vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd  ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp  så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut  jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv  eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan  även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer

Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.

Under en bältning bröt jag lillfingret. Läkarna kollade inte ens på fingret trots att jag upprepade gånger sa till att nåt inte stämmer då svullnaden och blåmärkena inte gav sig. Det tog 2 veckor från skade tillfället innan de röntgade och det visade ett brutet ben i den mittersta fingerleden. ”Man gör ingenting åt skadade fingrar och tår” fick jag som svar av läkarn. Hade fingret tejpat ett bra tag.

Kunskapen om autism är så låg att trauma normaliseras. Inte ens specialisterna förstår hur trauma ser ut hos autister och hur vanligt det är när man lever i en värld som inte är gjord för en, men deras roll ger dem rätten att bestämma vad som är normalt och inte för oss. Vården går ut på att KBTa bort reella rädslor och sätta sig i direkt livsfarliga situationer. Man ska lita på att andra vill en väl fast både erfarenhet och forskning visar på hur låg kunskapen om autism är hos befolkningen och vilka fördomar som finns. Det blir ett konstant indirekt beskyllande som spär på känslan av att det är mig det är fel på, och att jag måste ändra mig för att inte utsättas för våld.
Att sitta i ett rum med försäkringskassan, läkare och psykolog och få höra att alla är där för ens skull och att de vill en väl samtidigt som deras mål är att man snabbt ska återgå i jobb alternativt komma fram till att man aldrig kommer kunna jobba igen när man är mitt i en utmattning är förnedrande. Att behöva bevisa hur sjuk man är och att det inte är ett autismdrag(utan att förneka att autismen absolut gör en ”känsligare” för att hamna i utmattning), och böna om att få hjälp av någon som är övertygad om att autism = lidande är omänskligt.

För nån månad sen var polisen hos mig då jag hade varit ute och haft tankar på gå till spåret. nu under veckan hade jag gått ut och gick dit jag tänkte, men satt bredvid men vågade inte göra nåt. hem igen pratade jag med 1177 för att rådfråga vad jag skulle göra ens längre eller vart jag skulle söka hjälp. för jag visste verkligen inte. får fortfarande inte hjälp ifrån någon och varit såhär länge nu. de ringde ambulansen som kom, sen till psykakuten med ett vårdintyg. blev inlagd runt halv 6 på morgonen, sov 2h sen var det läkarsamtal med 2 läkare. ett kort samtal. de frågade ingenting om mina tankar eller nåt annat. de sa jag ”kunde äta frukost och lunch sen åka hem tänkte vi” och det var det. de tog bort vårdintyget och åkte hem vid lunch (kl 12). efteråt läste jag min journal och det stod saker som inte ens sades på samtalet. att jag ”vill leva, har framtidshop” när de inte frågade om det. de frågade inte om mina tankar eller om jag hade planer. kände det är tydligt nu ingen bryr sig eller vill hjälpa mig. var också till vårdcentralen för 2 dagar pga impulser som hände under natten. de tog in en st-läkare. ssk var snäll och läkaren var väl okej. de fick höra vad som hände på psyk och vad jag gjort under natten. han ringde psykjouren och kom tillbaka och pratade igen med och frågade frågor. han sa de kan inte hålla kvar mig eller tvinga mig. han kunde skicka remiss till Öppenvården om det vi sagt. visste redan Öppenvården inte skulle göra ett skit. psykakuten hade skickat remiss till dem och de har sett den men som vanligt händer de ingenting. vet inget är en quick fix, men jag är frustrerad och trött på allting. har inga mediciner eller något samtalsstöd eller något annat slags stöd. har bara bostöd och ska tydligen klara mig själv. vilket går ”bra”. är mer ärrad än innan och känner mig dödsdömd.

Efter flera år av försök att bli utredd och åratal med olika behandlingar som aldrig gett resultat, så har jag nyligen fått min autism diagnos. Att få den diagnosen efter alla år blev inte som jag hoppats. Det jag hoppats på var att få mer förståelse för bla behovet av tydlighet och hjälpt att hitta rätt verktyg att kunna hantera min vardag. Att få diagnosen i sig var jobbigt då man först fick svart på vitt förklarat varför man faktiskt lidit under många år. Samtidigt som man nu även vet att man aldrig heller kommer bli ”frisk” utan att det är något man kommer tvingas leva med. Insikten om det gjorde mig extremt deprimerad och jag började få självmordstankar av all ångest diagnosen gav. Men när jag lyfte detta med vården så stängde man dörren för mig. Efter jag fått min diagnos så var det som om vården plötsligt tyckte att tydlighet, förståelse och framförhållning var för mycket begärt av mig. Sköterskor började säga till mig att jag bara utnyttjar min diagnos för att känna mig speciell. All typ av återkoppling, tydlighet och framförhållning försvann från vården och man började försvåra all kontakt genom att skicka runt mig. Vårdgivaren menar att jag använder min autism för att få mer uppmärksamhet och kräva särbehandling istället för att försöka få hjälp att hitta redskap för att klara av livet framåt. Autism diagnosen fick vården att helt vända mig ryggen. Jag har vad som kallas högfungerande autism och psykiatri vården är bland de värsta i bemötandet av det. För även de som faktiskt är utbildade där om diagnosen har inställningen att du inte är ”autistisk” nog att visa förståelse för när något blir ett problem. Samhället är inte särskilt förstående för problematiken som kommer med autism och som faktiskt hindrar dig att kunna leva normalt. Men att vården skulle vara de som behandlade mig allra sämst och vara mest oförstående efter att jag fått diagnosen hade jag inte räknat med.

Något som för mig är så frustrerande är att jag gör verkligen ALLT jag kan för att må bättre innan jag söker vård. Försöker göra ALLT för att må bättre. Jag försöker och håller ut tills det inte går mer. När jag väl söker hjälp (För då har det verkligen totalt brustit), tror vården inte på mig. De tror inte att jag har ens försökt att göra saker som får mig att må bättre. Jag tror inte de tar mig på allvar när jag inte har överdriven ansiktsmimik, trots att jag TYDLIGT förklarat hur illa allt är. När jag var i ett sånt stadie att jag ville ta livet av mig (föräldrar fick vabba och vaka över mig) kommer bup och säger ”men har du provat att andas i en fyrkaaaant? Håll uuuuuut”. Detta är som att få en käftsmäll

Har man autism ger vården i princip upp på en om man söker hjälp för psykisk ohälsa. Spelar ingen roll om man lider av depression, ångest, ätstörning m.m., vården säger endast ”det beror på din autism’. Och även om de behandlar symptom (medicinering) så skiter de typ i att gå till grunden med huvudproblemet eftersom ”det beror på ens autism”. Fyfan

I och med min autism så har jag en hel del problem kring ljud, socialt bemötande och konsistenser på mat. När jag har varit inlagd för min anorexia nonchalerades mina ”preferenser” kring maten och jag blev tillsagd att sluta tramsa. Jag fick ofta svårt under matsituationer när personal talade otydligt eller otrevligt och kunde få ångestattacker av deras tonlägen, vilket försvårade den redan jobbiga situationen ytterligare. Hade personalen haft bättre koll på autism och samsjuklighet så hade nog mina tider inom slutenvården varit lättare

Min första fasta vårdkontakt inom vuxenpsykiatrin ifrågasatte varför jag fortfarande har autism som vuxen, eftersom det heter ”autism i barndomen” i ICD-10.