Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.

Barnpsyk var helt okej men sedan fick jag ingen hjälp efter jag hade fyllt 18 eftersom jag brukade cannabis, trots att jag har allvarliga dissociativa syndrom och att min läkare och psykolog sa att jag behövde fortsatt hjälp och skickade 3 remisser.

Vuxenpsykiatrin ignorerade min läkare och psykolog i ungefär ett år, ignorerade som man gör med en kompis man inte vill hänga med längre. Jag fick aldrig någon hjälp och det hade varit väldigt nice om jag fick en psykologkontakt men det kommer jag aldrig få för att jag pissade positivt när jag var inlagd 2016.

Kort och gott. När jag var inlagd för ett självmordsförsök så fick jag sitta och ha flera samtal med en psykolog på avdelningen. Under våra samtal så sa hen att hen är övertygad om att jag inte är deprimerad, utan att det måste vara något annat fel på mig. Jag är bara där och tar upp plats, jag är löjlig, och borde sluta överreagera och vara så uppmärksamhetssökande.

En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.

Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.

Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.

Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora hen!”.

Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.

Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.

När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.

Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.

Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?

Ny psykolog, jag hoppades att det skulle bli bra. Började bra men sedan vände det åt helvete. Plötsligen säger hen att vem är du? Jag tycker själv att den frågan är komisk för det har varje person och filosof funderat över sedan antikens Grekland. Jag undrade, skall jag tala om vad jag tycker om eller vad menar du? Då säger hen att kan jag inte berätta allt direkt så finns jag inte. Hen säger att du är ju helt tom, titta på dina ögon. Vet inte men just då hade jag djup depression och precis varit inlagd. Skit samma. Hen säger att min ilska kommer ut ur tatueringarna. Jag sade att alla mina tatueringar är hjärtan och fåglar mm men det fattade hen inte. Hen sade att du har så mycket ilska. Jag hade inte det, jag bara skakade på huvudet. Jag hade en tröja med ett band som heter Cradle of filth. Hen sade att alla som hade olika former av bandtröjor eller ex surf och skateboardtröjor hade ingen egen identitet. Helt tomma är vi.

Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll

Jag har nu skickats fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatrin i 9 år. Innan dess hade jag endast kuratorn i skolan i 5 år. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar så länge jag kan minnas men ingen tar mig på allvar.
Senaste gången jag blev utskriven från psykiatrin var den värsta. Jag fick träffa en läkare efter flera månaders väntetid då vårdcentralen ännu en gång kommit fram till att de inte klarar av att hantera min depression. Jag bad läkaren att inte skriva ut mig, jag började nästan gråta. AT läkaren sa till mig att vi skulle höja dosen antidepressiva och se hur det gick.
När jag höjde dosen började jag må sämre. Jag försökte få tag på någon inom psykiatrin men enligt dem var jag utskriven även om jag inte fått reda på någonting och precis påbörjat ny behandling. Jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen och enligt dem hade jag inte blivit utskriven från psykiatrin så jag var inte deras ansvar. Det enda de kunde göra var att skicka in en ny remiss. Så innan jag kunde stabilisera min medicin dröjde det. Nu 1 år senare har jag precis lyckats få byta mediciner och mår äntligen bättre.
Hur jag mår, vad jag vill eller om jag ens lever är alltså inte lika viktigt som vems ansvar jag är och att kasta runt bollen för att slippa ta tag i det.

Jag varnar, detta är mörkt..
Och det är svårt att skriva om..
Jag far hemskt illa över detta, även om det var flera år sen det hände..
Och även om jag vet att jag var otroligt sjuk, far jag fortfarande illa över detta..
Jag ger bara min egen bild av detta, och vill inte ha problem med någon för att jag skriver det här..
Jag har varit, i mina, och många andras ögon, orättvist frihetsberövad under flera år, Jag vet folk som kanske haft det ännu värre.. Psykiatrin kan vara en hemsk plats. Så jag ställer inte detta över någon annans historia.
Jag och min familj har gråtit floder över detta i vilket fall..
Frågan jag ställer mig är hur kunde detta hända mig?..
Och hur vården skyller allt på mig, och själva är de onåbara..

