Hamnade på psykos avdelningen för det inte fanns plats på de andra avdelningarna. hade läkarsamtal och träffat denna läkaren innan. gillar hen inte. hen började ta upp saker som jag smugglat saker (vilket var runt 3 år sen första gångerna jag var inlagd), ”du har varit här på hlr, lpt, ringt själv, åkt in och ut, det blir som en lek.” kan säga jag blev väldigt irriterad. sa inget men det kom tårar av irritation. hur en läkare kan säga man håller på ”leker” när man mår så dåligt. valde inte detta. valde inte och ha det såhär och vara så impulsiv. valde inte mina diagnoser.

Var på psykakuten och hade sagt jag hade tankar och planer. de skickade hem mig, som vanligt. sa till läkaren ”men mina planer då? hur ska det gå med det?” hen sa ”ja, det är jätte tråkigt du ska behöva må såhär och hoppas det inte fortsätter, med planerna” och blev hemskickad.

Jag har erfarenhet av vuxenpsykiatrin. Där fick jag bland annat veta att anledningen till att jag är bipolär är att jag har oförlöst sorg och jag skulle kontakta ett namngivet medium i en grannkommun. Av en patient? nej av en sjuksköterska. samma inläggningsperiod sprang även personalen och låste in sig när en medpatient skulle slå ner mig
men när det hände så anmälde jag till ivo. och i intervjun med sjuksköterskan så sa hon att hon brukar rekommendera människor att söka upp medium

Vid ett hembesök av min psykolog, när jag efter LÅNG tid och vilja att dölja mitt planerade självmord berättade för henne om det, blev jag skickat till psykiatrin med polis. Väl där mötte jag en manlig psykolog, vars enda slutsats var att jag hade ångest och lindrig depression. Blev ej inlagd, hemskickad ist och fortsatte planera + göra flera självmordsförsök men utan framgång. Överlevde, men det är inte tack vare psykiatrin.  Jag hade tur som överlevde, men de hjälpte mig inte ens. Hur sjuk måste man vara för att de faktiskt ska hjälpa? Skulle jag alltså lyckats begå självmord för att få dem att förstå vikten av det jag sagt och ville ha hjälp med?

Träffade en läkare i öppenvården som sade till mig som har allvarlig diagnos : ”varför mår en så ung flicka som du dåligt. Du är en fin ung tjej, du har ett liv. Ut och lev det livet!” Det var inte så hjälpsamt.

Jag var nyss fyllda 18 år och blev inlagd på vuxen psyk för min anorexi. Dom hade ingen koll på anorexi överhuvudtaget och det ända dom gjorde var att bälta och sondmata mig. Överläkaren skrek på mig inför flera andra medpatienter att ”om jag inte äter nu skulle hon spänna fast mig och pumpa i mig flera tusen kalorier” där satt jag med panikångest och kämpade för att försöka få i mig mina näringsdrycker.

Jag har bulimi och gick i en dagvårdsbehandling.  En specialist (psykoterapeut) sa följande till mig: ”Du är dålig på att svälta dig själv. Därför hetsäter du och spyr istället”. Jag blev jättetriggad! Jag berättade för en annan personal om detta och att jag ville byta kontaktperson (till en annan psykoterapeut/psykolog) men jag fick inte byta, och hon (en i personalen) förstod inte alls vad som var fel i psykoterapeutens ord och så sa hon att ”fast du kommer stöta på triggande saker livet ut”. Självklart förstår jag det men jag förväntade mig inte att få en kommentar riktat mot mig på det sättet mitt under en ätstörningsbehandling…

Jag utvecklade ätstörningar i tidiga tonåren. Man märkte det tidigt men jag stretade emot desto mer folk var på mig, lärde mig nytt vartefter och eftersom jag inte var psykiskt stark nog att ta strider eller prata om det så blev det endast bara mer hemligheter. Jag längtade efter att någon skulle höra mig, men ångrade mig direkt efter. Jag slogs med tankarna, men också ville jag ju göra rätt (med rätt menar jag det som omgivningen tyckte).

Jag kämpade i flera år. Mot slutet av tiden som minderårig började jag också få övrig ångest som inte hade någon direkt koppling till maten. Flyttade hemifrån. Började hetsäta och spy. Ljög för alla. Tror ännu idag det inte finns så många människor som vet hur det faktiskt var. Min dåvarande terapeut ville att jag skulle fylla i matdagbok, vilket jag skämdes mera över än min egen existens. En gång då jag hade berättat om en episod då jag hade gått på buffé bara för att jag skulle kunna spy efteråt, satte hen sig med datorn och villa räkna ut exakt hur många kalorier jag hade fått i mig innan kompensationen… I mitt huvud lät det mest som hen ville få mig att inse att jag ljög, eller att det inte var så farligt som jag trodde. Jag svarade inte. Ville mest gråta och springa därifrån för att gömma mig under ett stort täcke och aldrig någonsin visa mig för någon igen. Jag vågade sist och slutligen inte prata med hen om något alls, och nämnde egentligen ingenting sanningsenligt igen angående maten efter det. Hen gissade min vikt när jag inte berättade det själv, och jämförde med sin egen där hen skulle behöva gå ner i vikt. Kan säga jag aldrig känt mig så patetiskt i hela mitt liv. En som gissar jag väger mindre än jag gör och där har människan som ska hjälpa mig mage nog att säga sin egen vikt och vad hen har för BMI och varför hen ska gå ner i vikt.

En annan gång slutade jag med en medicin som hjälpt mig men det triggade gamla hetsätningstankar och episoder just pga kraftig hunger. En vårdare berättade åt mig på avdelning att ”du väljer ju själv vad du stoppar i munnen”. AJJ VAD?

Till slut kommer tanken vare sig man vill eller inte: Lika bra att vara tyst och reda upp egna problem, då kan jag i alla fall försöka bearbeta skammen och känslan av äckel utan att någon har en åsikt.

Jag var en gång inlagd på en låst avdelning efter ett suicidförsök och jag var en sucidrisk hela min vistelse. Jag hade försökt hänga mig flertalet gånger och 5e försöket den dagen började en skötare skrika åt mig.
”sätt inte på dig den där jävla offerkoftan” sa hon när jag tillslut bröt ihop i tårar.

Jag blev inlagd på bup efter ett självmordsförsök. Det var mycket fokus på familjen och trauman då det kom fram att jag har PTSD. Men bulimin brydde de sig inte om. Jag gick in på toan och självrensade utan att de brydde sig. För jag var normalviktig och det var ju då ”bara ett sätt för mig att hanterallt”