Jag har bulimi och gick i en dagvårdsbehandling. En specialist (psykoterapeut) sa följande till mig: ”Du är dålig på att svälta dig själv. Därför hetsäter du och spyr istället”. Jag blev jättetriggad! Jag berättade för en annan personal om detta och att jag ville byta kontaktperson (till en annan psykoterapeut/psykolog) men jag fick inte byta, och hon (en i personalen) förstod inte alls vad som var fel i psykoterapeutens ord och så sa hon att ”fast du kommer stöta på triggande saker livet ut”. Självklart förstår jag det men jag förväntade mig inte att få en kommentar riktat mot mig på det sättet mitt under en ätstörningsbehandling…
Behandlaren tog upp sin egen vikt
Jag utvecklade ätstörningar i tidiga tonåren. Man märkte det tidigt men jag stretade emot desto mer folk var på mig, lärde mig nytt vartefter och eftersom jag inte var psykiskt stark nog att ta strider eller prata om det så blev det endast bara mer hemligheter. Jag längtade efter att någon skulle höra mig, men ångrade mig direkt efter. Jag slogs med tankarna, men också ville jag ju göra rätt (med rätt menar jag det som omgivningen tyckte).
Jag kämpade i flera år. Mot slutet av tiden som minderårig började jag också få övrig ångest som inte hade någon direkt koppling till maten. Flyttade hemifrån. Började hetsäta och spy. Ljög för alla. Tror ännu idag det inte finns så många människor som vet hur det faktiskt var. Min dåvarande terapeut ville att jag skulle fylla i matdagbok, vilket jag skämdes mera över än min egen existens. En gång då jag hade berättat om en episod då jag hade gått på buffé bara för att jag skulle kunna spy efteråt, satte hen sig med datorn och villa räkna ut exakt hur många kalorier jag hade fått i mig innan kompensationen… I mitt huvud lät det mest som hen ville få mig att inse att jag ljög, eller att det inte var så farligt som jag trodde. Jag svarade inte. Ville mest gråta och springa därifrån för att gömma mig under ett stort täcke och aldrig någonsin visa mig för någon igen. Jag vågade sist och slutligen inte prata med hen om något alls, och nämnde egentligen ingenting sanningsenligt igen angående maten efter det. Hen gissade min vikt när jag inte berättade det själv, och jämförde med sin egen där hen skulle behöva gå ner i vikt. Kan säga jag aldrig känt mig så patetiskt i hela mitt liv. En som gissar jag väger mindre än jag gör och där har människan som ska hjälpa mig mage nog att säga sin egen vikt och vad hen har för BMI och varför hen ska gå ner i vikt.
En annan gång slutade jag med en medicin som hjälpt mig men det triggade gamla hetsätningstankar och episoder just pga kraftig hunger. En vårdare berättade åt mig på avdelning att ”du väljer ju själv vad du stoppar i munnen”. AJJ VAD?
Till slut kommer tanken vare sig man vill eller inte: Lika bra att vara tyst och reda upp egna problem, då kan jag i alla fall försöka bearbeta skammen och känslan av äckel utan att någon har en åsikt.
Som om det var det som var problemet
När min ätstörning var som värst var jag på dagvård på BUP. Av självklara anledningar ville jag inte äta när jag var där, men varje gång jag satt där utan att ha rört min mat frågade alltid någon i personalen:
”Var maten inte god?”
Som om det var det som var problemet.
För jag var ju normalviktig
Jag blev inlagd på bup efter ett självmordsförsök. Det var mycket fokus på familjen och trauman då det kom fram att jag har PTSD. Men bulimin brydde de sig inte om. Jag gick in på toan och självrensade utan att de brydde sig. För jag var normalviktig och det var ju då ”bara ett sätt för mig att hanterallt”
När diagnosen var anorexia blev jag plötsligt en prio-patient
Blev aldrig tagen seriös av äs-vården när jag hade bulimi men när jag tappade mycket i vikt och hade anorexia då blev jag plötsligt en prio-patient. Vill tilläggas att jag mådde så mycket sämre psykiskt när jag hade bulimi än när jag jag hade anorexia
”Det är vanligt bland flickor i din ålder”
Jag hade haft anorexi under ganska många år och vårdats på BUP. Jag blev ”friskare”, men det som ingen visste var att jag hade utvecklat en bulimi. Vid ett samtal med min terapeut och läkare tog jag modet till mig och berättade hur det låg till, att jag hade börjat kräkas och hetsäta. Svaret jag fick var att det är vanligt bland flickor i min ålder. Jag fick ingen behandling och det var aldrig någon som tog upp ämnet något mer
Jag har fortfarande problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna
Jag gick på en ätstörningsklinik en period för min bulimi. Men var tvungen att sluta gå dit då personalen var nedlåtande, oförstående och jag insåg att allt de gjorde var att göra min bulimi värre. Det fanns tillfällen när vi hade gruppsamtal och sköterskan pekade ut mig specifikt med att säga ”Du är för tjock för att ha bulimi”. De kunde också bemöta dig med hot om du inte följde deras planer pedantiskt, vid mer än ett tillfälle hotade med att låsa in mig och ge mig ECT mot min vilja för de tyckte inte jag lyssnade..
