.
Min pappas historia och min historia
Jag kommer ta upp två historier. Det lilla jag vet av min pappas erfarenheter av slutenvården och min erfarenhet av den öppna vården. Båda är väldigt korta.
Min pappa kom till en sluten psykiatrisk avdelning efter ett självmordsförsök. Han fick bara mediciner och ingen kontakt med en psykolog. Samtidigt behövde han förhindra att en annan patient försökte strypa sig utan att personalen gjorde någonting. Öppenvården hjälpte honom inte då han dog av suicid för ett par år sen.
Min historia är på ett sätt kortare men sträcker sig under flera år. Både inom Öppenvården men också med ätstörningsbehandlingar där de inte lyssnade på en över huvud taget. Den värsta erfarenheten var när jag bönade och bad om att få hjälp med en sak, men eftersom det inte stämde in på vad min psykolog ville så avslutades kontakten.
Tvångsåtgärder
Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag blivit bältad och sondmatad under mina inläggningar på barnpsykiatrin. Jag förstår att jag behövde få i mig näring, men jag har mardrömmar flera gånger i veckan. Jag minns hur fem personer tryckte mer mig i bältessängen, spände fast armar och ben. Jag minns sjuksköterskans parfym när hen stoppade in sonden genom näsan och hur den kom ut genom munnen, och hur jag hoppades att jag skulle kvävas till döds. Jag minns hur det inte fungerade när den nya sjuksköterska utan vana skulle hantera sonden. Hur de gick ut och rådfrågade läkaren medan två personal tryckte ner mig mot golvet, hur en tre gånger så stor person satt ovanpå mig för att hålla mig nere. Varje gång någon säger ordet bälte eller har den söta parfymen sjuksköterskan hade bryter jag ihop.
Jag minns allt det här, jag förstår att jag var i livsfara utan vård. Men jag kan inte låta bli att undra, fanns det inte något annat sätt?
Behandlingen gjorde mig sjukare
Jag fick diagnosen anorexia nervosa av min dåvarande behandlare. Våra samtal gick ut på att hen berättade om andra patienter hen haft under åren som var citat ”sjukare än mig”, eller citat ”smalare än mig”. När vi gick igenom veckans matdagbok sa hen ofta att det såg bra ut, att det inte var så farligt, för andra patienter har ju ätit mindre.
Jag hade dock krav och överenskommelser på mig från behandlingshemmet jag bodde på om att äta enligt matschemat jag hade när jag skrevs ut från en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, så det gjorde att personalen på boendet såg till att jag fick i mig mer mat, enligt vad de fått till sig för ”regler”. Vilket skapade ännu mer krig i mitt huvud än vad anorexia redan gör.
Så att jag enligt behandlaren åt ”bra” när jag åt mindre än vad som var överenskommet med personalen på boendet, gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös. För om det jag åt så som när min behandlare sa att jag åt ”bra”, hur skulle jag då kunna äta som jag egentligen skulle och behövde? För hen sa ju att det var ”bra” när jag åt mindre än det.
Varje gång jag skulle väga mig hos hen var också hemskt. Att väga mig var redan svinjobbigt på grund av anorexian och så, men även här sa hen ”men det var ju inte så farligt”, när hen såg min vikt. Och jag ville bara sjunka genom golvet.
Jag upplevde att jag blev sjukare i min ätstörning under tiden jag gick hos den här behandlaren. Det i princip enda bra hen gjorde, var att remittera mig vidare till dagvården. Dagvården hjälpte mig, istället för att fortsätta att göra mig sjukare.
Livsfarlig dos Theralen
När jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning sa min överläkare att jag var tvungen att ta theralen varje timme. Jag ifrågasatte den höga dosen som jag skulle ta varje timme men läkaren sa att om jag inte tar theralen varje timme kommer de att bälta mig och ge mig det med tvång. Jag ville inte bli bältad, så jag tog den stora dosen Theralen varje timme. Jag somnade vid 18 på kvällen och vaknade 13 dagen efter. En behandlare kom in i mitt rum och var extremt orolig. Hen berättade att de har försökt att väcka mig hela morgonen och var tvungna att ringa till akuten efter att de sett att jag fått så pass mycket theralen. Akuten ville att jag skulle dit och ta blodprover då de var oroliga över att min lever skulle ha blivit skadad av så pass mycket medicin. Min behandlare frågade mig varför jag hade bett om så pass mycket medicin. Jag svarade att det var läkaren som hade sagt till mig att jag var tvungen att ta så mycket medicin. Sedan fick jag veta att min överläkare hade skrivit in i min journal att jag tydligen hade bett om att få så pass mycket theralen, och sedan hade min överläkare tagit ledigt och åkt iväg på semester. Min behandlare berättade att om jag hade fått en till dos av theralen den kvällen hade det varit en stor fara för mitt liv.
Trodde inte på min ätstörning
Jag har anorexia men har aldrig fått höra rakt ut av någon läkare att jag är diagnostiserad med det men jag uppfyller alla ”krav” och de har pratat om anorexia. Men iallafall under ett möte på bup sa min psykolog ”Ja jag vet inte om … (min läkare) tänker att du har någon sorts ätstörning” och ”det kommer ju tjejer och killar hit med grov anorexia och de behöver vi lägga in men du är ju inte riktigt där. Hen verkade inte tycka att jag behövde gå upp i vikt heller fast jag enligt bmi är under lägsta normalvikt och har gått ner mer än 10 kilo sen innan min ätstörning.
Bältad när ångesten var över
Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.
Journalen efter läkarbesök
Jag läste i min journal efter ett läkarbesök hos psykiatrin, under denna tid gick jag i KBT behandling. Jag hade samtalet för att jag hade stora problem med sömnen, ångest samt för att allmänt prata om mitt mående.
I journalen beskrevs jag som lat och verklighetsfrånvänd när jag berättade att jag ibland hade smutstvätt på golvet, vilket jag ansåg vara ganska vanligt bland folk i min ålder (baserat på mina vänner).
Jag beskrevs som inkompetent och okunnig när jag berättade att jag sällan lagade mat, både pga ett återfall i en ätstörning samt att min mamma nästan alltid lagade maten hemma.
Utöver det så sökte jag enligt läkaren uppmärksamhet med mitt utseende (färgat hår, mycket smink och piercing) och att jag då ljög när jag sa att det är så jag känner mig som mig själv.
Pricken över i:et var att jag var mobilberoende och rastlös när jag inte använde den, eftersom att jag då användet mobilen i väntrummet samt skakat på foten under samtalet (för att hantera min sociala ångest).
Tycker att det känns så förnedrande att bli så feltolkad och förolämpad ”bakom min rygg” när jag bara försökte vara trevlig, öppen och få hjälp med mina problem.
Kunde sluppit år av lidande
Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.
När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.
Vårdkvalitet
Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
