Det har hänt samma läkaren sagt till mig på olika tillfällen tex ”det är runt 27 gånger nu under detta år du varit här. du slår snart rekord” och en annan gång när jag var påväg att göra något sa hen ”den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp” och skickade hem mig.

Hörde en annan skötare säga till en annan skötare i receptionen ”jag tror på allvar hen har uppmärksamhets-problem”

Sen säger alla man ska söka hjälp där vare sig det är första gången eller 100:e gg för det ska inte spela någon roll. men sen får man höra sånthär? tror de det blir lättare? de visste till och med vilka diagnoser jag hade.

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Jag var hos min psykoterapeut och vi pratade om min depression och min starka prestationsångest gällande studierna. Jag har alltid haft höga krav på mig själv för att nå mina mål. Jag berättade att mina mål var det enda som höll mig kvar i livet och ifall jag skulle misslyckas med dem hade jag lika gärna kunnat dö, det var så det kändes. Det jag får som svar är ordagrant ”Skrota dina drömmar och mål, det är inte något för dig”.
Där och då rycktes min sista anledning att leva bort. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, smällde igen dörren och gick hem för att planera hur jag skulle avsluta mitt liv. Som tur är lever jag fortfarande.

Jag var inlagd på en ätstörningsklinik och var sjuk i svår anorexi. Vid en panikångestattack klarade jag inte av att få i mig det bestämda intaget av näringsdryck. Behandlaren som var med mig satt bara och tittade på mig. Tills hon sa att jag slösar bort någon annans liv genom att sitta där och motsätta mig behandlingen. Och att om någon dör i vårdkön så ligger det på mig. Det var hennes sätt att motivera ett barn med psykisk sjukdom att ta sig vidare i behandlingen.

Jag sa till en läkare som jag träffade för första gången (en av de ”bästa” på mottagningen); att jag var oroad över min mens som försvunnit och allt hår jag tappade. Att jag kanske var för mager…? Jag Sa också att jag var ledsen, bar på en del sorg och traumatiska händelser.
Han sneglade upp på mig, sa att jag var ”snygg i kroppen” tittade sedan ner och skrev i sitt receptblock,
Ut antidepressiva mediciner (som jag absolut inte efterfrågat)

Totalt varade besöket (som jag tagit sats för att ens komma till) i ca 5 minuter.

Jag följde med en vän till psykakuten som stöd. Varje gång jag öppnade munnen för att berätta om situationen (min vän mådde för dåligt för att kunna ge en större bild) tystade läkaren mig genom att säga ”tyst nu, lilla blomma”. Hon var helt ointresserad av allt jag hade att säga och bestämde sig för att min vän skulle skickas hem utan hjälpen hen sökt för, utan att hon fått någon större förståelse för situationen. Min vän kunde inte vara ensam så hen fick sova hemma hos mig. Nästa morgon åkte vi tillbaka till psykakuten och en annan läkare gjorde bedömningen att min vän var i akut behov av hjälp.

Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin kan förstå vad som är fel. Jag har blivit erbjuden samtal med livscoachningsfokus (endast fokus på materiella saker som bostad och kapital) och i grunden tror jag att det är en jättebra grej att stötta patienter i att bygga upp ett hållbart liv (åtminstone ur ett materiellt perspektiv) eftersom jag inte kan neka till att det är en förmildrande omständighet att slippa oroa mig över mat på bordet och tak över huvudet. Det är dock inte allt. Jag blir helt stum när vårdpersonalen konstaterar att jag ju har det stabilt och tryggt omkring mig, så det ”finns inget att göra här”, trots återkommande inläggningar på slutenvården.

Socioekonomiska faktorer är viktiga att ta hänsyn till, men jag skäms så för att jag är på en sluten avdelning när jag faktiskt har ett fint hus och familj, eftersom jag får känslan att jag inte är önskad på avdelningen. Jag som har det så bra borde ju klara mig själv.

Som om det är helt omöjligt att ha pengar på kontot samtidigt som man är tom i själen.

Jag svimmade när jag var på slutenvården, antagligen främst för att jag hade svårt att äta. Istället för att ta svimningarna som ett rop på hjälp och att jag behövde stöd, sa avdelningsläkaren att jag skrämmer de andra patienterna om jag håller på såhär. Jaha, förlåt?

Jag är arg på vården för att de förväntar sig exemplariskt uppförande av sina patienter, som om det inte är en del av sjukdomsbilden att vara lite skev.
Jag är arg på vården för att de säger att jag måste berätta, men när jag väl berättar något markerar de att jag sagt något fel.
Jag är arg på vården för att de säger att det inte finns några förbjudna tankar, men blir arga när jag delar med mig.
Jag är arg på vården för att de tar mina tankar som en personlig kränkning.
Jag är arg på vården för att de hamnar i försvarsställning och hävdar sig så fort jag yttrar att det känns hopplöst och att ingenting hjälper, jag som inte ens hade för avsikt att skylla på dem utan snarare skäms över att det är JAG som är hopplös.
Jag är arg på vården för att de svarar med taggarna utåt så fort jag inte orkar vara trevlig hela tiden.
Jag är arg på vården för att de ställer så höga krav på mig, som att jag är ensam ansvarig för hela min sjukdomsbild och eventuell förbättring. Jag vet inte hur man gör, jag har ingen utbildning i psykologi.
Jag är arg på vården för att de säger att allt blir bättre, men att samma vårdsystem glesar ut träffarna eftersom ”det inte verkar finnas behov av en vårdkontakt” när jag är så uppgiven och förtvivlad att jag inte kan berätta något.
Jag är arg på vården för att de kräver att jag ska vara motiverad till att bli bättre, när hela grejen är att jag har gett upp och bara vill dö.