Jag har haft perioder då allt funkat i min tillvaro, men också hemska, brutala perioder utan motstycke..

Det börjar så här..
Jag var inlagd inom psykiatrin. Mina föräldrar skjutsade mig efter att jag förberett att bränna mig själv på Bol, och skriva Free Tibet på en skylt framför mig, som den första europé som gör något liknande det de gör, för landet Tibet, under ockupation av Kina..
samt tänkte jag skänka alla mina pengar till en familjemedlem med dålig ekonomi.. skrev det också..
Mina föräldrar kom dock på mig..
Efter många år av psykisk ohälsa, kom jag in i ett psykotiskt och ohållbart, hemskt tillstånd. Jag sprang fram och tillbaka i mitt rum och dunkade huvudet i väggen, hade kramper i hela kroppen, och Jag ringde mina föräldrar var femte minut för att veta att de var okej.. Jag trodde att rymdskepp skulle komma o hämta dem, och att de skulle torteras i evighet, samt trodde jag att Jorden skulle lämna solen, och att det var mitt fel.. allt höll på och upplösas, och svarta former flög runt i mitt rum, och försökte skada mig, och jag trodde jag skulle förlora min själ.. Jag höll på att tappa förståndet. Och min självkontroll. Jag fick höra av röster jag då hade konstant, från kanske 20 olika osynliga individer att jag var tvungen att skada någon för att rädda både min familj, och jorden..
Att tillägga är att jag aldrig i mitt liv har skadat någon.. innan och efter detta.. Jag är en gammal hippie, som springer runt och sprider glädje och kärlek. Och det är så folk känner mig. Ingen som känner mig skulle någonsin kunna tro att jag skulle skada någon med mening, men jag ringde iaf min far och syster, då läget var mer än kritiskt och jag höll på att tappa självkontrollen, och sade att nu är jag väldigt labil, och är en risk för mig själv och andra.. Ni måste göra något, innan något hemskt händer.. Min syster och far ringde in till psykiatrin, och berättade vad jag hade sagt.. De hade pga mitt tillstånd redan vak på mig, men det var en personal som satt vak.. Denna personal gick på toaletten och glömde att be någon ta över, straxt efter att min syster och far ringt.. Jag går helt sonika ut ur rummet som i trans. Går in i rökrummet, och lägger en tröja jag har i handen, om halsen på en äldre medpatient.. Det hela känns som ett tv-spel, och jag förstår efter dagar av hallucinationer, inte att detta är på riktigt.. först när mannen ligger ned och lyfter sin hand mot mig, så ser jag hans skakande hand med en ring på, jag ser på ringen, och jag grips av panik.. Detta är på riktigt.. Jag släpper mannen som ligger på golvet, och springer in på mitt rum.. Jag står och tittar, och försöker ta in vad som just hänt.. De hittar honom inom vad som känns som några sekunder, och de släpar iväg honom för att tvätta honom och kolla till honom. Jag börjar skrika hur är det med ….  Hur är det med honom!? Jag har aldrig i mitt liv skadat någon så.. Jag tror på kärlek och harmoni och vänskap.. De håller mig undan honom, och jag får inte vara där.. Jag tycker om denna man.. Genuint.. Jag tror på Peace Love and understanding, och denna man är kristen, och lyckoönskar alla människor hela tiden, att Gud ska vara på deras sida och så.. Detta är hemskt.. Jag hade aldrig gjort något som detta om jag varit frisk.. i rätten vill de få mig att säga att jag inte var mig själv.. Att detta var inte jag.. Då jag är livrädd för detta uttalande, vilket menar på att jag skulle varit besatt skrämmer mig utav bara helvete, både att ha varit, vara eller bli det.. och då jag självcecurerar mig själv, säger jag inte detta.. De beskyller mig istället för att ha slutat för att jag blivit äcklad av denna man, och blodet. som om jag vore en hemsk psykopat utan samvete, eller helt oempatisk och ond.. kommer till detta senare. Men jag upplever att de målar upp en bild av mig som absolut inte stämmer.. Mer och mer. Jag har i rättegångar fått gräva i detta, om och om igen, och de har bett mig att minnas detta hemska. Och de har förvrängt historian. Det har tagit år för mig att lära mig hantera detta minne.. och tycker fortfarande det är jobbigt  att skriva om, och vill få allt rätt.. Och det har varit jättesvårt för mig att sluta dömma mig själv..
Det var först efter det hände, som jag förstod att detta var på riktigt.. Efter detta inträffat fick jag ett möte med en polis.. hen har en pärm med bilder på mannens skador, och jag mådde dåligt, och for illa.. Hur kan jag ha gjort något sådant, frågar jag mig själv om och om igen.. Polisen frågar om hen ska ta bort några sidor åt mig, så jag slipper se det hela.. jag frågar om det påverkar, eller har någon inverkan över den rättsliga biten, minns inte exakt mina ord, men hen säger att det gör ingen skillnad.. Efter detta så frågar hen mig varför jag gav mig på denna man.. jag hade ju ingen aning och är fortfarande i chock, så jag sade att därför att han var äldst.. För polisen kräver ett svar..