När jag sa ifrån att bemötandet känns hotfullt och otrevligt och att jag bara vill ha hjälp med att hantera min ätstörning så kallades jag för ”för lat att hjälpa” och ”otacksam mot personalens välvilja”. Under det år jag gick på kliniken blev min ätstörning väldigt illa, så illa att psykiatrin fick ingripa och avsluta kontakten åt mig. Har fortfarande bulimi och problem, men inte så stora som jag hade när jag gick till de så kallade specialisterna som skulle hjälpa mig, men istället förnedrade mig till ett värre tillstånd.
BUP sa att jag skulle googla information om min autismdiagnos
Jag fick min autismdiagnos när jag var 15 år och det är ändå relativt tidigt för att vara tjej med den diagnosen. BUP sa att om jag vill veta mer om den diagnosen så får jag googla. De sa till mig att det jag upplevde var ångest och jag hade då gått med ångest i tre år utan att veta vad det var men även om jag nu hade ett namn på det så hade jag ingen aning om vad det innebar och BUP förklarade inte heller vad det var för mig.
Jag trodde att min autismdiagnos var ett sett för dem att leta fel på mig. Det var det enda jag såg och ingen lyssnade på vad jag hade att säga. Mina föräldrar försökte se till att jag skulle få stöd på olika sett i och med den diagnosen men ingen tyckte att jag behövde ett stöd. Varken skolan eller vården anpassade sig efter mina svårigheter och jag fick ofta höra ”det märks inte att du är autistisk” från alla i min omgivning och jag började då tänka att jag har nog inte den diagnosen.
Jag försökte läsa mig till i vuxen ålder vad det innebar och det som jag såg då på nätet var en beskrivning av de med den diagnosen som gjorde att jag inte kände igen mig alls. Jag var inte fyrkantig, jag hade varken svårt för ljud eller lukter.
För ca 2 år sedan läste jag en bok skriven av en tjej med den diagnosen och det var inte förrän då som jag började känna igen mig.
Jag gick alltså med en diagnos i 10 år som jag inte trodde att jag hade för att vården inte förklarade för mig vad det innebar för mig från början.
Jag utvecklade både ett självskadebeteende och en ätstörning vilket jag idag vet är vanligt att tjejer med någon form av NPF diagnoser utvecklar om de inte får rätt stöd från början.
Jag fick även en adhd diagnos för några månader sedan. Jag har ingen aning om hur jag hanterar mina känslor och jag glömmer alltid bort mig själv, jag vet inte hur man gör lite och jag tänker och känner allt för mycket hela tiden. Jag önskar vården hade fångat upp mig tidigare för jag växte upp med att inte kunna hantera något, speciellt inte min ångest. Jag blev en person som hamnade och sedan nästan bodde på psyk. Ett självskadebeteende över styr och tankar på att ständigt vilja dö för att jag aldrig hade energi eller orken till något. Vi tjejer är annorlunda på NPF diagnoser än män och därför känner vi ofta inte igen oss i den beskrivning vi får av vården eller av det som går att läsa till på nätet. Vården behöver bli bättre på att se oss tjejer med dessa diagnoser så att vi kan få rätt stöd att fungera i vardagen tidigare än vad vi ofta får. Jag vet att jag inte är ensam, vi är för många som hamnar mellan stolarna.
Diskriminerad inom vården på grund av min autism
Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.
Utkickad pga PTSD
Blivit utkickad från tre olika anoreximottagningar pga PTSD. Och från traumamottagning pga anorexi. Man hamnar verkligen mellan stolarna med PTSD. Blir nekad vård och blir kallad ”för svår”. Ingen vill hjälpa en och tiden går. Egentligen är det ju inte så komplicerat
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