Jag är arg på vården för att de tar allt som kritik. Om jag inte mår bättre upplever jag det som att de tror att jag anklagar dem. Det gör jag inte, om något anklagar jag dem för just denna attityd. Att det inte går att ha ett konstruktivt samtal utan att de hamnar i försvarsställning och påpekar min egen roll i det hela. Jag vet det, men jag är sjuk, du är anställd, hur kan det tyngsta ansvaret ligga på mig?

När vården ständigt är beredd att hugga tillbaka så fort jag yttrar något som inte är jättepositivt blir det ännu mer omöjligt att prata med dem. Jag upplever plötsligt ett krav att vara duktig och tillmötesgående för att hålla vårdpersonalen glad, men vem mår bättre av att ständigt behöva vara på sin vakt, väga sina ord på guldvåg och ta hänsyn till vårdpersonalens känslor när man har fullt upp med att överleva sina egna känslor?

Jag är arg på vården för att den inte verkar förstå vilket moment 22 patienter lätt hamnar i. Att jag inte kan berätta om mina jobbigaste tankar för de jag borde prata med, och vem ska jag då prata med? Att de förväntar sig att jag ska bli bättre, men att jag inte blir det om jag aldrig får prata om det som gör ondast. Är mina tankar verkligen så förbjudna? Är de så skadliga?

Ilskan rinner av och lämnar mig med uppgivenhet. Jag blir alltmer införstådd i att jag aldrig kommer få hjälp så länge jag har förbjudna tankar, och det är de förbjudna tankarna som gör att jag behöver hjälp. Jag skäms och får dåligt samvete för att jag sa till vårdpersonalen att allt känns hopplöst. Jag skäms för att jag gjorde hen irriterad. Förlåt för att jag inte reagerade som ni förväntade er. Förlåt för att jag är så svår att hjälpa. Förlåt för att jag tar upp en vårdplats när jag ändå är hopplöst omotiverad. Förlåt för att jag söker hjälp.

Jag vill bara ha någon som har skinn på näsan nog att lyssna på vad jag har att säga. Som inte blir kränkt och som inte tar illa upp. Som kan kontrollera sina egna känslor, åtminstone inför mig. Som står kvar genom raseriutbrott och ångestattacker. Jag vill bara ha någon som är beredd att ta emot alla mina förbjudna tankar.

När jag blev feldiagnostiserad med asperger av BUP så kände jag inte igen mig i diagnosen alls och jag sa det till överläkaren som satt diagnosen och hon sa bara “det är ett symptom på asperger att tro att man inte har asperger”. Så eftersom jag visste att jag inte hade asperger så, enligt henne, bevisade det bara ännu mera att jag hade asperger. Sen när jag försökte få dom att fatta att det var fel så fick jag höra bland annat att jag “har dålig sjukdomsinsikt” och dom sa hela tiden att allt var ett symptom på asperger. Var jag sen hela tiden så var det pga asperger, var jag alltid 5 min tidig så var det pga asperger, gillade jag inte att äta fisk så var det pga asperger, var jag deprimerad så var det pga asperger och så vidare. Det var totalt maktmissbruk och jag hade ingen makt alls och jag kunde inte skydda mig. Försökte jag säga emot så sa dom att det är inget fel med att ha asperger och betedde sig som att jag var i förnekelse på grund av skam och dom manipulerade och skuldbela mig.  Alla mina motargument ignorerades och jag hjärntvättades till att tro att jag hade en funktionsnedsättning jag inte hade, så dom gjorde mig sjuk i asperger genom att hjärntvätta mig så jag till slut fick asperger. Dom fick alla runt omkring mig att tro att jag hade asperger också och jag tvingades till och med börja i en specialklass emot min vilja.

Jag vet sanningen nu, även om ingen annan tror på mig, så vet jag att det var en feldiagnos. Feldiagnosen står fortfarande kvar i mina journaler även efter jag försökte bli av med den i flera år. Det är extremt traumatiskt för mig på grund av all trauma och lidande feldiagnosen orsakat mig. Läkare kan sätta diagnoser hur dom vill utan krav på att det ska vara korrekt eller behöva bevisa att det är sant eller behöva förhålla sig till några lagar eller riktlinjer alls, men det är nästan omöjligt för en patient att göra sig av med en feldiagnos. Dom kan verkligen göra vad dom vill emot ett utsatt barn och jag hade aldrig någon chans att skydda mig emot dom. Som patient så har man ingen makt att påverka sina diagnoser eller behandling eller någonting och när man säger att det är en feldiagnos så tror ingen på en för dom tror att läkare är som gudar som aldrig kan göra fel. Jag önskar allmänheten visste hur ond och oprofessionell psykiatrin är. Det är så mycket maktmissbruk inom psykiatrin och dom bryter mot alla lagar och riktlinjer som finns regelbundet och dom ljuder en rakt upp i  ansiktet hela tiden och dom håller aldrig vad dom lovar utan bara ljuger och manipulerar och man kan inte hålla dom till svars för det dom gör. Man är totalt maktlös.