Senare i rätten, inför varje möte, så möter jag mannen jag skadat, och kramar honom.. och han kramar mig.. Han skylde på min medicinering, och jag på vården.. Jag hade ju ringt vården, och sagt till.. Jag är en fara för mig själv och andra.. Min familj är hela tiden med mig, och stöttar mig.. De vet liksom jag att det brustit i vården, och framförallt i kommunikationen Men jag döms för detta.. Jag fattade någonstans att det fanns en risk då jag var sjuk, och jag bad om vak. Hade de haft en person på vak, hade detta aldrig hänt..
Både jag och denna man skyllde på vården.. Och han vill ha pengar i ersättning från vården..
Man sätter inte en personal på vak vid en farlig människa, och hen ska absolut inte gå på toaletten utan att meddela någon som byter av.. Jag beskyller inte hen, men jag är ledsen att jag fick skulden..
I rätten sade de att jag slutade strypa denna man för att jag kände mig äcklad av hans blod.. Var i helvete fick de det ifrån? Jo från papperna jag inte ville se, då det var för tungt att se.. Det skulle inte inverka sa polisen.. De målar upp sin egen bild. Så smidigt för dem..
Min far gjorde vad han kunde, och fick tag på en framstående advokat, och bad honom om råd..
Man vinner inte mot psykvården sade han.. Så var det.. Vården kan inte ha fel.
Då måste de anmäla sig själva antar jag.. jag är ingen rättslig expert..
I vilket fall
Efter att detta inträffat, släpper de mig i april, då jag mer eller mindre är frisk.. och släpper mig som om ingenting hänt.. och jag inväntar en rättegång som ska vara i november.. Jag åker till Mongoliet med en vän, för att träffa en shaman, en riktig, vars, yrke gått i arv sen tio generationer tillbaka.. en stor resa, för att för gott bli av  med mina problem som varit med mig sen år tillbaka, fast översättningen är katastrofal. Problemen som varit med mig, ibland större, ibland mindre fortsätter… och sen blev det Korea där en vän bor, tillsammans till Japan, och sist åker jag själv till Thailand, och får en fruktansvärd psykos igen.. Alla guesthousets hundar sov bredvid mig. Åtminstone Fem stycken.. Jag ligger i vattnet och tittar på rymdskepp, och öppnar upp transdimensionella dörrar i mitt rum, till olika universum.. Och grannöarna spelar musik för mig, samt träden.. Jag är dock i detta inte farlig för någon denna gång..
Men mår väldigt dåligt.. Jag böjer och vrider på universum, och besöker en massa planeter.. och ser igenom min mun, och hör musik från hela universum, medans det håller på att kollapsa.
Alla livsformer från andra galaxer skyller på mig, och jag blir konstant lurad, och är i oerhörd förvirring..

Jag kommer hem till Sverige själv, trots att familjen nära på, åkt till Thailand för att hämta mig.. Jag träffar min moster, och blir mer eller mindre direkt frisk.. Jag är med familjen, någon jag känner och lyckas vakna ur min psykos.. Jag har rättegången, och livet fortsätter.. i början nästa år är jag hos en nybliven flickvän, och kan inte sova på flera dygn, som så många ggr tidigare, men försöker låsa in mig på rummet och ta två kartor Imovane, för att göra slut på eländet, och letar efter vassa föremål att avsluta mitt liv med..
Min syster och flickvän beslutar att ringa det mobila teamet.. och jag är därefter frihetsberövad för år framöver.. De sätter mig efter förflyttning på en avdelning som är rättspsykiatrisk, men skickar upp mig på en vanlig avdelning, och ner på rättspsykiatrisk igen.. om och om igen.. varje gång jag flyttas, får jag tio minuter på mig att plocka ihop mina grejor.. Detta är omöjligt, så saker hamnar lite varstans i förråd.. när jag går ut för att titta på klockan i korridoren på natten när jag vaknar, då jag tappat bort min klocka, skriker de till mig att gå in på mitt rum, och pekar.. När man ber om hjälp, sitter sju personer o tittar på tv, de tittar på varandra, tills någon suckar och reser sig upp.. Alla ser ut som dörrvakter.. Det är en hemsk och oförlåtande miljö.. som känns som om den är byggd för att man ska lida. Det var dock en o annan person där som var snäll.. Men man är helt totalt inlåst.. bara en korridor att gå i.. och så är det i månad efter månad.. Det finns ett team som gör utflykter med patienterna, men bara några timmar om dan,  några ggr i veckan.. dessa människor som ansvarade för detta var underbara.. Men detta team finns vad jag vet inte längre..
Jag flyttas dock efter en tid till en bättre plats, och då min syster efter på våren, för första gången får se mig utanför byggnaden, står hon med en bukett blommor till mig, och gråter, hennes underläpp skakar, hon försöker att inte gråta, men det går inte, och jag som har fått gjuta mig själv till sten, för att gå igenom detta helvete, fäller också en liten tår.. Glömmer aldrig detta.. Min Familj har varit med mig genom alla svårigheter.. Jag tackar dem så för det, de skulle följt mig till månen och tillbaka om så krävdes.. Jag är nu nästan helt fri, men detta kommer hänga med mig länge.. Det var aldrig meningen att jag skulle skada mannen.. Är så ledsen för detta.. Och vill bara ha fred och frid nu, för alla.. Vill så väl, och ändå allt detta.. Kram

I somras mådde min sambo så illa att hon rymde och hotade med självmord. Det slutade med att vi åkte till psykakuten. Väl där fick vi vänta i flera timmar i ett rum. Det fanns absolut inget att göra, vi fick inte gå ut och det fanns inte ens någon mat. All den väntan gjorde allt värre. Min sambo blev allt mer deprimerad och behövde därifrån för att få luft och inte känna sig instängd samt få någon mat. Men det tillät de inte. Det var psykisk tortyr. När man mår så illa ska man inte behöva vänta så länge på en akutpsyken. De ville sen lägga in henne över natten. Som tur är gick det övertala dem att inte göra det. Hade det skett är jag säker det skulle leda till ett självmordsförsök. Kommer aldrig åka dit eller rekommendera någon annan att söka ”hjälp” akut. Den psykiska påfrestningen gör det så mycket värre man klarar sig bättre själv. Ingen ska behöva uppleva sådan tortyr när man mår dåligt. Även en psykiskt frisk person skulle börja må dåligt av det.

Jag berättar för min nya läkare om att jag tidigare har blivit dåligt behandlad i psykiatrin och att jag har mått dåligt av det. Istället för att ta det jag säger på allvar och t.ex. beklaga det, så säger hen bara att det ofta blir missförstånd när man har diagnosen som jag har.

Det här var dessutom en mottagning specialiserad på min diagnos! Det hen sa gjorde mig bara ännu ledsnare och jag kände mig ännu mindre värd.