Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.

Kommer till min kontaktperson på psykiatrin med svåra självmordstankar. Får höra från hen att jag ska börja på kickboxning och ”odla mina positiva tankar”. Anmäler till patientnämnden. Enhetschefen ringer upp mig och säger att hen känner denna skötare och att hen menade väl men jag missförstod hen. Ingen vidare åtgärd. Det var mitt fel att jag missförstod.

Har varit sjukskriven länge till och från. I ungefär varannat sjukintyg ändras mina diagnoser. Jag får EIPS, en diagnos som aldrig ställts på mig. Jag har gått in i journalen med vårdpersonal och ändrat detta två gånger, men det kommer igen på senaste sjukintygen.

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.

När jag blev inlagd på lpt pga att läkaren inte känner mig och mitt beteende när jag blir stressad och trängd. Så hamnade jag först på en avdelning där ingen känner min problematik. Där blev jag tilldelad medicin enl min lista. Men läkaren hade inte uppdaterat min dos vid förra läkarbesöket, så jag sa att det var fel varpå ssk lät mig ta den dos jag sa att jag tog. Men när jag fick träffa läkaren så var hen mycket hotfull och sa att jag var inlagd på lpt nu och hade inget att säga till om med mediciner längre. Så jag vågade inte säga nått mer utan tog den felaktiga dosen och fick insättningssymptom som inte var roliga. När jag flyttades över till ”min” avdelning där de känner mig så dröjde det ändå tills ”min” skk kom innan jag vågade påtala felet igen. De ändrade genast och kontaktade läkare för att skriva rätt dos i journalen. Där ser man hur farligt det är med att inte lyssna på patienter oavsätt om de är inlagda frivilligt eller på lpt.

Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på  psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Jag hade skrivits ut en v tidigare pga platsbrist. Den veckan var väldigt tuff för mig och jag brände mig upprepade gånger med tändstickor på låren. Gjorde av med många paket så det blev stora sår. Läkaren jag träffade då talade om för mig att de inte skriver in patienter på fredagar. Fast jag hade blivit inskriven förut på fredagar. När hen sett mina sår går hen och konsulterar en överläkare som känner mig. Jag blir inlagd. Med restriktionen att jag måste hämta min egen mat i köket. Vilket jag inte klarar eftersom jag är livrädd för män. Tidigare inläggning som avslutades en vecka tidigare hade de haft listor där de skrev upp vad jag åt och drack eftersom jag tenderar att sluta äta när jag mår dåligt. Jag var också väldigt smal nära på underviktig.
Så jag fick ligga där utan mat i 1.5 dygn tills läkaren kom tillbaka och drog in sin restriktion. Innan inläggningen hade jag inte ätit på ett dygn eftersom jag hade sån ångest.

Det var i våras och jag var mycket deprimerad och hade stora problem med min PTSD. Jag blev körd till psykakuten och efter någon timme fick jag träffa en läkare. Jag minns inte så mycket av samtalet men jag vet att jag sa ”det är ju inte så roligt att vara inlagd men jag orkar ju inte leva”. I slutet av samtalet sa läkaren att jag kunde gå hem med en medicinpåse, med läkemedel poängterade att de inte fungerade. Läkaren struntade i det och skickade hem mig när jag bokstavligt sa ”jag vill inte leva” och hälsade mig välkommen åter. Som tur var hade jag andra vårdkontakter som tvingade den läkaren att lägga in mig. Det är läskigt att tänka på att jag med största sannolikhet hade dött den eftermiddagen bara för att den läkaren inte lyssnade på mig.

När jag var inlagd, för ett svårt depressivt skov i min schizoaffektiva sjukdom, bad jag att få prata med en i personalen. Jag hade kraftig psykotisk ångest och bara självmordstankar i huvudet. För det första fick jag samtalet i korridoren med ingen möjlighet till sekretess. Efter att försökt berätta hur jag mådde fick jag rådet att gå i lövskog, det skulle hjälpa! Det viktiga var just ”löv”skog. Likaså gå på en stenig strand. Där satt jag inlåst på en psykavdelning, med kraftig ångest och självmordstankar. Det var så kränkande och allt blev med ens ännu mer hopplöst. Jag var för dålig för att säga något. Jag slöt mig än mer inom mig. Det var en specialistsjuksköterska, psykiatrisjuksköterska, som jag pratade med.

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman