Jag var inlagd på tvångsvård och det var sommar, överläkaren var på semester så vi hade en vikarierande jourläkare. Detta var en helgdag (lördag tror jag) och kvällen innan hade det blivit lite ”stökigt” så att säga och jag hade gjort något självdestruktivt men jag minns inte vad. bakjouren den kvällen satte in så kallad ständig tillsyn, eller extravak som man också kan säga. Jag minns inte exakt vad som hände kvällen innan, men dagen efter var jag stabil och en läkare skulle komma och göra en bedömning angående tillsynen (ta bort den ständiga, vilket vi alla trodde och ville). Jag satt helt lugnt i min säng och sa till läkaren att jag inte hade några planer på att skada mig själv och kände själv att någon extra tillsyn inte längre var nödvändig. Han sa att jag skulle få injektioner: haldol, stesolid och cisordinol. SAMTIDIGT. Jag var alltså helt lugn och tillbaka i mitt ”habitualtillstånd” som det kallas, men nej tillsynen skulle absolut vara kvar och motsade jag mig injektionerna skulle de spänna fast mig och ge mig dem med tvång. När ssk till slut kom in med brickan med tre sprutor och blå handskar så grät jag och sa snälla snälla gör inte såhär mot mig, jag bönade och bad. ”Jag är ju lugn!!!” Skrek jag. ”Jag måste ge dig de här, för det är läkarens order och det måste jag följa. Men jag kommer att prata med chefen sen”. Jag drog snällt ned byxorna och tog emot alla tre sprutor. Sen sov jag i 2 dygn, vaknade och ville röka och blev ledd till rökrummet av personal och till slut hämtade de en rullstol för för det första såg jag knappt nånting och sen kunde jag inte gå ordentligt heller. Efter rökningen sov jag i ett dygn till, men under det dygnet kunde de iaf väcka mig och få svar på frågor t.ex ifall jag ville ha mat. Personalen sa att det var tur ändå att läkaren vägrade lyfta ständiga tillsynen/extravaket för personalen var titt som tätt fram till mig för att se ifall jag ens andades, kände på pulsen och syresättningen osv. Vad som hände med den här läkaren sen vet jag inte, men den gången var första och sista gången jag stötte på honom.

Till slut ger man upp. Jag har försökt anmäla det de utsatte mig för avdelningen som var menad att hjälpa; rädda mig. Men oavsett vad jag säger eller gör så ”finns det fler sidor av händelsen”. I journalen saknas anteckningar dagarna det skedde så det saknas bevis och plötsligt är det bara deras sida som räknas. Det är en så överväldigande och iskall maktlöshet. Vad man än gör kommer man aldrig få den rättvisa man bedjat om.

Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.

Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.

Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.

Min psykmottagning gjorde en utredning och försökte remittera mig till ptsd-psykoterapi på en annan enhet. De ville inte ta emot mig pga att jag har dubbla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och ”kravkänslighet”. Klarar alltså inte av en psykoterapi på det sätt så som det är bestämt, av de som bestämmer, att den ska genomföras.
Jag behöver individuellt anpassad terapi efter mina behov, inte efter vårdens behov.

Vad de inte fattar är att min kravkänslighet ju är orsakad av mitt komplexa trauma.
Så jag får inte ptsd-behandling för att jag har för mycket ptsd.(!!)

När jag var inlagd på slutenvården blev jag tilldelade ett dussin diagnoser utan utredning eller ordentliga grunder. Man skyllde sina misstag på att jag hade EIPS, ADHD och mycket mer och ville ha uppmärksamhet. När jag blev utskriven blev jag utredd och det visade sig att jag inte alls hade EIPS, ADHD eller andra diagnoser de satt på mig. 2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade.

Det tog många år inom psykiatrin innan jag fick min diagnos dissociativ identitetsstörning (DID). Detta efter en grundlig utredning på öppenpsyk.

Läkarna inom slutenvården satte borderline… utan att göra en utredning. Och än idag vägrar de använda min utredda diagnos. Så öppenvården använder DID och slutenvården bpd/eips.

Det känns oerhört kränkande och irriterande. Det är som att läkarna inom slutenvården inte kan erkänna att de har fel. Varför är det så? Måste de sitta på sina höga hästar? Hur svårt ska det vara liksom…

Hatad, förtalad och avskydd av psykiatrin utan att jag har gjort dem någonting. Utan att de känner till någonting om vad jag har varit med om. Ingen dialog har förts med mig. Ingen kommunikation har skett. De valde att kommunicera med dem som angrep mig efter en anmälan mot en pedofil. Nu är det psykiatrin som hotar mig. Lögner skrivs i journalen och efterkonstruktioner görs. Man begår sekretessbrott och lagbrott. Den psykiatriska kliniken valde att samarbeta med en anmäld pedofil som hotade mig och mitt barn. Pedofilen angav tonen och sjukvården lät honom diktera villkoren. Smutskastningen är aktiv fortfarande 25 år efter anmälan och är nu i första hand projicerad till primärvården. Psykiatrin påverkar dem till att de inte ska bevilja mig sjukvård för fysisk ohälsa, vilket sätter mig i en hälsofarlig situation. De har gett mig en primärvård som skapar sjukdomar i stället för att bota. Psykiatrin framställer mig som en lögnerska som man inte ska tro på – inte ens vad gäller fysisk ohälsa. Så när jag söker primärvården för astmatillstånd, andningskollapser och ledskador som kräver operation så nekas jag sjukvård, utredning, behandling och smärtlindring. Jag har blivit utkastad, som ett annat fyllo, från en vårdcentral vid astmatillstånd. Jag nekas läkartider och läkarkontakt. Blir aggressivt och provokativt bemött! Hotas av tvångsvård i mitt ”normala tillstånd”, trots att det är psykiatriker och den psykiatriska kliniken som beter sig extremt illa emot mig. Att hotas av tvångsvård i sitt ”normala tillstånd” innebär att man kan bli tvångsvårdad utan orsak. Psykiatrin utgör därmed ett direkt hot mot mig och min existens i dagsläget.

Har väl tidigare skrivit här om hur det tog ca 16 år för mig att få en ptsd-diagnos. Nu har det visat sig att psykologen som utredde mig bara har skrivit i journaltexten att jag har ptsd, inte i diagnoslistan.
Så nu måste jag göra om hela utredningen(!!) med en annan psykolog för att formellt kunna få ptsd som diagnos!
Detta förklarar ju varför en annan psykolog skrev i min journal: ”själv säger hon att hon har ptsd”. H*n hade inte läst den tidigare psykologens anteckningar! (Det sägs att journalen är till för att patienten ska slippa upprepa sin historia och underlätta för personalen att göra sitt jobb men uppenbarligen läser inte vårdpersonalen den så vad är vitsen?)

Så man får väl hoppas att jag får ptsd inskriven under diagnoser någon gång under detta årtionde …
Förväntar mig ingen hjälp av psykiatrin längre.
Tänk om man vore välbärgad, då kunde man få hjälp privat hos nån som faktiskt bryr sig om sina patienter på riktigt.

Jag såg hur mina händer blev blåa av deras grepp. Jag bad dem släppa men de sa åt mig att skärpa mig, ”Annars blir det bältessängen”.

Orkar inte skriva mer nu men jag mår sämre och sämre och psykiatrin sviker mig pga att jag är en jobbig patient som är för insatt i  mon situation. Droppen var min restnotering på iktorivil september 2022 som jag har tagit i över 20år utan  problem har inga missbruk och ordnade förhållanden som nu är ett minne blott. det krävs licens på iktorivil men läkaren undviker mig och har sen september 2022 skrivit ut kopiösa mängder benso som jag ej vill ha och sagt. Förutom iktorivil 8mg per dag så ska jag tydligen ta 60 mg stesolid plus 50mg oxscacand på det…… iktorivil snart slut och jag tar endast den trots att läkaren undviker mig pga att jag inte mår bra. Har över 2300 stesolid sparat exempelvis. Svårt för mig att skriva mer nu för tiden jag mår bra är slut nu och allt jag tänker kan jag inte förmedla nu. enda jag vill är att få må bra men tåget har gått och Orkar inte leva mer utan processar det som komma skall om 9veckor för då tar min iktorivil slut och då sätter jag på mig fentanyl plåster och som ar. Tappat allt ingen lyssnar och jag orkar verkligen inte prata en sekund mer på vården psykiatrin sviker mig tja psykiatrin har dödat mig. Är så mycket mer att skriva om detta men nu är jag helt slut.  Återkommer med mer info.